Konstiga grejer

Idag var staden som en comic strip. Jag hamnade i små klungor av människor som verkade ha centrifugerats ut från något centrum, åt alla håll, och nu var lite förvirrade.
En dam med en gammaldags hatt tittade ganska frågande på mig vid busshållplatsen. Som om jag inte skulle gilla hennes hatt. Jag - som bara gillar knasiga hattar. En ung flicka på femton gick förbi så snabbt och spikrakt som om hon varit tecknad. Hennes kappa var konformad. Med sig drog hon en hund klädd i fodrad rock. Den var korvformad. En tax. En pojke i sextonårsåldern pratade oupphörligt om vad man skulle äta för att träna. Hans två kompisar blev ganska överkörda.

En man steg på bussen före mig och såg ut att ha kommit direkt från Oklahoma. Han hade den sortens vitmjölkiga aningen fräkniga hud och lätt rosa hår som förekommer där. Samt för tunna kläder.
När jag skulle korsa gatan gick jag rätt emot en kvinna vars bestämda steg ackompanjerades av en näsa och en mun som såg ut att vara skurna i plåt. En annan kvinna klackade målmedvetet iväg mot S:t Eriksplan, förmodligen utan att veta var denna målmedvetenhet skulle ta henne. Ty så brukar det vara.

Jag besökte en bank. Den unge mannen på banken var normal. Han var charmerande. Jag var charmerande. Väl ute på Odenplan hasade vi lite äldre från det ena gruskornet till det andra för att få fäste i ishalkan. Alla blev därför mycket bestämda i sina åtaganden på gatorna. Några kloka hade stavar med sig. Andra hade broddar. Jag blev rekommenderad broddar av en dam som alls inte ville klaga. Man vill ju inte klaga på vädret en sån här dag, sa hon. I övermorgon då, tänkte jag. Och igår, när jag med nöd och näppe hasade iväg för att handla och svor hela vägen över moderaterna som styr den här stan, som inte grusar åt oss som går här, men anser att vi ska subventionera de rikas verandor i Danderyd. Det var när jag diskuterade detta vid ett övergångsställe med en annan dam som jag fick rådet om broddar. Javisst, folk ska köpa broddar och de rika ska ha en del av vår skatt till sina renoveringar. Men ploga och sanda min gata, för helvete. Sen kan vi snacka broddar. Eller så här - ni kan ta broddarna, vi slipper betala för era verandor. Okej?

Tillbaka till idag: Det var sol. Alltså inte den där lilla tofsen gult bakom ett blekt dis som vi vant oss vid, utan en klotrund sol, en alldeles perfekt sol. Den gamla höstvassen lyste ljust orange. Snön låg under träden och isen låg i viken. Och vid nästa busshållplats denna dag mötte jag Med Reventberg. Äntligen en mänska. Inga konstigheter där. Hon är från Göteborg.

Stona Fitch - De illasinnade

Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör: Läst en mycket otäck bok.
De illasinnade av Stona Fitch handlar om en halvlyxig affärsman som i Bryssel blir tillfångatagen av en grupp terrorister. Varför just han blir kidnappad är oklart, liksom vad slags terrorister det rör sig om. Han blir indragen i en bil och placerad i en lägenhet vars fönster är igenmurade med färg. Där inne tillbringar han 40 dagar inför ögonen på terroristernas webbkameror. Han blir torterad och utsatt för förnedring, medan nästan allt han gör läggs ut på nätet och skapar höga tittartal.
Stona Fitch är noga med att inte alltför lättvindigt förklara vare sig huvudpersonens skuld eller terroristernas identitet och mål. Det han visar är två saker; det amoraliska gluttande som vår tids nättillvaro gett upphov till (vi vet alla hur många klick de värsta bilderna genererar) - och hur en människas sinnen upprätthåller hennes hela jag. När de bryts ner eroderar människan.

Efter två tredjedelar av boken är jag beredd att ge upp min läsning, men jag uthärdar, eftersom jag litar på författarens goda vilja.
Det som rör mig är hur han beskriver sinnenas förstörelse, och därmed indirekt kroppens helighet och människans sinnlighet. Hur smaken, lukten, hörseln, synen utgör vårt jags gränser, och likaså bär vår längtan; minnen, dofter, ljud, syner. När våra sinnen attackeras tas allt ifrån oss. Så sker i den systematiska tortyren av affärsmannen Elliot Gast.
Men i De illasinnade finns också en problematisering av hur vårt sinnesdrivna jag utarmas via internet. Den kidnappade Elliot Gast skadas i sin tunga, sin näsa, sina öron och ögon, då blir allt tydligt. Men hur otydligt och svårdefinierbart skadas inte våra sinnen i den sensationalistiska internet-världen? Den värld som utgör romanens tredje axel; de konsumistiska voyeurerna, de som betittar allt, vare sig det rör sig om våldsporr, krigsscener, tortyr, eller - som här - det utdragna förloppet i ett sadistiskt tillfångatagande, tillfogande av smärta och förstörelse av organ efter organ - allt fotograferat och utlagt på nätet, som IS-videos.

