Grå Ulven Blå

Fram emot skymningen på Skeppsholmen. Tre svanar lyfter mot skärgården, vill jag tro. Sen tre till. Vingslagen klipper i siden. Staden är klar. Ljusblått i vatten och himmel. Gult och tegelrött i byggnationerna. Svart i Gamla Stans och Södra bergens silhuetter.

Tröttnar du aldrig på det här, Gabi?
Nä, aldrig, aldrig.
Det blå förvandlas sakta, tätnar till en mystisk neonblå som ingen neon kan härma. Bara Himlen kan. När jag kommer hem till min egen gata, i öppningen mellan höga hus, dränks mina ögon i en färg som rinner rätt ner i själens filmjölksskål.
Det stora blå. Skålen rinner över.

Innan dess fick jag se något sticka upp i lågvattnet vid Kastellholmen. De nyligen upptäckta vraket efter ett danskt örlogsfartyg, Grå Ulven från c:a 1640. Två fotografer klev omkring där. Sen mötte jag en gammal vän på bussen. Hon ska upp till mina trakter, de ännu större blå.

Själv ska jag börja röra på mig, träffa alla dem jag ignorerat ett tag. Resa. Skriva bullerfritt. Flyta på. Isen har ju sjunkit mellan öarna, där ute. Alla fåglar är på g. På gården tävlar kråkorna om vem som ska ha inredningstjing på det stora boet i kastanjen. Enligt nydarwinisterna är vi alla som dessa kråkor. Visst, man blir som det man tror på. Men snälla, gå på vad som helst som muntrar upp er, men gå inte på Ayn Rand. Det räcker att Lööf gör det. Cold Turkey kommer alltid att följa. Den darriga avtändningen som är på g nu i stora världen, efter att vulgärdarwinisterna sniffat sitt hembrända uppåttjack i trettio år.

Ni förstå min metaforik? Inte? Tänk lite till. Det kanske är jag som är Ulven.

Foto: Gabrielle Roland Walden

Den andra Gabrielle var före både mig och DN med att upptäcka vraket. Fotot är hennes.

Havlös

Stilla havet
sommartid

det står så
varje gång

jag går in i
cirkulationen

Stilla havet
sommartid

ett rum
i utomvärlden

medan vågorna,
isen bångar
här

kan man betrakta
Stilla Havet

det att något
alldeles
Stilla

övergår boxaren,
brottaren, bullret,
mina egna kanter

senare, mycket senare
ska även era övningar,
Gladiatorer,
drunkna

släckta
tyst, tystade
som katter i en säck

Jag sätter
mitt hopp
till Stilla Havet

Tips: Ingrids boktankar och L´Hôte

Kan man tro annat än ett odrägligt gott om en man som har detta antal pseudonymer:  Medardus, Dr. Peregrinus Steinhövel, Amadée de la Houlette, Franciscus Amadeus, Gussie Mc-Bill, Prokop Templin, Heliogabal, Nikodemus Schuster, L. O. G., Hans Adolar;
 
Här hos Ingrid kan man läsa lite mer om denne författare, som  nog kan få även mig på andra boktankar. Om än inte fullt så grandiosa som hans egna. Han levde i München, Wien och Berlin i den där fantastiska tiden, som producerade både Musil och Kafka, både Egon Schiele och Kokoschka, expressionistiskt, freudianskt, skrått och skumt. Blei skrev komiska pjäser och allvarliga essäer, böcker och artiklar, publicerade estetisk pornografi, redigerade tidskrifter samt översatte Paul Verlaine, Oscar Wilde och Walt Whitman, som om de var befryndade. Oh, for the good old Wilde, Walt, Whit, Verlaine, Gussie Mc-Bill and Wit! Not to mention Wiki.

Därmed över till någonting helt annat, nämligen 2013 och Freddie deBoer, som häromdagen diskuterade vår kollektivistiska valfrihet i fetischernas identitets-bygge. Manickernas och illusionernas glans. Ett av många intelligenta inlägg på bloggen L´Hôte.

