Det finns en badplats som jag går till år ut och år in. Den är helt oregistrerad, saknar både folk och bajamajor, och är ganska lik vilken klippa som helst vid en sjö eller vid havet. Jag har simmat där med min man, med vänner, med en käresta, och väldigt ofta själv.
Igår var det redan ljuvligt med simtur och sol och frid alldeles i utkanten av stan. Idag ännu ljuvligare värme i vattnet. En tryckande sol lugnade ner sig framåt femsnåret.
Men icke så mannen som tryckte bakom träden.
Alltså,
help, kan man inte få vara ifred ens som gråhårig, totalt ointresserad och pysslandes med sin lilla baddräkt med stort sjå innanför badlakanet? Jag blir bara så
trött!
Nu är jag inte den som skriver elaka epitet för jämnan om män, men jag kan förstå varför andra gör det, som haft lite otur med den nakna apan. Jag har för det mesta haft goda män omkring mig, men de som står i en buske kan man liksom inte välja, eller välja bort. Annat än genom att klä på sig och gå hem.
Det är alltså det som irriterar mig. Frågan om Kvinnofrid. Och nu råkar det vara så att de två - med tre års mellanrum - mest klistriga typerna vid denna badklippa varit invandrare. Något man kanske knappt får säga. Men så är det.
Man sitter alltså inför en vacker kväll vid ett nästan blankt vatten och med frid i sinnet. Och så vänder man sig och ser hur han i shorts en bit bort står och glanar med en handduk framför det som ingen just då har bett om.
Man låtsas som det regnar. Man simmar ut och bort åt ett annat håll, simmar tillbaka, tar det extremt lugnt, tittar upp, och där står han igen. Inte precis inpå en, men alltför nära.
Det är som om man saknar det familjära skyddet som varenda kvinna runt Medelhavet har, och så sitter man där med sin svenska emancipation och förmodade frigjordhet och blir föremål för en idiot som inte kan tänka sig något annat än att en kvinna som så käckt badar ensam säkert är käck på många andra vis. Suck!
De kulturella koderna har visserligen inte hindrat svenska män från att springa på mig i parken, de har gjort mig exakt lika irriterad, men de brukar gå att mota bort med attityd. Medan många män från sydligare regioner är hopplöst fast i föreställningen om att en ensam kvinna måste vara halv. Utan dem. De liksom bara väntar och väntar och väntar, och går inte att bli av med.
Undrar om de lär ut kulturella koder om Kvinnofrid på Sfi? Om inte borde de börja imorgon!
Grundkurs: Om en kvinna vänder ryggen till och visar sig komplett ointresserad så ÄR hon komplett ointresserad. Respekt!
