Word

                                Denna sortens Socialdemokrater. Min sort.

Galleristen som sa nej till Lars Vilks

Jag fick ett mail häromdagen. Det kom från galleristen Gunnar Olsson och gällde konstnären Lars Vilks. Jag hade nyss läst det reportage om Vilks av Niklas Orrenius/DN som alla kan hitta på nätet. Min omedelbara reaktion på artikeln var bland annat att snutten som citerade Gunnar Olsson var misstänkt tunn. Jag anade oråd: Här fanns en vilja till scandal-mongering som inte stämde vare sig med med min respekt för Gunnar Olsson eller för Niklas Orrenius som journalist. 

Mer än gärna publicerar jag därför den centrala delen av Gunnar Olssons svar på artikeln, utan att veta om DN ännu velat tillåta honom en replik. Här är den:

Olsson + Vilks = Inte sant. 

Med anledning av DN:s artikel om Lars Vilks, vill jag klargöra att Galleri Olsson inte någonsin kunnat tänka sig att göra en utställning med denna konstnär. Då många som läst Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheters lördagsnummer hört av sig och uppfattat saken annorlunda och därmed oroat sig för min mentala hälsa vill jag lugna er och försöka klargöra det hela genom att låta er ta del av mitt, lätt affekterade och illa formulerade, mail till Niklas Orrenius efter att jag läst DN i går. 

Bäste Niklas Orrenius,

Detta har varit en svart dag för mig och galleriet.

Skulle jag kunna tänka mig att ställ ut Lars Vilks?!
Många har idag med förvåning, skratt och i vissa fall hån ställt frågan. Alla som känner min 42 år långa verksamhet som gallerist inser det helt befängda i att jag för ett ögonblick skulle kunna tänka mig att göra något sådant. Hela Vilks konstnärskap är så konträrt den konstnärliga linje jag hållit i alla år.  Denna konflikt börjar för snart 25 år sedan när Vilks for fram som postmodernismens apostel i norden. Jag vågar påstå att också Vilks är väl medveten om detta, vilket gör ert ”påhopp”, som jag uppfattar det, desto mer oförskämt.

Det faktum att Vilks, i sin iver att få uppmärksamhet, gått så långt att det blivit till ett besvär för honom själv och hans omgivning har inget med det faktum att göra att jag inte kan tänka mig att visa hans bilder.

De bilder jag tidigare sett och de små bilder han visade i sin mobil är i mina ögon totalt ointressanta. Att då få läsa i Dagens Nyheter att jag ”….kan tänka mig att ställa ut Lars Vilks målningar på villkor att det inte avslöjas att det är Lars Vilks som gjort dem" uppfattar jag som ytterst kränkande. Inte minst med tanke på mitt intresse för yttrandefrihetsfrågor och mitt intresse för problematiken kring extremistvåld. I själva verket upptar den nu mycket mer av min tid och tanke än konsten. 
Min erfarenhet är den att ju mer man studerar problemet, ju mer komplext framstår det. Därför aktar jag mig noga för att ta ställning och försöka leverera enkla svar offentligt, d v s för min del genom mina galleriutställningar.

Det är ju nu, som du säkert vet, i svenska konstlivet i dag en livaktig debatt om konstaktivism. Galleriet har tagit ställning i detta på ett sätt som gör att det påstående som du lägger i min mun, känns extra besvärande. Jag kräver en dementi i tryck i DN senast 2 december, med innehållet att Galleri Olsson inte kan tänka sig att ställa ut Vilks målningar. Detta är inte en fråga om yttrandefrihet eller rädsla för extremistvåld, utan en fråga om konstnärlig kvalitet. 
Om en sådan dementi inte publiceras har jag för avsikt att gå vidare med saken.
Som du förstod i vårt samtal på telefon den 27/11 var jag helt okunnig om att du var journalist och att detta handlade om en intervju. Än mindre uppfattade jag att du spelade in vårt samtal. Mitt minne av de stressade minuterna ”intervju”: Jag försökte så vänligt som möjligt köra ut, vad jag i stunden uppfattar som en uppmärksamhetsträngtande rättshaverist, Vilks. Då dök du upp med egenpresentationen ”jag är med Lars”.

