 |
| Målning: Pieter Brueghel d. y. |
fredag 25 december 2015
onsdag 23 december 2015
Glöm allt jag tidigare sagt om Schubert...
tisdag 22 december 2015
Också en sorts jul
Jag är trött, seg och fullt inriktad på att bara gå ut i västvinden, i solljuset. Om jag hinner skriva tre timmar är det bra. Men att vara ute i ljuset är första prioritet nu. Det är som en lyx; en solig dag när man bara "hänger" i parken, kollar trädstammarnas linjer mot blå himmel, och strandens kurvatur mot ännu blåare vatten. Änder, svanar och annat löst folk.
Häromdagen mötte jag en katt. Jag stod just och tänkte på Gud - ja faktiskt - och så kom ett litet djur bakifrån och strök sig mot mitt ben. Jag klappade katten innerligt, som man gör med katter. Den var snart nöjd och stack iväg åt sitt håll och jag åt mitt.
Solen, parken, den blåsiga sjön, det är vad jag gör i stället för att shoppa. Shoppa loss, som de säger. Det låter så där.
Här shoppas minimalt. Jag ska fira jul med mina äldsta vänner och deras barn, och till dem ska jag köpa något gott. Det är allt. Sen blir det som sig bör någon kyrkokonsert, bokläsning och andra vänliga möten.
Och solen som steg idag, steg upp ur årets mörkaste natt, det vet alla. Nu gäller det att hänga med, för nu vill själva livet att vi bara blir bättre.
Skål, och god jul, kamrater!
Och så vill jag gärna länka till en artikel av konstvetaren Carin Franzén, om "konstens omöjlighet" som en motkraft till konstens marknader: Här.
Häromdagen mötte jag en katt. Jag stod just och tänkte på Gud - ja faktiskt - och så kom ett litet djur bakifrån och strök sig mot mitt ben. Jag klappade katten innerligt, som man gör med katter. Den var snart nöjd och stack iväg åt sitt håll och jag åt mitt.
Solen, parken, den blåsiga sjön, det är vad jag gör i stället för att shoppa. Shoppa loss, som de säger. Det låter så där.
Här shoppas minimalt. Jag ska fira jul med mina äldsta vänner och deras barn, och till dem ska jag köpa något gott. Det är allt. Sen blir det som sig bör någon kyrkokonsert, bokläsning och andra vänliga möten.
Och solen som steg idag, steg upp ur årets mörkaste natt, det vet alla. Nu gäller det att hänga med, för nu vill själva livet att vi bara blir bättre.
Skål, och god jul, kamrater!
 |
| Målning: P C Skovgaard, dansk guldalder. |
måndag 21 december 2015
Advent - det stilla livet
 |
| Jag hör musiken. Sen gör vi maten. Stilleben av Pieter Claesz, Still life with Musical Instruments (1623) |
söndag 20 december 2015
tisdag 15 december 2015
torsdag 10 december 2015
Pianot - en genifilm
Jane Campion. Filmare och auteur från New Zealand, som oftast gör filmer om relationer mellan kvinnor och män, om ensamheten kontra gruppen, om de ultimata valen i en människas öde.
Hur jag älskar denna människa. En av vår tids absolut största regissörer. Om jag säger Pianot och Top of the Lake - så vet alla.
Pianot repriserades i TV häromkvällen. Jag hade glömt vilken fulländad film det är. Några skulle kunna klaga på att den är för fulländad, så där som man också tidigare gjort med Bergmans filmer. Vad det egentligen betyder är att en historia är fullt genomförd, i varje detalj genomtänkt, klar, om än i oklarheten ställd. Det är kanske inte helt modernt i vår tid, med sin splittrade och lånade estetik, och med siktet ofta inställt på antingen en sårad subgrupp, en vinddriven individ, eller något kuppartat, chockerande..
Glöm Bergman förresten. Grejen med Campion är att hon vågar gestalta en viss typ av hela människor: D.v.s en varelse som vet vad hon/han vill - oftast en hon - och som håller fast vid det med hela sin individuella power. Holly Hunter verkar som gjord för att spela en sådan kvinna, både i Top of the Lake och i Pianot är hon så stark i sin smala sprödhet, så inställd på det väsentliga i livet.
Pianot handlar om en kvinna som landar i New Zealand efter en lång båtresa från England, såld av sin far till en man hon knappt ens brevväxlat med. Kvinnan är stum, men en avancerad pianist. Hon har pianot med sig över havet. Hon landar med det på en strand bland infödda hyggliga karlar. Hon har en liten dotter med sig som kommunicerar med modern via teckenspråk. Det är artonhundratal. Kvinnan, Ada, är helt beroende av den man hon hamnar hos.
