HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

Rubriken som Expressen glömde.

Secret funding helped build vast network of climate denial thinktanks

Anonymous billionaires donated $120m to more than 100 anti-climate groups working to discredit climate change science.

Länk till The Guardian här. Och igår var det Jordens dag. Hur kan det hjälpa - när den ska vara på samma nivellerade nivå som kanelbullens dag och mors dag och bilens dag och den marknadsförda lögnens stora smitardag? Även kallad turbokapitalets hey-day. A.k.a. HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

Kommt - helf mir klagen

En ovanligt glad dirigent leder denna klagan. Men jag lånar några ord från en kommentar på You-tube:

In these days of world economic turmoil, corruption, war and hunger there is not much dignity left. For seven and a half minutes one can put aside and forget all those worries and revel in the absolute supremacy that Johann Bach brought to the world in this music - the St. Matthew Passion. The choirs ( all 3 of them) here do a superb job, as does the orchestra and Conductor. The boys of the Thomanerchor are astounding in their dedication and passion. Thanks so much for this music of the stars. 

Ibland får man ta risken att vara patetisk. 

EAD - WANT

EAD - WANT. De faderlösa. Mina Warhol-parafraser. 20 April 2013

Tack för övervakningskamerorna!

Vi satt uppe sent och såg polisuppbådet i Watertown, Boston. Det är cirka tredje gången jag sitter kvar och ser ett skeende i realtid; första gången var Fuglesangs landning i månfarkosten, andra gången Utøya, i natt omringandet av den nittonåriga bombaren. Det var med viss lättnad som beskedet kom vid halv tre på natten, att han var gripen och vid liv. Vikten av det senare kan ni läsa om någon annanstans.

Men bilden är den här: Nerblodad ung man sittande i aktern på en uppallad segelbåt på baksidan av ett hus i Watertown. Ingen mast, inget segel, inget hav. Bara blod och förlust.

Detta är en av många gånger jag säger tack till övervakningskameror - dessa omdiskuterade kontroll-tingestar, som man faktiskt, (för en gång skull lånar jag en metafor från en centerpartist), inte behöver vara rädd för om man har rent mjöl i påsen.

Övervakningskameror fick efter visst initialt trubbel, greppet om Anna Linds mördare, de har haft betydelse i många uppklarade brott. Och att amerikansk polis, FBI, hela arsenalen - fick fatt på den siste (?) attentatsmannen efter fem dagar har de/vi med största säkerhet övervakningskamerorna att tacka för. Någon hittas på en bild, scannas mot en annan bild i t.ex. FBI:s register och snap, så ligger man hundra steg före ett halvsekel utan  övervakningskameror, utan scanner. Var hade utredningen av Palmemordet varit om fler kameror funnits?

I Boston utbröt ett folkligt jubel. Jag kan utan nationalistisk annektering glädjas med dem. Brottslingar ska gripas snabbt - men helst levande. Terrorister och andra ska fatta den gamla devisen "crime don´t pay". Brott lönar sig inte. Och det alldeles oavsett den storpolitiska bakgrundsbilden. Watergate. Watertown. Muddy Waters. A hard rains a-gonna fall.

Inte ens tjugo år

Inte ens tjugo år.
Nu misstänkt för delaktighet i bombningarna i Boston.
En pojke med ett till synes oskyldigt ansikte, munkjacka.
En student, någon du kunde se på gatan vilken dag som helst.
Hans bror, också misstänkt, dödad, skjuten med
"uncountable bulls".

Tragedierna marscherar nu snabbare än något
glädjerus kan hinna ikapp.
Boston är under belägring, Syrien kvider.
Men världen är inte ond.
Inte heller muslimska tjugoåringar
är med nödvändighet onda.

Det verkligt onda är makterna, politiken,
här - den ryska brutala underkuvelsen
av Tjetjenien. Resulterande i,
många år senare, i ett annat land,
några bombers detonation
vid ett folkligt sportsligt tillfälle.

Varför? Varför i Boston? De svaren får vi vänta på.
Men terrorister föds varje dag
av terror. Även drönarterror
föder terrorister. Enligt samma
natur och karmalag som varje
år föder blåsipporna på nytt.

Men vad var det Gandhi sa;
allt ont börjar i en människa.
Allt gott också. Vem tar till sig det?
Be the change you want to see in the world.
 
Känns som om det borde börjat
för många år sen. Hos alla.
Och om det är för sent, kan man
lika gärna läsa Leopardi.
Så blir man inte så besviken                                            
som vi blir, så ledsna över                                                
det förlorade landet, fred,                                                  
som vi alltid blir.