Att man på något vis kan få fortsättningen på vårt samtal att tolkas till ”..kan tänkas ställa ut..”. Det har jag svårt att tro. Även om jag så vänligt som möjligt försökte avsluta samtalet utan att såra Vilks ytterligare genom att tala om min uppfattning om kvalitén i hans målningar. 
Jag har följt Vilks genom åren. Jag uppskattade mycket hans bok tillsamman med Martin Schibli ”Att bli samtidskonstnär…”, Jag tror mig också veta att Vilks känner till min verksamhet och därför också förstår det barocka i att just Galleri Olsson skulle vara det galleri som skulle ställa ut honom om inte hotbilden fanns.

Jag vägrar utnyttjas i detta syfte.
Tacksam för snar dementi.

Gunnar Olsson

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

PS 1: Gör aldrig snabb-intervjuer om något du anser viktigt att undersöka.

PS 2: Gunnar Olsson har skrivit till Vilks och bett om ursäkt för en del nedsättande formuleringar tillkomna i stundens hetta.

Sammanträffanden - Konst

Ebba Carstensen, skovparti, 1940.

Per Kirkeby, Wald-Variation II, 1989

Minns egentligen inte riktigt vad det var jag skulle säga om de här målningarna. De råkade sammanfalla via mina "studier" på nätet. När jag tröttnar på ord tittar jag alltid på konst, eller hör på musik.

Men - de här två bilderna är intressanta därför att man skulle kunna foga samman dem till en enda målning. Ändå är de gjorda med minst fyrtiofem års mellanrum. Ebba Carstensen, som jag aldrig känt till förrän nu, var en mogen konstnär på 40 och 50-talet i Danmark - en tid när lyrisk abstraktion var en av de konstnärliga utvägar man kunde välja. Det som räddar Carstensen från det alltför lyriska är att hon tar sin utgångspunkt i en verklig skog. Hon har varit på en plats. Därifrån meddelar hon ett intryck av ljus och skogsmystik, filtrerat genom sin tids måleriska idéer. Det hedrar henne att hon är långt mer sinnligt närvarande än mången abstrakt lyriker; hennes målning utstrålar något robust; man kan gå in i skogen, även om den är som en kulissvärld.

Den andra målningen, av dansken Per Kirkeby, är gjord i slutet av 80-talet. Jag minns att jag såg den på Moderna Muséets utställning av Kirkeby 1990. Det var en fabulös utställning, en av de mest "henrivende" jag upplevt, för att nu snacka danska. Senare i livet har jag intervjuat Per Kirkeby ett antal gånger, och en sak han yttrat är att han som ung kom ut i en målarkultur fylld med abstrakta lyrismer, saker som han absolut ville bort ifrån.

Jag ska inte just här redogöra för hur väl han kom ifrån det, det vet ju alla, men jag ska roa mig med detta: Att se hur nära en konstnär som Ebba Carstensen ändå ligger, visavi den fräckare abstraktion som Kirkeby skapar. Hans skog är också sedd, men med andra ögon. Vi kan gå in i den, som i ett kapell med tak av grenar. Och ändå - det finns en smärta i den där skogen - det är en fyrtio år senare skog, trasigare, mer bruten. Mer lik den fragmenterade värld vi lever i, mer ödesmättat romantisk.

Och ändå. Klistra de två bilderna intill varandra, och det håller.
Det är nog bara jag som tycker det är intressant.

Carmina Burana - en av de vilda

Carmina Burana lyssnade jag ofta på när jag var ung. Pappa hade köpt den, kanske bland annat för att den var filmmusik i Sjunde Inseglet. Jag tände direkt på det vilda och ibland dissonanta krafterna i denna hädiska mässa. Och jag är dessutom glad att jag var med och sjöng den i kör - senare -  på den legendariska Geijerskolan.

Sen lyssnade jag på en hel del annat, Carmina Burana var lite bortglömd. Tills jag började intensifiera min klassiska lyssning igen för fem år sen och den fick en second wind, precis som jag själv..

