Det är en kväll med dis över Strömmen. Jag har sett en utställning och är på hemväg. En halsinfektion gör att jag med gott samvete kan driva vidare till en bar och beställa en trea whisky. För halsen, för att jag gillar whisky, och för att jag gillar små okända barer. Den här har röda lampor som lyser över plåtdisken och låg musik som låter som metalliska ballader. Det passar. Här kunde man sitta och kolla existensen, samtidigt som man avböjer de klumpigaste inviter med att man skriver på en bok. Stör mig inte. Jag är intressant. Men det håller nog inte så länge när man inte vill betala för mer än en trea. Det är som att ha veckopeng.
Klockan är halv elva, ingen stör mig. Från baren ser jag lite uppifrån ut över ett bord med sex herrar och två damer i viktklass mindre företag. De har storätit, och nu storskämtar de. De tar upp nya beställningar, och servitrisen kommer tillbaka till baren för att mäta deras åtta glas cognac, calvados, och whisky. Treor alltihop. Har de inte råd med mer än treor, tänker jag förstrött.
De skrattar nästan hela tiden. Kvinnorna ser jag bara bakifrån, men jag hör att de är med, fast inte fullt så ljudligt som männen. Vad har jag för övrigt emot folks ätande och drickande? Inte ett smack. Jag är bara lycklig som slipper skratta så där hela tiden.
I stället lyssnar jag. Bakom mig sitter tre unga kvinnor som har tagit sig en utekväll. En liten Time Out, som det heter. Där är vi i samma båt. De låter som arbetskamrater. Man hör hur de klockan halv elva fortfarande har med sig kontorstonen, den lite torra, trevande, för att framåt elva, halv tolv, ha kommit in i ett något förtroligare läge.
Hur förtroligt?
Samtalet svävar omkring boende och hus. Någon säger att hon och hennes sambo är inne på funkis nu, ”vi tycker om den stilen” säger hon, ”den känns bra för oss”. Men ”då blir det Bromma eller Alvik, typ", säger en annan. En tredje säger att hon är så glad över att de (mummel, mummel) kom över den där fyran på Grevmagnigatan för bara 50.000 kvadratmetern. En stund pratar de om golv; om det är snyggare att ha slipade brädgolv, vitlaserade eller oljade, eller om det inte kunde vara rätt kul med heltäckningsmatta igen?
Kakel kommer upp som ämne. Och bilar. Och nån som heter Marre som har blivit äldre än man skulle önska. ”Jag såg henne häromdan, och gud vad hon såg gammal ut. En massa små grå strån överallt. Hon är inte alls samma Marre som förr. Jag menar, Marre, det var ju liksom lilla Gucciväskan och högklackat och sportbilen, och nu vet jag inte…”.
Nej, vad är Marre nu?
Sen pratar de ett tag om Johan och Kajsa, de har det visst inte så bra. ”Nä, det är ingenting längre. Jag menar han sa till mig när vi sågs sist: Hur kul är det att ha förbeställt en semesterresa till Blue Lagoon och att köra en Peugeot? Det var liksom inte det han hade tänkt sig?”.
Vad hade han tänkt sig? Det här börjar bli spännande.
Det går att urskilja små nyanser av personlighet mellan de tre väninnorna; en har liksom en något varmare, generösare stil, kanske är hon bara fyra år äldre än de andra två. Hon säger saker som: ”Jamen, jag tycker hon har jobbat himla bra i det här läget: Alla vet ju hur det är att få två ungar på raken..”
”Hur snabbt gick det?”, säger en annan.
”Nämen du vet, det var ju ingen tid alls, elva månader emellan typ”.
”Guud, va jobbigt!”
De skrattar. Jag låter ljummen whisky rulla runt i munnen.
Jag hör att de tre unga kvinnorna också har börjat rulla på tungorna.