-----------------------------------------------------

I väsentligt avseende sammanhängande med... Freddie deBoer /"Gästskribent" Ron Fournier. Se även Clive Stafford Smith i The Guardian, om drönarkrigets följder. På SvT-Play finns också en dokumentärfilm om drönarkrigföring bortom all juridisk, etisk och mellanstatlig kontroll.
Och: En del kollar information om Bostondådet mer skeptiskt än andra.

Blåsippors barn

Tjatiga dagar. Åker bort från bullerhuset. Kommer hem. Inget har skett på hantverksnivå. Förseningar. Same shit as last year.

Same wonder är däremot blåsipporna. Försenade också de. Men i år fann de mitt öga, vid en himla blåsig blå isblå blåsippe-strand. Blå aprilhimmel och fåglasång, skröplig blåis och bred vattenkant, som speglade himlablått i sina nordvindsveckade vågor.

För sent kan vara fint. Om det bara kommer sig någon gång. Nu har jag sett samma sippor som i min barndoms slänt vid åkern. Lika kallt väder. Lika blå sippor, och deras knoppiga barn. Och aldrig aldrig plockar jag någon igen. På vårt land fanns ett fält av blått. Igår - vid stranden av Järlasjön - fanns två små tuvor.

Alla de andra har tagits upp och bort och hem av samma människor som alltid tar allting de kommer åt. Till sig. Och sitt. Sina bankfack och tomter. Sin egen slänt. Men hörrni: De är fridlysta! Precis som ormarna Fransyskan skriver om på sin blogg.

Söndagens texter

Rilke och Kyrklund. Kyrke och Rilklund. På något sätt befryndade i sina avarter; den ene i sina lånade slottsrum, den andre i sin lilla hyreskoja. Den ene lyrisk, visionär och drömsk iakttagare, stundtals mer stortysk än vi tänkt oss. Den andre ödmjuk, absurd realist, vistandes i nederkanten av sin storrökande tillvaro - men likväl; aristokrat! Hur då? Jo, genom en sorts vägran.
Den ene kanske något imponerad av sig själv, sina samtida, sin relativa tillhörighet till avantgardets Nietzsche och Wagner. Den andre inte imponerad alls, inte tillhörig något särskilt. Berättar om hur han som barn smög sig in under en bro för att kunna tänka ifred. Pappa och mamma älskade mig, sa han. Och så småningom många andra. Doktorander bl.a.

Av Rilke hittade jag av en slump i bokhyllan en norsk översättning "Jeg klinger ved timens berøring", som min pappa förärats av översättaren André Bjerke. Det är lite roligt att tänka på hur dessa två kan ha träffats. Den andra, Kyrklunds "Hermelinens död" har också varit pappas.

Rainer Maria Rilke först:

Alltid på ny

Alltid på ny, skønt vi kjenner elskovens landskap,
og den lille kirkegård med det klagende navn,
og den fryktelig tause kløft hvor alle veier
ender: alltid på ny går vi parvis ut
under de gamle træer, og legger oss alltid på ny
ned mellom blomstene - foran den dype himmel.

Willy Kyrklund:

"Så kunde man aldrig känna sig säker. Alla tings inneboende lömskhet, de små rörelsernas farlighet, de små sprickornas obotlighet. I vilken sekund som helst kunde där vara en växel lagd fel, och i denna avgörande sekund tog hela ens liv en annan riktning, blev allt som man planerat och räknat på med ett slag förvandlat till meningslöshet och overklighet. Det kunde inträffa i den sista idiotiska minuten, när man redan var bränd, pulvriserad, ihälld och korkad, att etiketten som klistrades på blev förväxlad och man hamnade i 4:e galleriet, 5:e hyllan, plats 507990, långt borta från Greteli som stod i 1:a galleriet, 10:e hyllan, plats 498238, bredvid någon helt okänd karl. Det kunde inträffa tidigare, så att man aldrig fick någon användning för denna utomordentligt förmånliga eldbegängelseförsäkring. Det kunde inträffa ännu tidigare, så att man överhuvudtaget inte hade någon önskan att stå i 1:a galleriet, 10:e hyllan, bredvid Greteli och någon annan karl. Det kunde inträffa nu".


Utan att orda för mycket: Båda har en existentiell ton, en susning om något annat; Rilke gör det öppet till själva grejen, Kyrklund gömmer det i sina katalogarior över tråkiga liv.
Rilklund, Kyrke - vem av dem är mest uppbygglig idag? Jag tar Kyrklund, för humorns skull. En söndag utan griller.



Överst: Kyrklund
Undre bilden: Rilke