 |
| Saxfjället |
 |
| Stekenjokk |
 |
 |
| Foto: Gerd Ulander |
 |
| Stekenjokk |
 |
| Foto Gerd Ulander |
 |
| Gaustafallet. Foto: Gerd Ulander |
lördag 18 augusti 2012
Stekenjokk for ever
onsdag 15 augusti 2012
Anteckningar från norr
Någonting i fjällen påminner om Grekland. Starka dofter, men andra. Kråkris i stället för rosmarin, krypbjörk i stället för salvia. Varma dagar som frigör eteriska oljor. Bergen torra, bergens kammar mot kvällsljuset. Stjärnornas ankomst.
Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.
Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).
Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!
Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.
Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.
Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.
Tranans läten
Ur Sveriges Radios arkiv och websida.
Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.
Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).
Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!
Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.
Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.
Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.
Tranans läten
måndag 13 augusti 2012
söndag 12 augusti 2012
Standing stones
Strålande dag - och en liten smula otålighet. Det är för kort tid kvar här för allt jag vill göra. Kan ni känna igen det? Att man kan vara i lika stort behov av att uppsöka vissa platser, som att uppsöka vissa människor. Ibland mer. Jag måste upp till fjället och till högplatån på gränsen till Norge, och till ån där den forsar som vackrast och till Fiskonfallet och helst en kajakdag på den stora sjön. Samt måla en nattbild. Vill jag göra.
Gerd och jag har ätit middag och haft tjejsamtal. Vi hade kul. Sjöng av en slump ett par sånger ur folkskolans sångbok tillsammans. Därefter en cykeltur hem i natten under månens halva.
Idag en soltur till det lilla fallet mellan sjöarna. Vägen nu nästan tom på Caravaner. Spegelblanka vatten. Jag återvände till en strand jag håller av. Varje strand här är olika; en del med finkornig sand, en del med rundbumlingar, och så den här med Standing Stones. De stora flyttblocken ligger väl placerade utåt sjön, som i en japansk trädgård. Helt enkelt ursnyggt. Stor fyrkantig sten längst ut, stenar i avtrappande storlek därefter. Bättre än någon installation jag sett. Och mellan stenarna sand. I det klara vattnet små refflor i sanden, varje reffla full av gnistrande små prickar. Glimmer. Som att sätta fötterna bland paljetter.
Glimmer i gnejs. Gnejsen skiktad i lager, som också innehåller kvarts. Det lyser ljust i det mörkgrå. Skiffreringen i bergarten innebär också att många stenar står. De har på något geologiskt vis välts uppåt i den stora iskarnevalen, och lagt sig som limpskivor i rader efter varandra. Fast vackrare. Några är stora som halva jag, andra är som skärbrädor man kan rycka loss ur sanden och ta med sig hem. Men de står bäst där de står. Som så mycket annat.
Jag tar mig tillbaka genom maratonlika balanseringar på och mellan stenar. Det är sånt jag bara måste klara för min egen överlevnadskurs. Steg 1: Vildmarksutflykt utan flytväst, cykelhjälm, kängor, myggspray eller fjällrävsjacka. Gick bra. Jag lever. Ikväll var det vått i gräset. Ni vet det där som alltid faller i skärgården, men mer sällan här i det torra lappländska klimatet. Dagg.
Det kommer mer sol. Det kommer mer av mer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Om någon vill går det att läsa lite vetenskap här: Geologin - Sveriges berggrund.
Samt detta: Gnejserna är rika på mineralerna kvarts och fältspat. Gnejsen och gnejsgraniten tros ha bildats genom omvandling av äldre graniter i samband med en bergskedjeveckning för ca 1800 miljoner år sedan. Därefter har berggrunden utsatts för förkastningsrörelser och vittring vilket orsakat stora vertikala och horisontella sprickplan i urberget. Sprickplanen framträder i större skala genom de olika sprickdalarnas varierande riktningar.
Gerd och jag har ätit middag och haft tjejsamtal. Vi hade kul. Sjöng av en slump ett par sånger ur folkskolans sångbok tillsammans. Därefter en cykeltur hem i natten under månens halva.
