To Laponia with love

Så är dagarna vidunderliga igen. Och nätterna. Jag kan inte gå och lägga mig när månen lyser över fjäll som försvinner i nattligt blådis. Jag kan inte gå och lägga mig när norrskenet spelar rakt upp över huset.

Månen: rödorange igår. Har aldrig sett en sådan måne. Häromnatten var den full i en rostrosa cirkel av dis och moln. De kallar det supermåne. Samtidigt har solen eruptioner av ovanlig art. Det ökar norrskenet.
Det är den trettonde september. Två dagar efter attacken mot World Trade Center, för tretton år sen. Två dagar efter mordet på Anna Lindh, för elva år sen.

Man kommer inte ifrån något livsavgörande, och det är inte heller meningen. Det man kommer bort ifrån är det mest oväsentliga, störande ljud, fulla bussar, köer i affären, biltrafik med trummaskiner, för långa TV-kvällar, sorg efter de döda och de som betedde sig som skit, de man egentligen borde skratta ihjäl. Men. Sorgen kommer man inte ifrån. Det är inte sant.
 

Det är som min ungdomsvän Blenda sa en gång; När det är som allra vackrast, när man är vidöppen, då är också sorgen nära. Extasen tippar över och blir vemod. Men aldrig bitterhet. Inte en sekund. Dagarna börjar hela tiden om med de allra vackraste färger och utsikter. Framför mig den stora sjön, vid som en fjärd i skärgården. Små öar och holmar bildar mörka klumpar mot den avlägsna andra stranden där bara myr och ödemark tar vid, där tranorna ropar och fjällen reser sig i veckade rader av urtidsgeologi.

Jag känner en sådan lycka som jag väl inte känt sen jag var här sist, eller i Grekland, eller en gång i Danmark, en gång i Östergötland. Men det är gamla historier. Det här landskapet är en stor del av mitt nya liv, och ska så förbli. Inshallah.

Jag cyklar ut till fårnäset, med den fina insjön. Sanden är ljusgrå med stenar i olika färger från rostbrunt till grågrönt. Stranden svänger runt en udde, och där ser man fjällen på långt håll. Uddarna är bulliga och frodiga av gammal torv, sälg, kråkris, blåbär, lingon, mossa, odon, stjärnblomst med ljusröda bär. En del oätligt, annat ätligt.

Jag tar en näve här och där som ett barn, men har inte minsta lust att gå med korg och rota i backen efter bär och svamp. Jag vill se vidderna. Se, cykla, vandra. Falla in i helheten, rytmen som finns i allt, fraktaler i sanden, vågorna på vattnet, strålarna som spelar i norrskenet och byter takt. Da, da, dattam.


                                                       ***********

Jag sitter i solen i lä, och det är varmt som en augustidag. Jag går ut i nordanvinden och det är fanemej november. Men klart, krispigt klart. Jag hör vågorna klucka och jag har rott över hela sjön och tillbaka med lättrodd båt. Den sista sommardagen, halvnaken i båten, rodde undan molnen upp mot solen. Fjällen allt närmare. Det rödbruna stråket som följer fjället ovanför björkskogsgränsen visar sig vara violett blåbärsris och odon, violett till brunlila.

En annan dag for AnnMari och jag upp till Klimpfjäll och solen kom fram och hon visade mig huset nere vid älven där hon bodde i elva år med sin man. Gick på den stabila bron över älven upp i björkskogen. Sluttningar med myrgräs och tofsar av ängsull - ovanligt höga i år och konserverade på stjälken. Tror att människor förr använde ängsull i kuddbolster. Myrängarna slogs och det vassa gräset - vad kan de ha haft det till? Halm åt getter och kor? Kligräs för grisarna? Eller grisen. Ofta hade de väl bara en.

Där jag går rinner ett av tillflödena till Ångermanälven. Om man går in på E.O.N.s hemsida kan man se var kraftverken ligger som brukar dessa vattenflöden till energi. Det närmaste ligger en bit ovanför Fiskonfallet. Ett av de tvärbranta fallen som jag några gånger målat här uppe. Men abstraherat till rytm och färg. Jag är fanemej ingen Osslund.

Men jag ser på bilderna av kraftverken och tycker det är en bild av ett fungerande Sverige. Så snygga byggen. Så god ingenjörskonst. Vi kan leva med det. Sol, vatten, vind. Och så gör vi aldrig något mer Fukushima, och aldrig tretusen år av kärnkraftavfall på denna jord.