Nu vill den positiva tjejen, hon som kör lite med sin mognad, berätta mer: ”Och visste ni att Håkan är tillbaka på Bräckers? Han är verkligen fortfarande samma kille, du vet alltid glad, alltid när man ses har han åkt skidor eller varit på vinprovning eller spelat squash. Han och Göran är fortfarande världens buddies, du vet trekking och tennis och sånt. De är bara så himla okej, båda två.”.
”Är Håkan ihop med Linda fortfarande da?”
”Nä, du är inte klok, hon var ju en kort story. Du vet, visserligen himla gullig och så, men lite för beige för Håkan ändå va?”
”Ja, hon var nog lite, lite korkad också..”
”Uum”.
Det verkar inte som om de någon enda gång inte håller med varandra.
Det är mycket svårt att komma ihåg sådana samtal.
Jag har svalt den sista värmande droppen whisky. Jag är någorlunda nöjd. De tre bakom mig fortsätter sitt informationsutbyte om före detta vänner, pojkvänner, bilar, hus, hem och kläder. Det är informativt nog, det går också att höra på vilket sätt samtalet inte sitter ihop. Ingen av dem pratar om sig själv, tre kvart har gått och ingen har sagt något som så att säga kommer inifrån. Strax innan jag betalar hör jag det; ”det personliga”. Det är kortfattat.
”Jag är bara så jävla trött. Men syns inte det? Jag är bara helt jävla väck av trötthet”.
Och den lite mer mogna svarar:
”Jag vet. Jag var så där i fem månader, varenda dag.”
De är strax över trettio alla tre.
Inmotade. Inmutade. Trötta.
Konsumtionsmänniskan är inte ett litterärt påfund.
Man hör ljudet av den varsomhelst.
lördag 14 januari 2012
onsdag 11 januari 2012
Min faiblesse för musiker
När jag var ung var det alltid musiker som kom i min väg. Första kyssen var en klassisk gitarrist. Första sambolivet med en musiker i Träd, Gräs och Stenar. Senare i livet blev jag förälskad i en konstnär och en musiker nästan parallellt. Men det var musikern som var ledig. Det är ju oftare så med musiker, att de är lediga.
Numera måste jag inte bli förälskad i musiker; det har blivit klarlagt att de hör till det eldigare området av mina projektioner. Att jag hela tiden älskar vissa konstnärer, en och annan författare, och så musiker då. Spelar ingen roll om de är klassiska pianister, vilda dirigenter, rajsångare, cellovirtuoser, rockmagneter, eller tenorer. Jussi, Placido Domingo, José Carreras, Bob Dylan, Leonard Cohen, Bryn Terfel, Erik Saeden, den unge Robert Plant, Jim Morrison, John Lennon, Nick Drake eller violinisten Daniel Hope. Alla får plats på kartan. Liksom alla brudarna då; från Joni Mitchell och Sandy Denny till René Fleming, Melissa Horn och Cecilia Bartoli. Alla dessa som tar kärlekens banaliteter till förvånande höjder.
Kartan växer; men vissa brutala hårdrockare och söta gullpoppare är för alltid utanför min lyssning. Liksom vissa pianovirtuoser gör mig mera döv än mottaglig. Samt finns det en och annan folkmusikmänniska som gör mig alldeles galen av anti-nostalgi. Nämner inget namn för jag vill inte vara elak. Men det är hon som skriker efter korna, ni vet.
Åter till folkrocken. Nu senast då var det Thåströms återkomst. Jag var förstås inte på plats i Göteborg, på Way out west. Men vi som missade det kunde se filmen om Thåström och hans konsert tre gånger i SvT. Två gånger höll den faktiskt för. Och det är ju egentligen inte klokt av mig att säga det. Jag hör inte till Thåström-generationen, och jag har alltid haft svårt för Plura och tyckt att Eldkvarn, och den ännu senare generationens Håkan Hellström är grovt överskattade. Men Thåström är och förblir unik. Pånken med tattarlook som inte är någon pånke längre, utan bliven 54. Han har alltid haft en plats i mitt hjärta; helt sedan han sjöng Bellman som ingen annan kan sjunga Bellman: Märk hur vår skugga.
