måndag 5 augusti 2013

Eternal Places of the Spotless Mind (5)

Klicka för förstoring!

























Loutro, på Kretas sydkust, Europas baksida. Bara Libyiska havet utanför. Hit reste jag en gång, med buss till Hora Sfakion, sen båt till Loutro. En stilla plats, utan vägar, oexploaterad av turistindustrin. Hundar i gränderna, små bord, barn, katter. En inflyttad engelsman som om kvällen kallade på sin katt: Come, pussy, come. Lät ju fint ; )

Här är också enda stället där jag, en bit längre bort vid klipporna, blivit tumlad av havet. Jag gamla kustmänniska och seglare, drogs ut av en kraftig våg, som sögs in mot de grottiga klipporna igen, och ut igen. En stark arm blev min räddare. Annars hade jag kanske flutit iväg mot Tobruk eller Alexandria. Jag känner en som nästan drunknade i de stora vågorna vid Big Sur, ett mycket farligare läge. Men vi lever, vi lever. Be happy!

lördag 3 augusti 2013

Dikt: Thomas Tidholm

Det vackraste som sker

Men lägg märke till
det vackraste som sker ibland oss. När
ett ansikte långsamt framkallas inför
ett annat i ett möte. Som i en mycket trög
spegel vaknar en människa ur sin sömn
och ser in i sig och hittar någon där. På trottoarer
eller nära rabatter sker detta ständigt
som bekräftelse, som krav, som en slö kam
genom släktet. Man vet att detta
kan och måste ske. Dagligen måste. Ur ett
mörker väcker man den sovande, väntar
medan hon klär sig och gör sina ord, väntar
medan det blir en blomma, en fisk, ett djur,
ett sår och till sist en människa. Hon slår ut
och det är då. Nu ser vi oss, nu eroderar
vi, nu är vi färdiga att mötas.

 

torsdag 1 augusti 2013

Wagner Wettex Wotan

Jag tror Wettextrasan är den för mig bättre innovationen. Just idag. Många skulle nog säga Wagner: Ringen. Brynhildes aria. Den vilda ritten. Ragnarök. Tannhäuser.

Nu pågår festspelen i Bayreuth och musikradion är uppfylld av Wagners musik och 200-årsminne. Jag diskar och gör rent, använder Ajax (en tystare hjälte än Wotan), och torkar bänk, kakel, spis med lilla Wettextrasan. Samtidigt som ouvertyrer, arior, duetter vimlar runt under mitt kökstak. Sen flyttar jag radion till rummet, av omtanke om kvinnan på andra sidan köksväggen som just fått en bebis. Jag har hört att små barn gillar musik; men Wagner?

För mig framstår Wagners operor, förutom en del nazistisk drama-staging, som det största försöket att skapa en sekulariserad/konstnärlig religion. Det är det som gör konceptet så svårartat. Vissa stycken hos Wagner kan göra mig fullständigt öppen; något dundrar rätt in i mitt behov av häftighet. Vildheten i den vilda ritten, ouvertyren till Lohengrin,  hängivenheten, växlingen mellan lyriskt tragiskt och dramatiskt ös och frustande dvärgar är väl ungefär lika lockande som en Fanatsyfilm för en tonåring. Fast vackrare, måste erkännas.

Men all den här mytologin, det heroiska, konflikternas extravagans, är ändå lite åt det tröttsamma hållet: en intensitet, ett allvar och en humorfrihet, som påminner om det sämsta i religionerna och i adolescensen: Fanatismen, högtidligheten, snedvriden offervilja, nationalmyter, magistrala tongångar, auktoritära ledare?

Ja, alltså, ni som är mer Wagnerianska än jag; detta är ingen dom utan enbart ett stort tvivel. Jag har all respekt för Birgit Nilssons Liebestod ur Tristan och Isolde. Men bäst är Wagner på bio: I upptakten till Fellinis film 8 1/2, som är min ungdoms hörselbild av valkyriornas ritt. Tyvärr hittar jag bara en dålig upptagning från filmen på you-tube, så jag tar Bayreuth 76 i stället. En variant av den här låten:

Wind we, wind swiftly
Our warwinning woof.
sword-bearing rovers
To banners rush on,
Mind, maidens, we spare not
One life in the fray!
We corse-choosing sisters.