Jag ska inte spoila filmen. Ni måste se den. Men Ada blir älskad av och förälskad i en annan man än den hon gift sig med. George, en man som närmar sig henne på ett helt annat, mer respektfullt, men också mer sinnligt sätt. Harvey Keitel spelar den mannen, och det har jag ibland haft lite svårt för. Men låt oss strunta i det. Den historia som utvecklar sig är ett litet under av foto och berättelse, av långa horisonter och närbilder i den klafsiga lerans regnperiod, av Holly Hunters slutna men uttrycksfulla ansikte, av den roliga dottern och den desperate äkte mannen. Av en sexualitet som föds och en svartsjuka som dödar.
Mycket i den här filmen är som gjort för Lacanska analyser om La Jouissance, den som Ada upplever med George men också när hon spelar piano. Pianomusiken som sammanvävs med deras förälskelse, och som samtidigt är romantikens instrument; det drömda, det höga, objet a, den del av verkligheten som inte kan inkorporeras i det rådande systemet, dvs i det tillåtna och vana sättet att existera på. Objet a sliter loss människan, här Ada - det är som med begäret, men större ändå: Som när hon offrar allt för sitt piano, men sen offrar sitt tunga piano för att båten ska klara hemfärden med hennes nye man: Där finns en scen, som jag håller för en av de mest märkliga syner en filmskapare åstadkommit. Hur Ada, av misstag eller ej, fastnat i det rep som håller fast pianot, och hur hon, när pianot kastas över bord, följer med ner i djupet. "Ah, what a death", säger hennes inre röst, och kjolen böljar i havets ström.
Nu har jag avslöjat för mycket, men filmen är inte slut där. Se!
Länk till info om filmen.
Pianot repriserades i TV häromkvällen. Jag hade glömt vilken fulländad film det är. Några skulle kunna klaga på att den är för fulländad, så där som man också tidigare gjort med Bergmans filmer. Vad det egentligen betyder är att en historia är fullt genomförd, i varje detalj genomtänkt, klar, om än i oklarheten ställd. Det är kanske inte helt modernt i vår tid, med sin splittrade och lånade estetik, och med siktet ofta inställt på antingen en sårad subgrupp, en vinddriven individ, eller något kuppartat, chockerande..
Glöm Bergman förresten. Grejen med Campion är att hon vågar gestalta en viss typ av hela människor: D.v.s en varelse som vet vad hon/han vill - oftast en hon - och som håller fast vid det med hela sin individuella power. Holly Hunter verkar som gjord för att spela en sådan kvinna, både i Top of the Lake och i Pianot är hon så stark i sin smala sprödhet, så inställd på det väsentliga i livet.
Pianot handlar om en kvinna som landar i New Zealand efter en lång båtresa från England, såld av sin far till en man hon knappt ens brevväxlat med. Kvinnan är stum, men en avancerad pianist. Hon har pianot med sig över havet. Hon landar med det på en strand bland infödda hyggliga karlar. Hon har en liten dotter med sig som kommunicerar med modern via teckenspråk. Det är artonhundratal. Kvinnan, Ada, är helt beroende av den man hon hamnar hos.Jag ska inte spoila filmen. Ni måste se den. Men Ada blir älskad av och förälskad i en annan man än den hon gift sig med. George, en man som närmar sig henne på ett helt annat, mer respektfullt, men också mer sinnligt sätt. Harvey Keitel spelar den mannen, och det har jag ibland haft lite svårt för. Men låt oss strunta i det. Den historia som utvecklar sig är ett litet under av foto och berättelse, av långa horisonter och närbilder i den klafsiga lerans regnperiod, av Holly Hunters slutna men uttrycksfulla ansikte, av den roliga dottern och den desperate äkte mannen. Av en sexualitet som föds och en svartsjuka som dödar.
Mycket i den här filmen är som gjort för Lacanska analyser om La Jouissance, den som Ada upplever med George men också när hon spelar piano. Pianomusiken som sammanvävs med deras förälskelse, och som samtidigt är romantikens instrument; det drömda, det höga, objet a, den del av verkligheten som inte kan inkorporeras i det rådande systemet, dvs i det tillåtna och vana sättet att existera på. Objet a sliter loss människan, här Ada - det är som med begäret, men större ändå: Som när hon offrar allt för sitt piano, men sen offrar sitt tunga piano för att båten ska klara hemfärden med hennes nye man: Där finns en scen, som jag håller för en av de mest märkliga syner en filmskapare åstadkommit. Hur Ada, av misstag eller ej, fastnat i det rep som håller fast pianot, och hur hon, när pianot kastas över bord, följer med ner i djupet. "Ah, what a death", säger hennes inre röst, och kjolen böljar i havets ström.Nu har jag avslöjat för mycket, men filmen är inte slut där. Se!
Länk till info om filmen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)