Dessutom är hans egna låtar helt autentiska, ärliga berättelser om delar av hans liv; som Pappan i Främling överallt, som ligger och vrider sig på andra sidan väggen. En låt som Thåström fick ur sig rätt sent i livet. Så kan det vara med föräldrar. Sen förstås Kärlek är för dom och den romantiskt stökiga Släpp Aldrig in Dom Här, samt den låt jag föll för nu: Fan fan fan: ”Det skulle varit du”, en låt om en gammal passion.
Thåström hör till dem som aldrig larvar sig i TV-program, och som alla vet är han nästan omöjlig att få intervjua. På scen spattar han runt som värsta ADHD-freakset, men det GÖR ingenting. Det är så han pejlar sin inre ton. Hans sång är helt igenom äkta, hans musiker i tung-gung-rocket är skitbra. Och jag som alltid vetat att jag gillade honom, vet det ännu bättre nu. Karln är ju poet. Liksom några i den här gruppen, och den här mannen, och den här, och många fler. Det är bara att älska på. Finns hur många musikaliska orter som helst på kartan. Ain´t life grand?
--------------------------------------
Tillägg: Hon där uppe i norr hälsar att "Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igår kväll", så det kan den som vill göra.
Numera måste jag inte bli förälskad i musiker; det har blivit klarlagt att de hör till det eldigare området av mina projektioner. Att jag hela tiden älskar vissa konstnärer, en och annan författare, och så musiker då. Spelar ingen roll om de är klassiska pianister, vilda dirigenter, rajsångare, cellovirtuoser, rockmagneter, eller tenorer. Jussi, Placido Domingo, José Carreras, Bob Dylan, Leonard Cohen, Bryn Terfel, Erik Saeden, den unge Robert Plant, Jim Morrison, John Lennon, Nick Drake eller violinisten Daniel Hope. Alla får plats på kartan. Liksom alla brudarna då; från Joni Mitchell och Sandy Denny till René Fleming, Melissa Horn och Cecilia Bartoli. Alla dessa som tar kärlekens banaliteter till förvånande höjder.
Kartan växer; men vissa brutala hårdrockare och söta gullpoppare är för alltid utanför min lyssning. Liksom vissa pianovirtuoser gör mig mera döv än mottaglig. Samt finns det en och annan folkmusikmänniska som gör mig alldeles galen av anti-nostalgi. Nämner inget namn för jag vill inte vara elak. Men det är hon som skriker efter korna, ni vet.
Åter till folkrocken. Nu senast då var det Thåströms återkomst. Jag var förstås inte på plats i Göteborg, på Way out west. Men vi som missade det kunde se filmen om Thåström och hans konsert tre gånger i SvT. Två gånger höll den faktiskt för. Och det är ju egentligen inte klokt av mig att säga det. Jag hör inte till Thåström-generationen, och jag har alltid haft svårt för Plura och tyckt att Eldkvarn, och den ännu senare generationens Håkan Hellström är grovt överskattade. Men Thåström är och förblir unik. Pånken med tattarlook som inte är någon pånke längre, utan bliven 54. Han har alltid haft en plats i mitt hjärta; helt sedan han sjöng Bellman som ingen annan kan sjunga Bellman: Märk hur vår skugga.
Dessutom är hans egna låtar helt autentiska, ärliga berättelser om delar av hans liv; som Pappan i Främling överallt, som ligger och vrider sig på andra sidan väggen. En låt som Thåström fick ur sig rätt sent i livet. Så kan det vara med föräldrar. Sen förstås Kärlek är för dom och den romantiskt stökiga Släpp Aldrig in Dom Här, samt den låt jag föll för nu: Fan fan fan: ”Det skulle varit du”, en låt om en gammal passion.
