Blake, Brown och den förgängliga interpretationen

Återvänder ett ögonblick till en helt annan och roligare Brown. Min ungdoms mentala och frigörande hjälte: Norman O. Brown. Som i sin omistliga bok "Loves Body" gör en lång fragmentarisk road-movie-essä över förhållandet mellan religion, litteratur, poesi, sexualitet och samhällsutveckling. En idéhistoria som överlappar de präktiga distinktionerna mellan fält- och expertis-forskning. Som vandrar fritt genom myternas metusalem, Bibeln, de symbolistiska poeterna, Marx, Freud, Blake och Jakob Boehme, mellan Romulus och Remus och Beyond the pleasure principle. En meander-tanke av stort omfång och omöjlig att redogöra för.

Råkade slå upp kapitlet som delvis handlar om tolkning. Om fundamentalism och annan rätlinjig litterär interpretation; om förnuftets vilja att en gång för alla slå fast: Så här var det, eller är det. Han beskriver hur den uppstår i protestantismen och sedan i förnuftets tidsålder och  hur den alltjämt kännetecknar varje institution eller sammanhang där realitetsprincip och kausalitet håller hårt i människornas tankar: Anpassning, strukturella uttrycksformer, konforma habitus, nonkonforma habitus. Same, same.

"For we wrestle not against flesh and blood, bur against principalities, against powers, against the rulers of the darkness of this world. The realityprinciple is the powerprinciple, Realpolitik, the keeper of the prison. To liberate flesh and blood from reification, overthrow the realityprinciple".

Och:

"Instead of reification, perishable form. Truth will not stand or stay or keep; it is nothing to be had or hoarded or passed from hand to hand; it is no commodity or store of past labor; it is either new or not at all. The form of the sentence is transience; it must go under".

Det här blir med nödvändighet tentativt. En vink om att "sanningen" är obskyr, och att inte heller västliga traditioner alltid kommit så mycket längre än till totempålarnas och sekternas (religiösa, konstnärliga, politiska och/eller vetenskapliga) stamtillhörigheter.

Norman O. Brown refererar ofta till och citerar William Blake; som en gestalt med vida utstickare; visionär, samhällskritiker, språkomvandlande, och - skulle jag vilja säga - kollossalt ego-heroisk. Men hans betydelse för socialt tänkande människor under romantiken och senare kan inte underskattas.
Här skriver Göran Greider om en nyutkommen bok om Blake, av Carl-Johan Malmberg. Långt ifrån N.O. Browns upproriska essäbok, förstår man, men nog så användbar. Kanske något för interpretatörer. Or against them.

   
Bilder:
N.O.Brown i åldern av professor emeritus, t.v.
och t.h. som ung man i Washington, 30-tal.