My late husband

Många känner nostalgi så här vid jul har jag märkt. Det kan vara barndomen som skimrar till, eller ett landskap där man gärna vistas vid jul, en farmor, en mormor, en morfar, för somliga kanske en särskild hund, man var mycket fäst vid. Jag har en sån hund i minnet, men saknar henne bara ibland, om sommaren. Men de allra flesta årstider kan jag sakna min man. Han var en mycket ovanlig svensk, kan jag lugnt säga; full av charm och intelligens, humor och förbiilande värme, som plötsligt kunde dyka ner skarpt i en psykologisk insikt eller närvaro. Och så var han ju vacker, och vi passade så bra ihop.

 

 

Bo i något museisammanhang

 Bo utanför Stockholms Stadsmuseum.

Bo Lagercrantz, som yrkesman, kan ni läsa om i den här artikeln om Stadsmuseets stormiga år. Och på nätet finns hans senare böcker: Ögon att se med, Luther, Cranach och kärleken, samt bibliografin om Hilding Linnqvist.

Bo som vän, kompanjon på alla färder och lovely lover, kan ni ännu inte läsa om någonstans. Vi får senarelägga det.

Bilden högst upp är från en släktsammankomst, där Bobo (längst upp t.h.) kan vara högst 35 år. Man ser skimret över hans dagar.

 

I jobbet på Länsmuséet i Linköping.

Vackraste julkortet

Jag har för länge sen slutat skicka julkort. Och numera får jag högst två, tre. Alltid ett från min syster och svåger. Dessa traditionsenliga människor. Själv har jag nästan inga traditioner, brukar fira julafton med vänner, samt gå på en och annan julkonsert. Köpa lite hyacinter. Bjuda någon på middag. Ja, så ungefär.
Nu får ni i alla fall ett stramare och vackrare julkort än ni någonsin sett. Av Fra Angelico. Jag har ingen aning om vilka de serena herrarna är som flankerar Maria och Jesusbarnet. Tippar på S:t Peter och S:t Paul. Josef stökar nog med julmaten och änglarna har inte anlänt än. Men de kommer snart. Pax Vobiscum, som de sa i katolska kyrkan när jag var barn. Frid, med andra ord.

Ugglan

Ja, jag vet. Trumps Impeachment och allt det där viktiga. Jag är verkligen glad för det. Bra jobbat Demokraterna. Nu till nästa avdelning: Avsätt! Det kommer tyvärr inte att gå lika lätt. Men den som lever får se. Tills dess tycker jag vi koncenterar oss på ugglans skönhet. Och ni kan läsa mer om den och andra fåglars väl och ve i naturfotografen Håkan Eklunds bok, som recenseras i finska Hufvudstadsbladet. Men jag vill egentligen bara ge er ugglan, ett vackert väsen i skogarna.

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 

Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....

Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.

Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.

Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.