Foto Gerd Ulander

Bilder från Lappland

Foto från trädgården: Gerd Ulander

Jag är här, jag är här (del 2)

För inte så många år sen skrev jag här uppifrån om sommaren, när tranan ropade på andra sidan stranden: Jag är här, jag är här.
Nu är jag i den gungande myren igen, i dofterna av kråkris och muddrig torv. Myren har aldrig varit torrare. Efter lång varm sommar blir inte ens skorna våta. Jag går som  på små jordiska moln, och på trots av mina knän, en stadig färd. Mot min strand, den S-linje-formade, med ljus fin sand mot blåmörka vattnet.

I stranden finns små stenar, så tunna att de krasar som snäckor under fötterna. På exakta avstånd är stora gråsvarta bumlingar utplacerade. Det är snyggare än en zen-trädgård, och med mycket vidare vyer, ut över sjön, upp mot de blågrå fjällen. Vidare upp mot en vind som om natten blåser undan molnen och avtäcker stjärnhimlen samt lätta stråk av norrsken.  

I myrnarken idag. Plockade en bukett vackrare än någon jag sett förr. Hjortronblad som skiftar från cerise till orange. Ljuslila ljung. Blåbärsris i karminrött. Krypbjörken med pyttesmå gula blad. Sälgen ännu grågrön. Myrgräset honungsrosa.

Det tar på kroppen att gå upp och ner i myr och berg, och cykla hemåt i lätt duggregn. Jag känner igen strapats-människan. Och jag tror bara jag har en enda vän som gillar det här lika mycket som jag, grönlandsfararen, Susanne. Och kanske han, mannen, som ännu har en stuga som väntar i Abisko.

Här helt tyst ikväll. Ett stort Privilegium. Och jag kommer inte att hetsa upp mig en enda dag över politiken, inte före den så välkomna valvakan. Ändå vill jag gärna tipsa om den kafkaistiska intervjun med Försvarsministern igår. Den mest tokroliga politkerintervju jag sett. Karin Enström verkade ha tappat alla trådar utom den som hon fått av sin kommunikatiosstrateg: Om att blåneka allt ansvar beträffande FOIs inblandning i vapenteknik för Kina. Upprepade sålunda 11 gånger: Jag har talat med Generaldirektören. Jag har varit tydlig idag: Jag har talat med Generaldirektören. Som sagt jag har talat med Generaldirektören.
Om inte det finns en svensk Pinter som gör något av den "dialogen", så vet jag inte vad vi har för satiriker i det här landet.

Foton Gerd Ulander

Åter till politiken - Asylrätten

"Bara så länge vi betraktar det som en universellt bjudande lag att ge asylsökande fristad, och bara så länge människors rätt och möjlighet att invandra och utvandra får principfast stöd, kommer vi trovärdigt att kunna stå upp för mänskliga rättigheter både här hemma och utomlands.
Den historiska kunskapen om migration och etnicitet är nämligen entydig: vi måste bistå flyktingar, om vi inte ska upprepa historiens misstag och stillatigande se på när andra dör eller dödas. Det är ödesdigert att sätta stopp för människor som behöver korsa gränser.
Varför saknas sådana historiska slutsatser i den politiska debatten? Har de blivit otidsenliga? Kommer Anders Borg att räkna vidare och snart ställa oss inför ytterligare ett falskt val: välfärdssatsningar eller mänskliga rättigheter?"

Stefan Jonsson skriver den bästa artikeln efter Fredrik Reinfeldts flykting-utspel. Läs hela artikeln här i DN.

Palestinier på flykt.

Vid sidan av politiken - Aldous Huxley

“The real hopeless victims of mental illness are to be found among those who appear to be most normal. "Many of them are normal because they are so well adjusted to our mode of existence, because their human voice has been silenced so early in their lives, that they do not even struggle or suffer or develop symptoms as the neurotic does." They are normal not in what may be called the absolute sense of the word; they are normal only in relation to a profoundly abnormal society. Their perfect adjustment to that abnormal society is a measure of their mental sickness. These millions of abnormally normal people, living without fuss in a society to which, if they were fully human beings, they ought not to be adjusted.” 

― Aldous Huxley, Brave New World Revisited

"Man is so intelligent that he feels impelled to invent theories to account for what happens in the world. Unfortunately, he is not quite intelligent enough, in most cases, to find correct explanations. So that when he acts on his theories, he behaves very often like a lunatic.”
 