Idag en soltur till det lilla fallet mellan sjöarna. Vägen nu nästan tom på Caravaner. Spegelblanka vatten. Jag återvände till en strand jag håller av. Varje strand här är olika; en del med finkornig sand, en del med rundbumlingar, och så den här med Standing Stones. De stora flyttblocken ligger väl placerade utåt sjön, som i en japansk trädgård. Helt enkelt ursnyggt. Stor fyrkantig sten längst ut, stenar i avtrappande storlek därefter. Bättre än någon installation jag sett. Och mellan stenarna sand. I det klara vattnet små refflor i sanden, varje reffla full av gnistrande små prickar. Glimmer. Som att sätta fötterna bland paljetter.
Glimmer i gnejs. Gnejsen skiktad i lager, som också innehåller kvarts. Det lyser ljust i det mörkgrå. Skiffreringen i bergarten innebär också att många stenar står. De har på något geologiskt vis välts uppåt i den stora iskarnevalen, och lagt sig som limpskivor i rader efter varandra. Fast vackrare. Några är stora som halva jag, andra är som skärbrädor man kan rycka loss ur sanden och ta med sig hem. Men de står bäst där de står. Som så mycket annat.
Jag tar mig tillbaka genom maratonlika balanseringar på och mellan stenar. Det är sånt jag bara måste klara för min egen överlevnadskurs. Steg 1: Vildmarksutflykt utan flytväst, cykelhjälm, kängor, myggspray eller fjällrävsjacka. Gick bra. Jag lever. Ikväll var det vått i gräset. Ni vet det där som alltid faller i skärgården, men mer sällan här i det torra lappländska klimatet. Dagg.
Det kommer mer sol. Det kommer mer av mer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Om någon vill går det att läsa lite vetenskap här: Geologin - Sveriges berggrund.
Samt detta: Gnejserna är rika på mineralerna kvarts och fältspat. Gnejsen och gnejsgraniten tros ha bildats genom omvandling av äldre graniter i samband med en bergskedjeveckning för ca 1800 miljoner år sedan. Därefter har berggrunden utsatts för förkastningsrörelser och vittring vilket orsakat stora vertikala och horisontella sprickplan i urberget. Sprickplanen framträder i större skala genom de olika sprickdalarnas varierande riktningar.
lördag 11 augusti 2012
Liten recension av Bergman-bok
Ja, hörni, läsare och bloggvänner. Nu blir det lite skåpmat. Det är ju sommar. Redaktionen är näst intill obemannad. Så här kommer en gammal recension av Andhorils bok om Bergman – roman heter det visst.
Demonregissören som evig gymnasist
Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«
Värme och god karakteristik finns i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett utdraget namndropperi som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken. Allt det där kunde möjligen smält in i berättelsen om den varit mer realistisk. Men den är så uppenbart skriven av en skrivbordsförfattare; som om en pianolärarinna skulle skriva en roman om rallare, eller en arkivarie skriva om boxning. Ahndoril skriver som om han möjligen besökt en filmstudio i två timmar och gjort ett par anteckningar.
Romanen är annars välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.
(TCO-tidningen, 18.10.2006)
(PS: Andra har gjort det bättre; bl.a. Jörn Donner. Men det finns många. )
Demonregissören som evig gymnasist
Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«
Värme och god karakteristik finns i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett utdraget namndropperi som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken. Allt det där kunde möjligen smält in i berättelsen om den varit mer realistisk. Men den är så uppenbart skriven av en skrivbordsförfattare; som om en pianolärarinna skulle skriva en roman om rallare, eller en arkivarie skriva om boxning. Ahndoril skriver som om han möjligen besökt en filmstudio i två timmar och gjort ett par anteckningar.
Romanen är annars välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.
(TCO-tidningen, 18.10.2006)
(PS: Andra har gjort det bättre; bl.a. Jörn Donner. Men det finns många. )
onsdag 8 augusti 2012
Jag är, jag är
Det regnar igen. Fjällen dolda bakom opalljus. Holmarna svarta i silverne vatten. Promenad i duggregn. Skitdyra vattentäta skor som funkar bra på myren, men känns som järnfötter på vägen. Ecco. Made in China, förmodligen. Där man utlokaliserat till en fabrikschef som inte kan skilja på rågummi och plast.
Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.
Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".
Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.
Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).
Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.
Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.
_ _ _ _ _ _ _ _
Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.
Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.
Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".
Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.
Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).
Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.
Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.
_ _ _ _ _ _ _ _
Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)