Jag är egentligen både för trött och för lat för att skriva något om Stoner idag. Men jag måste bara tänka ett par tankar högt.Som det hampade sig läste jag Stoner långt efter alla andra. Folk runt omkring hade nog för länge sen slutat prata om den, och det gav mig en öppning utan förhandsinfo. Den tog sig in direkt.
Jag visste heller ingenting om John Williams, vilket just då var bra. Han blev bara en skrivare som skrev, förfinat men direkt och realistiskt om en universitetslärares begränsade öde: Stoner, gammelamerikansk, född på bonnlandet, införlivad med höga ideal och karg moral, hårt arbetande och engagerad i en Universitetsvärld av konkurrens och lite likgiltighet.
Jag skulle kunna nämna en verklighetsfrånvänd rektor, en tävlingsinriktad kollega, en flummig student som låtsas vara mer fullfjädrad än han är, ett dystert äktenskap och en mycket ensam man - Stoner själv - intill dess att en intensiv kärlek öppnar upp hans torra liv.
Här ska inte berättas en historia om en roman. Men jag vill minnas hur enormt mycket jag tyckte om den. Hur ärligt Williams berättar, hur hans moral riktar in sig på realism och inget känslomässigt nonsens. Ändå lider man med honom, känner för hans omgivning, och blir fullständigt tagen av den grekiska tragedi som ett begränsat liv kan vara.
Sen läser jag en amerikansk kortessä om Williams och hans idol, en viss annan universitetslärare som hade mycket stränga idéer om hur en bra roman, en bra dikt, en bra essä, eller bra lista skulle se ut. Idel realister: Henry James, Melville fick vara med, Edith Wharton osv. Whitman var avskyvärd, liksom en del andra romantiker eller panteister, Emerson till exempel. Min käre Emerson, som har sagt så mycket bra grejer. Men, nej.
Den stränge läraren, Yvor Winters, som också var poet, blev John Williams´ auktoritet för en livstid. Det är intressant, eftersom jag inte en sekund upplever att Williams som författare är auktoritetsstyrd. Dessutom kunde jag ju själv tröttna på Whitmans ordrika universalgeni. Medan jag rent principiellt är för det fria flödet; Faulkner, Joyce, Woolf. Etc.
Men det var alltså inte Williams och hans gudfader. De befann sig i uppror mot romantiken och den moderna självutgjutelsen. Jag är rätt ointresserad av den sortens litterära fejder, både nu och då.
Det som intresserar mig är formen, hur den väljs, och därmed blir till karaktär. Egentligen är det inte intressant vad Williams tänkte, utan hur det blev. Och - det är min tillfälliga insikt - att det blev så ini helvete bra därför att han hade en sträng idé om saker och ting. Men det är inte idéerna som föder hans roman, de är bara en ledstång. Resten är hans passionerade och känsliga begåvning, hans konkret formade erfarenhet. Det är den vi har att tacka för Stoner, inte den numera bortglömda universitetslektorn. Hur det kan va.
 |
| John Williams i sitt arbetsrum. |
Och här finns den lite försmädliga och malliga artikeln i The New Yorker.