Thåström hör till dem som aldrig larvar sig i TV-program, och som alla vet är han nästan omöjlig att få intervjua. På scen spattar han runt som värsta ADHD-freakset, men det GÖR ingenting. Det är så han pejlar sin inre ton. Hans sång är helt igenom äkta, hans musiker i tung-gung-rocket är skitbra. Och jag som alltid vetat att jag gillade honom, vet det ännu bättre nu. Karln är ju poet. Liksom några i den här gruppen, och den här mannen, och den här, och många fler. Det är bara att älska på. Finns hur många musikaliska orter som helst på kartan. Ain´t life grand?
--------------------------------------
Tillägg: Hon där uppe i norr hälsar att "Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igår kväll", så det kan den som vill göra.
torsdag 5 januari 2012
Snö i ögonfransarna
Just det. One of my favorite things. Klockan två kom snöfallet. Stora vita flingor, typ franskt tvåltvättmedel. Promenad med fluff på ögonen och näsan och kindbenen. Alla hundar svarta mot vitt. Alla tanter och farbröder i silhuett mot vinterhimlens nederbörd. Bilarna aningens omskulpterade. Träden aningens vita.
Efter en halvtimme avtog fluffet och blev till små oansenliga korn. Jaha, det var White Christmas det. Den millimetertjocka snön låg i alla fall kvar under hela promenaden. Ungefär som pudersocker på en mastig chokladkaka. Ungefär som mjäll på en kavaj. Ungefär som strösocker på asfalt. När jag kom hem var den redan smält, utom på gräsmattan utanför vårt hus. Det gick fortfarande att hurra lite inombords. För ett sjukt kort snöfall.
(Allt som ska värderas på TV just nu är nämligen sjukt bra).
Jag önskar alla mina fyrtioåtta läsare en fin trettonhelg, med musik och fluff, mera snö, trevlig samvaro, och bra musik.
Här tänkte jag bjuda på tre heliga konungar, men de vingförsedda gyllene hästarna (antika) får bli en bra bild av det vi alla längtar efter. Lugnt trav och vingar. Mot det gyllene ljuset.
Efter en halvtimme avtog fluffet och blev till små oansenliga korn. Jaha, det var White Christmas det. Den millimetertjocka snön låg i alla fall kvar under hela promenaden. Ungefär som pudersocker på en mastig chokladkaka. Ungefär som mjäll på en kavaj. Ungefär som strösocker på asfalt. När jag kom hem var den redan smält, utom på gräsmattan utanför vårt hus. Det gick fortfarande att hurra lite inombords. För ett sjukt kort snöfall.
(Allt som ska värderas på TV just nu är nämligen sjukt bra).
Jag önskar alla mina fyrtioåtta läsare en fin trettonhelg, med musik och fluff, mera snö, trevlig samvaro, och bra musik.
Här tänkte jag bjuda på tre heliga konungar, men de vingförsedda gyllene hästarna (antika) får bli en bra bild av det vi alla längtar efter. Lugnt trav och vingar. Mot det gyllene ljuset.
onsdag 4 januari 2012
Rysk trängsel på Nationalmuseum
Jag tog mig ner till Skeppsholmen och gick en runda. Ville se om Turner/ Monet/Twombly på Moderna. Icke. Det var trångt som en lagård, och luktade åt det hållet. Vände i dörren. Gick ner till Nationalmuseum, och tog mig an den stora utställningen med rysk konst, som länge legat på att-göra-listan.
Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.
Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.
Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.
Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.