― Aldous Huxley 

 

The Grand Budapest Hotel

Öppningsscenen och ett stort antal andra scener i filmen är som renässansmålningar som nyss upptäckt centralperspektivet. Kameran statisk, i mitten av en byggnad. Till en början Grand Budapest Hotel - som får sägas spela halva huvudrollen i filmen. Färgerna i gult, rött och guld ger atmosfären av en tid. En tid av flams, haute couture, sevärdheter och hemliga kärleksförbindelser i ringlande hotellkorridorer. Kitsch is the message.

Det jag fattar av anslaget är Wes Andersons faiblesse för det gamla Europa, den gamla uppsminkade primadonnan, inte helt olik en del av de gamla damerna i filmen. En passant kan sägas att kvinnorollerna är obetydliga på gränsen till obefintliga, och att detta naturligtvis fått en del av oss att ropa om "mansrulle".

De som gör filmen sevärd är trots allt skådespelarna: Först hotellägaren - i exklusivt torrkomisk tolkning av Ralph Fiennes. Om det kan kallas tolkning. För gestalterna i den här filmen är inte i vanlig mening individuella identiteter, dramatis personae med psykologisk utveckling. Snarare använder sig Anderson av en sorts serieestetik: Goa gubbar mot elaka gubbar, vänskapliga blodsförbund mot snöda giriga arvtagare, charmerande människor mot brutala. Artigt vänliga Fiennes kan förändra världen med sin oldstyle finess. Och hans hisspojke är en evigt trogen bundsförvant utan tanke på egen vinning, också han genialt spelad av den unge Tony Revolori.

Wes Anderson är inte intresserad av att servera en realistisk film. Han kör hårt med arketyperna, och gör det samtidigt med lätt hand som en äkta postmodernist. Han är skicklig, miljöerna är underbara, skådespelarna briljanta, bara storyn är secondhand. Någon ärver mot andras vilja ett stort hotell. Kriminella manipulationer och våld blir följden, men: Den goda människan segrar och hans lille hisspojke, en fattig invandrare, ärver i sin tur hela härligheten.
Filmens storytelling utgår från två röster: En författare som besöker Grand Budapest Hotel och får sig dess historia till livs, och den åldrade hisspojken, nu ägare till hotellet. Stämningen växlar mellan stiliserad slapstickkomedi och huvudlös fars. Allt hänger löst, inte minst i slutscenernas små linbanekorgar över Alpernas branta stup där Hotellägaren ska rädda sig från Brutal Förföljare. Ja, det är show för hela slanten. Bara de onda dör.

Vad vill regissören? Det kan man fråga när det gäller Fellini, Godard, Bergman, von Trier, Jane Campion, Cassavetes - men här? Jag vet inte. Förra gången jag såg en Wes Anderson var det Life Aquatic, med Bill Murray, en helt förtjusande tokig story om en undervattensnörd och hans kompisar. Betydelse: Underhållning.

Den postmoderna estetiken hos Wes Anderson tycks fixerad vid tre saker: Bisarra eller stilfulla miljöer, bisarra människor och en cool kamera som föredrar att stå still.
Det är oerhört skickligt gjort, utifrån dessa preferenser. Miljöerna är befängt underbara, men det är helt och hållet skådespelarna som gör filmen. Som levandegör bisarra dialoger och skänker energi åt sina maniererade figurer. På den vägen får den fina postmoderna icke-identifikationen en släng av kött och blod.
Ja, skådespelarna är behållningen, och de gamla, bedagade miljöerna är filmens patina, och samtidigt det som någon kallat för Andersons miljö-fetischism. Bra ord. Men det går bra att bara kalla det "ett öga för" miljöer. Kanske ett slukande barnsligt öga. Som när pojken från Amerika första gången ser Baden-Baden eller Budapest Hotel.

Men under berättelsens alla vindlingar och små roliga farsartade överraskningsmoment, finns ett hål, kanske inte svart, kanske grått, som handlar om en frånvaro. Meningslöshet som lek. Betraktandets roll blir övertydlig, både hos regissören och hos oss som ser. Så uppstår ett vemod. Var detta allt? Det gamla tokiga Europa en saga blott.

Ralp Fiennes/M Gustave och Tony Revolori/Zero.

Folkpartiets litterära disciplinskola...

 

...har inte öppnat än.