Fitch vill att vi ska se hur vi använder varandra: Som underhållning, som utpressning, som makt, som likgiltig spänning. Han lyckas väva samman de två nivåerna trovärdigt och med en rytmiskt fungerande berättarteknik. Faktum är att han skriver vackert. De fruktansvärda scenerna kontrasteras av bilder från en ungdom vid en flod, där sinnligheten levde i all sin oskuld och upptäckarglädje. Eller minnet av hustruns röst, doften av gräs, ljudet av en gata om kvällen. Det är som om fasan i Elliot Gasts fångenskap till slut mynnar ut i ett kärleksbrev till kroppen och dess liv i världen, kort sagt till det naturliga liv, som finns kvar bortom både terrorismens plågor och människolivets exploatering. Elliot Gast överlever, och kommer ut igen, medan terrorpacket samlat på sig pengar med hjälp av underhållnings-tortyren. Det är en mycket svart bok. Men ljuset i den finns i paradoxen, att den vittnar om kroppens sensibilitet, som grunden i att vara en person, ett jag - den sensibilitet som så många yttre tryck kan ta ifrån en människa.

Stona Fitch är en del av ett författarjag vars siamesiska tvilling heter Rory Flynn. Han är från Cincinnati, numera boende i trakten av Boston. Boken är utgiven på Ordfront förlag, 2011.

Sådan glädje också finns

Vivaldi, som jag aldrig hört honom spelas tidigare. Ljuvligt lätt, rytmiskt och frejdigt. Inget sötmeri.

Schubert för Bengt

Den här är för Bengt O, en av mina bloggvänner som dog igår. Jag hade egentligen aldrig tänkt mig att hitta vänner på nätet, och Bengt var ett strålande undantag. Jag beundrade hans bildning, hans humor och hans artiga esprit som tycktes ha viss påverkan från det Wienska klimat där han så länge vistades. Bengt var ju också efter åren i Bryssel och på departement, en av de kunnigaste på det ekonomisk-politiska området. Men aldrig att han gjorde stor sak av det; alltid dialogisk, självironisk och ödmjuk.

Vi hann ses och äta middag ett par gånger, vi gick på en konsert i närmsta kyrkan, vi gjorde en långpromenad i Bergianska trädgården. Det var lättsamt och vänskapligt. Och hans fru Moni var en lika vänlig bekantskap.

Jag tror Schubert passar stundens enkla allvar, och den kultiverade charm som utgick från Bengt.
Sista gången jag talade med honom i telefon, i September, sa han något om att han var trasig. Han lät som ett gammalt barn. Rösten var så snäll. Vi växlade ett par mail. Och nu inte mer.

En text som kommit från annat håll

NÅGOT
har av misstag kommit in på min blogg i en text publicerad igår,

så ni som läst något jättekonstigt här idag, glöm det.

Jag vet inte var det kom ifrån, vilket gör det en smula obehagligt.

Men glöm det.

Hälsning,
Gabrielle

Tiden, tiden, verket

Jag har inte tid med någonting
Jag har inte tid att inte ha tid
Jag försöker uppfostra en hund
den är jag, den har inte tid

Jag har en tid som kommer
sjungande kommer den, sent
kommer den sättande, rullar in
med kraften hos en våg

Stranden förvandlar den till
korn och bubblor, en linje
likt kärlek, en vattrad rand
skum fastnar i tid och otid

Hos mig finns inga brister
säger stranden, där vi går
utan att veta om vi har tid
eller råd, eller varför inte?

Hos mig finns inga spår kvar
inte länge, så länge som du
ändå inte vill att de ska finnas
men jag säger åt stranden

Jag säger till den, som jag
säger till min hund att nu
är det tid, tid att gå in, vila,
sedan skrida till verket

Och ingen av oss skrider
men verket har upphöjt tid
har lagt av sina fåror och lager
av annan tid, nu är bra, nu

Utan att vi vet det kommer
salig tid och osalig, och ingen
tid kan konsten att, som hunden
vara obunden av annan form

Damaskus - där en människa faller samman av sorg

Jag var ute och gick på gatorna, bland husen som fallit. Jag såg människor som föll omkring mig, mitt på gatan, de föll ihop av sorg. De föll och grät.
Så berättar konstnären Mohamad Ali om sin smärtsamt skadade hemstad Damaskus. Och han berättar om hur hans konst förändrades. Hur han senare inte kunde göra någonting annat än att försöka komma ifrån det outhärdliga livet i Syrien. Han klarade sin färd genom Turkiet, till Grekland och upp genom Europa. Nu bor han i Sverige med sin hustru, galleristen Abir Boukhari, och deras lilla barn.

Hans historia är av det slaget man måste få höra för att inte allt om Syrien bara ska klibba ihop sig till en evighetsrulle av sorg, smärta, terrorism, bomber och förstörelse. Han blir en person, en särskild, en som inte är främmande, inte dold i en massa av odefinierbara vidrigheter.
Karine Mannerfelt har gjort en av de bästa intervjuer jag hört på länge. Allvarsam, och utan rädsla för det mest grundläggande i våra liv; tillit, förståelse, respekt, tolerans, medkänsla.


Programmet sändes i P1 idag, och här finns länken. 
Och så skrev Martina Montelius något bra idag om "the forgotten man and woman".