Jag får en känsla av att det stränga repressiva Ryssland, (där inte ens de bysantinska bildstriderna var särskilt avlägsna), har lagt en auktoritär hand över måleriet. Men jag lär mig en del. Mest av de medkännande bilderna ur de allra mest slitna arbetarnas liv: tvätterskor, koleldare, bönder och pråmdragare. Den finaste bilden jag hittade var ingen av de stora paradnumren, inte Repins berömda Pråmdragare vid Volga 1870-73, men en mindre studie gjord vid samma tid. Ett porträtt av en anonym, namnlös pråmdragare med selen runt axlarna. Han står lätt framåtlutad, som om det ständiga dragandet har förändrat hela hans kropp. Han är en mager rysk oxe, med stora händer. Huvudet är lutat neråt, som om han ogärna ser målaren i ögonen. Mössan skuggar halva ansiktet, och vi kan inte se hans karaktär, hans vilja, hans personlighet – så som i de andra porträtten. Vi ser en människa utan val. Den delen av utställningen berör mig mest: Målare som börjar studera sitt folk; cirka tjugo år före revolutionen.
Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.
--------------------------------------
Utställningen pågår till 22 Januari 2012.
--------------------------------------
Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.
(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."
Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.
Ivan Kramskoj: Porträtt av en bonde, 1868,
Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.
Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.
Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.
Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.
Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.
--------------------------------------
Utställningen pågår till 22 Januari 2012.
--------------------------------------
Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.
(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."
Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.
måndag 2 januari 2012
Somna in och vakna upp och speeda ner
Jag somnade in som en välformulerad fullblodskvinna och vaknade upp som Freddie Wadling. Hur länge jag sov? En vanlig natt bara. Och med avseende på vissa avgörande kvalitéer, var det kanske ändå inte så dumt. Om det är nåt Freddie Wadling har så är det ju trohet mot sin inre röst.
Nej, jag går inte med käpp, som Freddie, och har inte hans fysiska problem. Hela liknelsen är förstås att betrakta som en omåttlig konstnärlig överdrift, kanske en dröm. Jag sjunger inte som Freddie, jag bara sjunker ihop efter sexdagarsloppet. Den astronomiskt minimala dosen av det föreskrivna pillret, läkarens idé, visade sig speeda upp mig i överkant. Visserligen gick jag dubbelt så långa promenader, men jag kom inte heller i säng före fyra. Visserligen var jag piggare än förut, men också mer aggressiv. Alltså noterade jag en tydlig förlust, en förlust av inre ro. Minskad aktivitet i höger hjärnhalva till förmån för den vänstra, skulle jag tro. Det som hela vårt samhälle är inriktat på: mindre frid och mer action, på gott eller ont. Men vi som arbetar kreativt vet att den högra hjärnhalvan, och därtill den mer meditativa alfarytmen, är a och o för dem som vill följa en annan bana än logikens, handelskammarens, tävlingens och snusförnuftets.
Alltså tog jag ut det lilla halva pillret. Litar på att tre Konungar kommer att överlämna helt andra gåvor. Myrra och rökelse i varje fall. Vänskap och kärlek. Mer ont om guld, men det gör inget. Igår kväll kom jag äntligen ned i den meditation jag praktiserat i ett år, som samlar ihop min hjärna i en vilsam frekvens, som timmen efteråt kan övergå i nya idéer. Något alla hjärnforskare vet om. Hjärnans vila är bara ett annat sorts arbete. Helt nödvändigt för nya lödningar, kopplingar, rensning och synaptisk frigörelse.
Ute igen i det ständiga diset mellan träd och uddar. Lunkar på. Från vattnets issörja lyfter sex svanar, det ritschar i luften. De svänger runt udden för att söka öppnare vatten. Tolv vita vingar mot tjugofyra svarta träd. Nej, det är inte siffermagi.
När jag gått min vardagsrunda, mött den vänliga fransyskan, och min roliga ungdomsvän teaterdirektören, är jag rätt nöjd. På hemvägen ser jag svanarna igen. Nu lyfter de på nytt, alla sex, västerut, kanske mot Solna strand.