Snyggt. Men, nej tack, sisters! Be brave, not brutal! Tänk på bebisen på andra sidan väggen!


onsdag 31 juli 2013

Andras omvägar

Fyra texter som jag inte tycker ni ska missa:

Anders Sparring från ett sommarhus på Gotland. Avd. vemodigt understatement.

Bengt O:s flanörstext från Lübeck. Skrivet med den bildning bara han har.

Annas text från Porto; fina observationer, på väg till jobbet.

Karins text om vandringen mot Santiago de Compostela; blandar grusvägar och växter med gregoriansk sång och geografisk förvirring.




Och så ett helt annat lästips: Omvägar till Santiago, av den holländske författaren Cees Nooteboom. Med situationshumor och introverta betraktelser, ironi och melankoli, berättar han om en slingrig resa genom Spanien från Aragonien till Katalonien till Kastilien, till Galicien och - Santiago de Compostela. På vägen får man Spaniens historia i ett nötskal.


Senkommet PS: Ralles Östersjö ej att förglömma.

tisdag 30 juli 2013

Gud gjorde kvällen....


Men det var Monet som målade. Och vi, på cykeltur, bara begapar ännu en flyktig målning som ingenting kostar men ger allt. Extasy är inget man behöver stoppa i sig.

När jag var ung sa en en annan ung (målare) till mig: Jag försöker ju inte härma Gud.
Det försökte nog inte Claude Monet heller. Men han kan, som få, stämma atmosfären till mystik. Det mystiska i måleriet kan vara essensen av den dunkla kategorin religiöst, liksom viss musik, naturupplevelser, viss kärlek. Bortom alla kodlås av teologi, traktat, teser, concilier och trosbekännelser. Om den essensen ska jag kanske skriva mer en annan gång. Men nu bara ser vi. Gud klarar sig nog inte utan Monet.

PS: Det är en soluppgång, så jag luras lite. Men solnedgång och uppgång flöt ihop under midsommaren i Lappland, så jag är lite upp-och-ned, as usual. 

söndag 28 juli 2013

Stad & folk

Juli och början av augusti är ofta en bra tid i Stockholm. Inte mycket trafik, gott om spejs, en märklig tystnad som bara då och då avbryts av svalornas skrik eller en förbipasserande dunka-dunka-consumer. Man kan bada överallt, sitta ute hur länge som helst, njuta av gator med tre stängda uteserveringar, och den fjärde där det sitter två äldre damer, och den femte, där man ibland känner igen nån.

I fredags gjorde E och jag en badutflykt till den ljumma sjön. Idag var det dags för min sedvanliga kyrkokonsert. Upp till Söder, Maria Magdalena kyrka, som jag inte besökt sen begravningen av min bästa väns mamma för många år sen.
Men nu var det alltså trumpetkonsert: Detta pojkaktigt glada, ibland alltför glada instrument. Men det blev verkligen muntert med variationen från Haydn till Louis Armstrong till Gotländsk sommarnatt, även om jag ibland önskade att jag satt mig längre bak i blåsten.

Sen gick jag hem genom en ännu varm sommarkväll med lång disig skymning över vattnet, förbi Slussen, där jag cirklade runt i serpentinerna, förbi Skeppsbron till Kungsträdgården. I denna stad som alltid tar mig med sin poesi, och sina spontana möten. Kom i samspråk med ett par utanför kyrkan, han hade haft en stroke för elva år sen, och var mycket nöjd med det. Han sa ungefär att han skulle ha arbetat ihjäl sig om han inte fått en s, och att han värderat om sitt liv. Samt att han blivit mera känslig efteråt. Inte mera arg då, som jag, frågade jag. Då vände han på den kuttingen också och menade att det var bra att bli mera arg. Mer sig själv, tror jag han kanske sa.