Lammet - Zurbaran och Blake

The Lamb

Little Lamb, who made thee?
Dost thou know who made thee?
Gave thee life, and bid thee feed,
By the stream and o'er the mead;
Gave thee clothing of delight,
Softest clothing, woolly, bright;
Gave thee such a tender voice,
Making all the vales rejoice?
Little Lamb, who made thee?
Dost thou know who made thee?

Little Lamb, I'll tell thee,
Little Lamb, I'll tell thee.
He is called by thy name,
For He calls Himself a Lamb.
He is meek, and He is mild;
He became a little child.
I a child, and thou a lamb,
We are called by His name.
Little Lamb, God bless thee!
Little Lamb, God bless thee!



Text: William Blake. Bild: Francisco de Zurbaran.
Livets motsättningar. Omilda. Konsten. Försonaren? En av världens bästa målningar. Vad hjälper det? Jo, lite. Förklara varför? Nä - det kan jag inte. Inte just nu.

Men idag på palmsöndagen hörde jag Johannespassionen igen. Strålande - med bland annat en dramatisk "evangelist" Conny Thimander som hade ovanligt stort sväng i sina solon. Två körer, Ann Wallströms Bachensemble, andra fina solister, samt dirigenten Sonny Jansson. Tack för musiken!

Rykande Spotlight

Äntligen ny vinterjacka, jättekapuschong, gömd inne i finns ett huvud. Ben som går och går över den numera berömda isen, där snön ligger finkornig och vattrad som vågor.
Ursäkta uttrycket men jag blir hög på snö. Vackerdagar som denna.

Att efter samtal med en klok person komma ut i den vidare horisonten. Som jag alltid tycks behöva. Solen kom fram och ställde in och kom fram igen. Belyste isen som en spotlight inställd på konsertpublik. Men ingen kom. Utom jag.

Spotlighten växlade från norra till södra sidan av sjön. Skuggorna blev längre, isen blånade. Men varje gång den lättare snön blåste upp från isen uppstod en låg sky av ljus. Vitvind. Stråk av miljoner fina korn genomlysta av sol. Skuggan av skogen där bakom.

Och så tror moderata kulturborgarrådet si och så att man kan betrakta ljussättare som någons sorts osignifikant extravak. När de kan förvandla hela rummet, ja, en teaterscen till Horisont. Gud var inte för inte intresserad av Ljus. Extra vaket har betydelse.


......................................................................

Och Här har ni Marie-Louise Ekmans arga och roliga prosapoetiska protest mot bemanningstänket.
Samt en länk till densamma teaterdiskussionen på Copyriot.

Bild ur dokumentärfilmen: Last days of the Arctic.

Katoliker och Cardinal sins

George Monbiot rekapitulerar en liten del av senare tiders katolska historia, i The Guardian, igår. Han påminner om de röda prästerna i Latinamerika, och får mig att minnas de oppositionella katolikerna; bröderna Berrigan i USA, som brände inkallelseorder tillsammans med vapenvägrare vid tiden för Vietnamkriget - under devisen "hellre brända papper än brända barn" - som kämpat i decennier mot amerikansk krigspolitik, och suttit av långvariga fängelsestraff för s.k. civil olydnad.

I Sverige är det lätt att identifiera katolska kyrkan som enbart konservativ, vilket den ju bevisligen är, till stora delar. Men inom sig rymmer den också en röd tråd, en lojalitet med de fattiga och förföljda som är gammal som Bergspredikan, men som i vissa delar av världen och i vissa historiska situationer, tagit eld och kommit till uttryck i en mer aktiv social förändringsvilja.