Svanar, svanar på himlen där, säg vad som finast i världen är? Änderna, ligger och kajkar alldeles nära avloppet mot sjön; vattnet är väl varmare där. Men för mig finns det inga andra riktningar än svanarnas, söka friskare vatten, lyfta dit näbben pekar. Förändras inom ramen för det möjliga. Byta kropp, och fjäderhamn.
Är metamorfoser möjliga? Ja, men långsamma. Så långsamma att de som aldrig undergår metamorfoser, sällan förändras och håller fast vid allt gammalt, når fortare fram. Men inte till samma mål förstås.
Nej, jag går inte med käpp, som Freddie, och har inte hans fysiska problem. Hela liknelsen är förstås att betrakta som en omåttlig konstnärlig överdrift, kanske en dröm. Jag sjunger inte som Freddie, jag bara sjunker ihop efter sexdagarsloppet. Den astronomiskt minimala dosen av det föreskrivna pillret, läkarens idé, visade sig speeda upp mig i överkant. Visserligen gick jag dubbelt så långa promenader, men jag kom inte heller i säng före fyra. Visserligen var jag piggare än förut, men också mer aggressiv. Alltså noterade jag en tydlig förlust, en förlust av inre ro. Minskad aktivitet i höger hjärnhalva till förmån för den vänstra, skulle jag tro. Det som hela vårt samhälle är inriktat på: mindre frid och mer action, på gott eller ont. Men vi som arbetar kreativt vet att den högra hjärnhalvan, och därtill den mer meditativa alfarytmen, är a och o för dem som vill följa en annan bana än logikens, handelskammarens, tävlingens och snusförnuftets.
Alltså tog jag ut det lilla halva pillret. Litar på att tre Konungar kommer att överlämna helt andra gåvor. Myrra och rökelse i varje fall. Vänskap och kärlek. Mer ont om guld, men det gör inget. Igår kväll kom jag äntligen ned i den meditation jag praktiserat i ett år, som samlar ihop min hjärna i en vilsam frekvens, som timmen efteråt kan övergå i nya idéer. Något alla hjärnforskare vet om. Hjärnans vila är bara ett annat sorts arbete. Helt nödvändigt för nya lödningar, kopplingar, rensning och synaptisk frigörelse.
Ute igen i det ständiga diset mellan träd och uddar. Lunkar på. Från vattnets issörja lyfter sex svanar, det ritschar i luften. De svänger runt udden för att söka öppnare vatten. Tolv vita vingar mot tjugofyra svarta träd. Nej, det är inte siffermagi.
När jag gått min vardagsrunda, mött den vänliga fransyskan, och min roliga ungdomsvän teaterdirektören, är jag rätt nöjd. På hemvägen ser jag svanarna igen. Nu lyfter de på nytt, alla sex, västerut, kanske mot Solna strand.
Svanar, svanar på himlen där, säg vad som finast i världen är? Änderna, ligger och kajkar alldeles nära avloppet mot sjön; vattnet är väl varmare där. Men för mig finns det inga andra riktningar än svanarnas, söka friskare vatten, lyfta dit näbben pekar. Förändras inom ramen för det möjliga. Byta kropp, och fjäderhamn.
Är metamorfoser möjliga? Ja, men långsamma. Så långsamma att de som aldrig undergår metamorfoser, sällan förändras och håller fast vid allt gammalt, når fortare fram. Men inte till samma mål förstås.
lördag 31 december 2011
Nyårshälsning från en bortgången
"Vad återstår då för oss att göra?
Enligt min åsikt finns det en ganska enkel möjlighet att låta bli att plåga sig med ideologiska pseudoproblem och i stället - nu, här, alltid och överallt - försöka se till att konkreta saker förändras till det bättre, att friheten blir större, att den mänskliga värdigheten blir mer respekterad, att ekonomin fungerar bättre, att jordklotet blir mindre förstört, att förnuftigare politiker styr, att sanningen får sägas - och att människor inte bara misströstar om denna sanning, utan tvärtom försöker dra praktiska konsekvenser av den".
