Kvinnodagen, internationella. Jag bryr mig mycket lite om sånt, rent formellt, eftersom alla dagar är kvinnodagar. Men jag har all respekt för de som talar på gator och torg, mest för kvinnors löner och likaberättigande i alla sammanhang. Det är en gammal fråga, och den har fortfarande en del att åstadkomma.
För mig är och förblir Doris Lessing den verkliga modellen för kvinnlig frigörelse. Inte bara för att hon är en väldigt bra författare, inte enbart för att hon skrivit några av de bästa kvinnliga utvecklingsromanerna; romaner där kvinnors liv, samtal, bekymmer, erfarenheter, kärlekar är i centrum, men också för att hon alltid var en socialt vaken och vänskaplig människa.
Det går lätt att föreställa sig Doris i sin egen, mer socialt förankrade Bloomsburykrets, där samhällsmedvetenheten förstås var mycket mera vänster, men också mindre självupptaget avantgardistisk. I Doris kretsar gällde det ju att kämpa mot apartheid, och mot kärnvapen. Att höja kvinnors löner, och öka deras medbestämmande. Men kvinnors kamp ingick i en större kamp, för mänskliga rättigheter, mot etablissemanget av pengar, media och annan kontroll.
Min bild av Doris är kvinnan som kämpar med sitt författarskap och ett par barn. Som sitter i möten med sina litterära och journalistiska vänner, som festar, som har en öppen dörr för middagsgäster vid ett ganska stort bord där högt och lågt, nära och långt borta, diskuteras rätt vilt.
Det är det ena.
Sen är det hennes djuplodande kärleksromaner; romaner som med en kvinna i centrum, undersöker olika kärlekar, verkligen helt olika, ofta med en rätt kritisk blick på mannen, men lika ofta med vänskaplig och/eller passionerad blick. Jag tror inte jag läst någon annan kvinnlig författare som utforskat det erotiska så genialt som Doris Lessing. Med genialt menas här helt enkelt kunnigt: Hon vet vad som händer, hon känner nyanserna, kroppens, könets, psykets, och alla förvandlingarna mellan hängivelse och avsked.
Därtill kommer att hon är med i världen. Hon reser till Afghanistan i 70-årsåldern, för att själv se vad som händer. Hon har sedan länge slutat gå i demonstrationer, men hon gör alltid sin stämma hörd. Det gör hon också när hon tycker feminismen gått för långt i en självgod och
orealistiskt uppjagad kritik av mannen. För är det något Doris är så är det realist. Trots det skrev hon också ett par SF-liknande romaner, av vilka Shikasta är den mest läsvärda: Den kom ut 1980, men handlar om det som börjat ske nu, de enorma migrantströmmarna, stora omvälvningar mellan nord och syd. Inget blir sig mera likt.
Jag tänker på Shikasta som den första stora synska romanen, som oförskräckt skådar långt in i framtiden. En framtid vars apokalyps knappast går att esteticera. Det är en bok av fragment, nationernas fragment, kan man säga.
Jag tänker också på Doris när jag läser Clarice Lispector; en absolut enastående författare, men med så stort anlag för introspektion att de sociala sammanhangen aldrig syns i hennes böcker. Men dessa två, i all sin olikhet, den mer surrealistiska Clarice, och den mer realistiska, men skådande Doris, vilka krafter de hade. Vilken djup sensibilitet! Vilken oavhängighet!