Monbiot citerar Dom Hélder Câmara: "När jag ger mat till de fattiga, kallar de mig ett helgon. När jag frågar varför de är fattiga, kallar de mig kommunist".
Monbiot beskriver också hur den moderna katolska inkvisitionen - till vilka både Ratzinger/Påven Benedict och den nya påven/Franciskus hör - har urvattnat förändringsviljan; avvisat kampen för social jämlikhet, rättvisare fördelning, icke-våld. Att förbjuda katolska präster att ingå i gemenskap och kamp för de fattiga och deras behov av förändring - ingick i reaktionen mot "befrielseteologin".

"The dictatorships of Latin America waged a war against the poor, which continued in many places after those governments collapsed. Different factions of the Catholic Church took opposing sides in this war. Whatever the stated intentions of those who attacked and suppressed liberation theology, in practical terms they were the allies of tyrants, land-grabbers, debt slavers and death squads. For all his ostentatious humility, Pope Francis was on the wrong side."

Läs hela Monbiots text Cardinal sins.

More is more: Sibelius

Jag ska inte vara musikkritiker, bara pröva en ny erfarenhet: För det blev så att jag gick till närmaste kyrkan och hörde Sibelius Symfoni nr 2.

Singlade slant mellan Bach och Sibelius, och den gamle finnen vann. Denna dag, denna konsert, var ett lyckokast. Matteus symfoniorkester, under ledning av Sonny Jansson gjorde sitt yttersta. (Jansson är en eldsjäl i kyrkomusiken; ansvarig för en rik variation i utbudet, därtill lärare på KMH.)

Jag förutsåg Romantik och dessutom National. Det förklarar nästan ingenting. Inte heller sitter jag där, tagen av en eldstorm, och försöker hitta förklaringar. Men vissa saker ger sig. Efterhand. Liksom det verkar göra för Sibelius själv. Första satsen börjar lite flipprigt, trevande, men fortsätter stegvis upp i väldiga crescendon, långa linjer av bussande stråkar, färger, klanger, interfolierade med melodiska teman. Det känns att han är samtida med Mahler och Stravinsky, och befryndad med de yngre; Shostakovich och Bartók.

Men mest tänker jag på Mahler; tänker också på att dirigenten tar fram just det mahlerska hos Sibelius; de liksom vanvettiga övergångarna, pizzicatton och fortissimo, sångliga stycken och brassande energier hos blåsarna. Mest får han det att handla om energi. Krafter, ljuva och demoniska, som spelar genom människan.

Eftersom jag kan mer om konst än om musik blir Sibelius en abstrakt expressionist. Han målar med starka färger, drar upp djärva linjer, släpper en klott färg och överger den, målar över. Rött, djupt rött. Orange. Koboltblått och en omöjlig Viridiangrön. Men det funkar. Jag blir soundet. Ingen onödig tanke passerar min skalle.

Samtidigt finns romantiken där; han fogar in en bård av folkvisa i den abstrakta kompositionen. Hur kan musiken tåla det? Det gör den. Den har fullt med olika rum. Och Sibelius är en gränsgångare, ett barn av övergångstider; det nya spränger det gamla, men det gamla finns kvar som en liten bleknad ramsa; en vallvisa. Ett fönster står öppet mot kossorna i hagen.

Bilderna fortsätter; jag ser Sibelius måla som Josephson, men inte den alltför detaljerade Näcken i silverbäcken; utan en skiss, där bara det forsande vattnet, en vit kropp, och en stor svart sten antyder sommarnattens sena ljus.

En "fumlighet", som i en skiss. Och jag märker att en anledning att tycka om Sibelius är hans trevande och tröghet. Han har inte så där lätt för sig som Stravinsky, Prokofiev, Mahler. Han knölar med sitt arbete - och det hörs. Det sitter inte alltid ihop. Det stretas tungt innan det lyfter. Men sen fräser det till desto mer. Dirigenten hanterar en drake. Vidundret lever. Symfoniundret. 

Less är inte alltid more.

 

Bild: Ernst Josephson, skiss till Näcken, Thielska Galleriet, Stockholm.  

Länk till hela symfoni nr 2 under ledning av Paavo Järvi.