Vaclav Havel,
ur En dåre i Prag.
Enligt min åsikt finns det en ganska enkel möjlighet att låta bli att plåga sig med ideologiska pseudoproblem och i stället - nu, här, alltid och överallt - försöka se till att konkreta saker förändras till det bättre, att friheten blir större, att den mänskliga värdigheten blir mer respekterad, att ekonomin fungerar bättre, att jordklotet blir mindre förstört, att förnuftigare politiker styr, att sanningen får sägas - och att människor inte bara misströstar om denna sanning, utan tvärtom försöker dra praktiska konsekvenser av den".
Vaclav Havel,
ur En dåre i Prag.
onsdag 28 december 2011
Maffiafamiljen sammanträder
De ståndaktiga hyacinterna står som små svärd, vita mot den svarta fönsterrutan. Den ståndaktiga familjen sammanträder kring ett födelsedagsbarn. Två rätter och brylépudding till efterrätt. Sedan frukt, choklad, tokajer och diskussioner i soffan.
Min äldre syster har läst Tranströmer. O, så tråkigt, säger hon. Jaha ja. Javisst. Solklart. Eller jasså jaha. Må dä. Hon tycker också det var konstigt att Zymborska fick Nobelpriset. Jaha ja. Jojo. Jag prövar att undersöka hur mycket poesi hon läst för att fälla dessa tvärsäkra omdömen. Inte så mycket visar det sig. Min yngre syster tar över rodret genom att fästa uppmärksamheten på Martinsson. Hon säger att hon läser om Aniara ungefär vartannat år och att hon fortfarande blir helt tagen av den, språket, atmosfären. Jag tror aldrig jag läst Aniara mer än en gång, kanske två, jag är ingen stor omläsare. Men jag vet att Aniara håller.
Sen kan jag inte låta bli att tänka: Okej, jag kan ingenting om opera (min svågers specialitet). Anta nu att jag går på Operan för första gången, för första gången ser Don Giovanni, och sedan kommer ut därifrån full med tvärsäkra omdömen om rollbesättningen, dirigenten, första violinisten, etcetera. Unthinkable. Så att, säger jag till min äldre syster; det är kanske bra att veta lite mer om ämnet innan man sätter sig på någon (diktare eller annan).
Svågern och jag övergår till att tala om klassisk musik. Mycket roligare faktiskt; eftersom detta är ett nästan vitt område på kartan som jag är igång med att genomströva. Svågern gillar som sagt opera, det gör inte jag så värst, en och annan aria, javisst, men min riktiga musik är symfonier, koraler, partitor, och spansk gitarr. Svågern och jag talar om röster, klanger, René Fleming, Nina Stemme, Cecilia Bartoli. Jag tror att vi båda, utan att säga det, tycker att Ann- Sofie von Otter är lite tråkigare än de nu nämnda. Så – alla tycker sitt.
Vi leker inga lekar den här kvällen, men systrarna och jag sjunger Staffan Stalledräng. Den och mycket annat sjöngs alltid unisont under vår barndoms jular. Jag gillar att vi sitter där alla tre och ser ganska söta ut. Så många år senare; och vi sjunger fortfarande om ”den fula ulvens spår”, samt Stjärnan. Och Staffan, ”rask och oförskräckt”.
När svågern är tillbaka efter kaffekokningen kan jag inte låta bli en liten gissningslek. Jag nynnar något ur en sats av Beethoven, och svågern säger genast: Femman eller sjuan. Att det är Beethoven betraktar han som en självklarhet. Systrarna kan inte alls det här. Jag envisas med att det inte är sjuan, men jag har faktiskt glömt vilken det var. Sen går vi in på datorn och kollar, det ÄR sjuan, andra satsen. Kramar om svågern. Nördarna har fått sitt. Pladdret pågår i rent otroliga decibel, men musiken höjer alltid nivån en smula.