Men jag tror aldrig jag hört en så bra inspelning som den här, oavsett lite brister i ljudupptagningen är klangfärgen helt to the point, dvs ofta furiös. Är även mycket förtjust i den baryton som, antar jag, sjunger den demoniske prästen. Han gör sin insats med stor kraft, viss fräckhet och humoristisk distans. Överhuvudtaget känns alltihop frimodigt, på ett i god mening amerikanskt sätt.
Tror knappt jag hört en mer sammansvetsad och rytmisk variant. I offer you - Carl Orff.


 

Bo Trankell - Konstakademien

En av Sveriges mest originella målare - Bo Trankell - har dött utan att jag märkt det, och utan att jag hann intervjua honom, som jag så gärna hade gjort.  Det var en tid när jag frågade runt lite: Var tog han vägen, var fanns han? Varför såg man så sällan något om honom?

Han fanns alltså, men hade flyttat norrut, till Dalarna. Där fortsatte han att måla ända tills han fick en stroke. 2013 dog han, och nu har alltså Konstakademien, hans gamla skola, samlat ihop en retrospektiv utställning. Jag har ännu inte sett den, men återkommer om det.

När min man och jag levde i Östergötland, där han var länsmuseichef, for vi ofta till Norrköpings museum. Där hängde en av Trankells största målningar, ett risigt landskap vid en bäck. Den var det mest ångande och vilda måleri jag överhuvudtaget kunde se i Sverige vid den tiden. Trankell blev naturen han avbildade. Han tog en tråd från Josepsons näcken och gjorde den till en egen öppning i det sena 1900-talets oljemåleri. Han kunde också göra konstiga bilder, rebusartade, knutna - dem tyckte jag mindre om. Men har ni vägarna förbi Norrköpings museum, eller Konstakademien: Se hans verk!. Det är han värd - for ever.

Överst: Självporträtt 1970, nedre bilden, landskap vars datering jag inte hittat. Längst ner "Tower", odaterat.

Det är kanske typiskt för Trankell att så lite av hans grejer ligger på nätet, han var ingen karriärist. Men det är synd att inte andra gjort hans bilder tillgängliga. Min man ville skapa en bildbank som alla kunde nå. Nu finns den på internet - om ni bara bidrar, museifolk och konstvetare.

Konstakademiens utställning pågår mellan 7 nov - 6 dec.

Vis - Adriatiska havet

Här har jag alltså simmat en gång. Med en man som dök och plockade upp en halv amfora från botten. Långt senare förvarade jag den på vinden, där den blev stulen. Sic transit gloria amfora. Men minnet finns kvar. Mycket bra så här i november.

På kvällarna sjöng männen i grupp - More, O More. Hav, O Hav. Vackert och känslosamt. Som sagt - jag ska tillbaks till denna ö, någon gång.

Philip Glass och en Rothko

Hörde en underbart opretentiös intervju med Philip Glass på BBC radio. Det fanns en ramberättelse, och en intervju med kompositören, som mest berättade om hur farligt det var att köra taxi i New York på 70-talet, vilket han var nödd att göra fram till 43 års ålder. Inte heller då hade han egentligen några pengar, men 1976 fick han en stor framgång på Teaterfestivalen i Avignon, med sin "opera" Einstein on the beach. Han lät ganska road när han berättade om hur hela gänget musiker och en sångerska var tvungna att betala sina flygbiljetter på kredit, och gick back på hela showen. Mindre road när han berättade om våldet han bevittnade som taxichaffis. "Bur it was a good job, cause you could crush during the day". Han sov alltså på dagen, efter att ha lämnat sina barn i skolan. Och komponerade på natten.

Jag blev så rörd som jag bara blir av ett visst antal konstnärer och författare och musiker. (Förutom av gamla sjuka tanter och lessna barn). Det lyser upp rummet för mig, jag ser som en annan värld, och det spelar ingen roll att det är New York och att det var fattigt och ruffigt, det enda som spelar roll är en viss kvalitet. Man hör också i undertexten av Philip Glass´ berättelse hur generös han var mot sina medarbetare, och de mot honom. What goes around comes around. Inga pengar hade de, och inga statliga subventioner, men sällan har konstnärer hållit ihop så som de gjorde i New York på 60- och 70-talet.

Här är länken till programmet om och med Philip Glass. Samt en länk till Glassworks del 1
Och ännu en målning av Mark Rothko, som dog 1970, men ändå var en del av alltihop.