På Skeppsbron var det några vilda unga män som kom emot mig, just efter att jag långsamt tagit in halva Saltsjön i en enda drömsyn. Men vips fanns där också en Stor Stark som kom till min räddning. Han sa att han jobbade i kriminalvården  och att jag nu hade bästa beskydd. Sen skildes vi före Strömbron. Oskadda förstås.
Vid Kungsans busshållplats samsades jag på en bänk med ett annat par. Hon var stockholmska, men han talade den där ljuveliga lundaskånskan som får svenska språket att flyta lite grann iväg mot Danmark. Småpratet handlade om allt från stadens charm till fjällens, till Smålands, och bluesens och hundens. Som var en labrador.

Det här är grejen med att bo i en storstad, tänker jag. De otippade mötena, flytet. Folk från man vet inte var, och deras hundar, och historier. Och jag märker hur mycket jag gillar det oförutsedda, det man inte planerat, inte bestämt själv. Det till intet förpliktande, som min syrra skulle säga. Just en sån här kväll sitter det fint. När jag fått all lappländsk stillhet. Och när till och med regnstänken är varma.

torsdag 25 juli 2013

Aldrig får man va ifred och kulturella koder

Det finns en badplats som jag går till år ut och år in. Den är helt oregistrerad, saknar både folk och bajamajor, och är ganska lik vilken klippa som helst vid en sjö eller vid havet. Jag har simmat där med min man, med vänner, med en käresta, och väldigt ofta själv.

Igår var det redan ljuvligt med simtur och sol och frid alldeles i utkanten av stan. Idag ännu ljuvligare värme i vattnet. En tryckande sol lugnade ner sig framåt femsnåret.
Men icke så mannen som tryckte bakom träden.

Alltså, help, kan man inte få vara ifred ens som gråhårig, totalt ointresserad och pysslandes med sin lilla baddräkt med stort sjå innanför badlakanet? Jag blir bara så trött!
Nu är jag inte den som skriver elaka epitet för jämnan om män, men jag kan förstå varför andra gör det, som haft lite otur med den nakna apan. Jag har för det mesta haft goda män omkring mig, men de som står i en buske kan man liksom inte välja, eller välja bort. Annat än genom att klä på sig och gå hem.

Det är alltså det som irriterar mig. Frågan om Kvinnofrid. Och nu råkar det vara så att de två - med tre års mellanrum - mest klistriga typerna vid denna badklippa varit invandrare. Något man kanske knappt får säga. Men så är det.
Man sitter alltså inför en vacker kväll vid ett nästan blankt vatten och med frid i sinnet. Och så vänder man sig och ser hur han i shorts en bit bort står och glanar med en handduk framför det som ingen just då har bett om.

Man låtsas som det regnar. Man simmar ut och bort åt ett annat håll, simmar tillbaka, tar det extremt lugnt, tittar upp, och där står han igen. Inte precis inpå en, men alltför nära.
Det är som om man saknar det familjära skyddet som varenda kvinna runt Medelhavet har, och så sitter man där med sin svenska emancipation och förmodade frigjordhet och blir föremål för en idiot som inte kan tänka sig något annat än att en kvinna  som så käckt badar ensam säkert är käck på många andra vis. Suck!

De kulturella koderna har visserligen inte hindrat svenska män från att springa på mig i parken, de har gjort mig exakt lika irriterad, men de brukar gå att mota bort med attityd. Medan många män från sydligare regioner är hopplöst fast i föreställningen om att en ensam kvinna måste vara halv. Utan dem. De liksom bara väntar och väntar och väntar, och går inte att bli av med.

Undrar om de lär ut kulturella koder om Kvinnofrid på Sfi? Om inte borde de börja imorgon!
Grundkurs: Om en kvinna vänder ryggen till och visar sig komplett ointresserad så ÄR hon komplett ointresserad. Respekt!