Ibland tycker jag vi är som en liten maffiafamilj. Varma, påstridiga, och med klassisk musik i bakgrunden. Samt ett stundtals outhärdligt tjatter. Fattas kanske bara en riktigt mörkögd Al Pacino i ett hörn, och en tystlåten Robert Duvall. Och så förstås någon maktlysten skata som gillar att förgifta folk, hämnas och ställa till det. Fast den sorten finns ju i många familjer. Hur snälla vi än vill vara. Och det vill vi för det mesta, tror jag. Det är ingen åsikt.
Min äldre syster har läst Tranströmer. O, så tråkigt, säger hon. Jaha ja. Javisst. Solklart. Eller jasså jaha. Må dä. Hon tycker också det var konstigt att Zymborska fick Nobelpriset. Jaha ja. Jojo. Jag prövar att undersöka hur mycket poesi hon läst för att fälla dessa tvärsäkra omdömen. Inte så mycket visar det sig. Min yngre syster tar över rodret genom att fästa uppmärksamheten på Martinsson. Hon säger att hon läser om Aniara ungefär vartannat år och att hon fortfarande blir helt tagen av den, språket, atmosfären. Jag tror aldrig jag läst Aniara mer än en gång, kanske två, jag är ingen stor omläsare. Men jag vet att Aniara håller.
Sen kan jag inte låta bli att tänka: Okej, jag kan ingenting om opera (min svågers specialitet). Anta nu att jag går på Operan för första gången, för första gången ser Don Giovanni, och sedan kommer ut därifrån full med tvärsäkra omdömen om rollbesättningen, dirigenten, första violinisten, etcetera. Unthinkable. Så att, säger jag till min äldre syster; det är kanske bra att veta lite mer om ämnet innan man sätter sig på någon (diktare eller annan).
Svågern och jag övergår till att tala om klassisk musik. Mycket roligare faktiskt; eftersom detta är ett nästan vitt område på kartan som jag är igång med att genomströva. Svågern gillar som sagt opera, det gör inte jag så värst, en och annan aria, javisst, men min riktiga musik är symfonier, koraler, partitor, och spansk gitarr. Svågern och jag talar om röster, klanger, René Fleming, Nina Stemme, Cecilia Bartoli. Jag tror att vi båda, utan att säga det, tycker att Ann- Sofie von Otter är lite tråkigare än de nu nämnda. Så – alla tycker sitt.
Vi leker inga lekar den här kvällen, men systrarna och jag sjunger Staffan Stalledräng. Den och mycket annat sjöngs alltid unisont under vår barndoms jular. Jag gillar att vi sitter där alla tre och ser ganska söta ut. Så många år senare; och vi sjunger fortfarande om ”den fula ulvens spår”, samt Stjärnan. Och Staffan, ”rask och oförskräckt”.
När svågern är tillbaka efter kaffekokningen kan jag inte låta bli en liten gissningslek. Jag nynnar något ur en sats av Beethoven, och svågern säger genast: Femman eller sjuan. Att det är Beethoven betraktar han som en självklarhet. Systrarna kan inte alls det här. Jag envisas med att det inte är sjuan, men jag har faktiskt glömt vilken det var. Sen går vi in på datorn och kollar, det ÄR sjuan, andra satsen. Kramar om svågern. Nördarna har fått sitt. Pladdret pågår i rent otroliga decibel, men musiken höjer alltid nivån en smula.
Ibland tycker jag vi är som en liten maffiafamilj. Varma, påstridiga, och med klassisk musik i bakgrunden. Samt ett stundtals outhärdligt tjatter. Fattas kanske bara en riktigt mörkögd Al Pacino i ett hörn, och en tystlåten Robert Duvall. Och så förstås någon maktlysten skata som gillar att förgifta folk, hämnas och ställa till det. Fast den sorten finns ju i många familjer. Hur snälla vi än vill vara. Och det vill vi för det mesta, tror jag. Det är ingen åsikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)