Månvägar

Halkar runt lite i parken. Hasar ut till bryggan där jag i lugn och ro kan betrakta månens väg mot full. Det ser ut som en målning. Jaha. Nu igen. Konstfördärvad är vad man är. Munch idag. Monet i morgon. Oscar Bergman i vitsippornas tid.

Här är grusat, men bara till hälften. Alla hasar, och ingen märker om jag hasar lite mer. En ung kvinna bär sin skymningspåse med sig ut på bryggan. Vad innehåller en sån? Hemliga värden? Något kriminellt. Ett paket hasch. En bit av himlen? Nä. Ur påsen vecklar hon ut en annan påse. Den innehåller fågelnäring. Hon smular korvbröden medan jag ser på. Sådant korvbröd har jag inte hållit i min hand på länge. Och väl är det. Men här går de åt. En flock med änder kommer simmande med fåror av ljusglans efter sig. Tre hade varit nog för en Liljefors. Men nu är de trettio, mest blågrönblänkiga hannar.
Vattnet fullt av brödsmulor och kiv. Alltså - det räcker. Vattenliv, en oförväntan, en brinnande blå himmel och en måne som går upp över den japanska uddens trädsilhuetter.

Jag lämnar brödkacklet och kliver bort från isgruset till gräsmattor som för första gången i år stadgat sig mot frost. Krasigt. Träden hörs inte säga något alls. Men det är något som talar, tiger, vankas, bara här. Som på andra håll i naturen.
Trots allt - och hur man än ser det - ännu större än i konsten. Eftersom detta inte är en fyrkant, en rektangel, eller en sonat. Bara mörka vatten, en mångata, och nio ljusa lyktor som rundar en allt svartare udde.

Målning av Paul Klee. Kunde inte låta bli.

Wallace Stevens i översättning

Vad är Gudomlighet?

Vad är Gudomligheten om hon visar sig
Endast i tysta skuggor och i drömmar
Ska hon ej finna i solens välbehag
I syrlig frukt och ljusa, gröna vingar, eller
I varje balsam och skönhet jorden ger,
Ting hon kan älska lika högt som Himlen?
Gudomligheten måste leva i sitt inre:
Regniga passioner, stämningar i snöfall;
Sorger i ensamhet, eller den okuvliga
glädjen när skogen står i blom; vilda
känslor på våta vägar i höstens nätter;
Alla njutningar och alla plågor, i ett minne
Sommarens gren och vinterns kvistar,
Dessa är måtten ämnade för hennes själ.

Leonardo da Vinci: Studie av armar och händer, 1474.

________________________________________________

Och den som vill läsa originalet kan gå tillbaka till förra veckans Argus.
Antar att någon kan komma dragandes med en redan gjord översättning som jag inte sett. Men det gör inget. Tolkningar kallas det.

Gigantiska chokladbollar och andra ämnen

Jag vet att Lars Norén brukar sitta på ett eller annat café och sampla intryck av vad folk pratar om, hur de talar och låter, vokabulären. Det är kanske därför hans pjäser, när de är bra, har en så säker samtidston. Den bygger inte bara på hans egen språkkänsla, men också på växlingarna i en tidsanda, sättet att byta ut en kliché mot en annan.
Idag kan man räkna på tjugofem av handens fingrar de gånger folk i radio eller TV säger ”fokusera”, ”hantera sina känslor”, ”en utmaning”, ”tänja gränserna”, ”sexigt” (om ett kök), ”vi ska titta på det”, ”bra jobbat”, samt – avdelning pavlovska gester – gör high-five. Man gör high-five även när man garnerat en tårta tillsammans, eller fått hunden att skita fint. Petitessernas high-five alltså. Var kommer den grejen ifrån? Sporten så klart. Den heliga sporten, våra mätbara stjärnor, har lärt oss det. Varje gång vi gör det ska vi känna oss som en i landslaget.

Tidsandan hörs också tydligt när man går på promenad i en av Stockholms mer välbärgade stadsdelar: Hur många gånger jag hör folk prata om räntor, lån, bostadsrätters eventuella byten och värden, bankmedel för utbyggnationer, samt vad de köpt; vilka skor, vilken barnvagn, och var man bäst handlar ekologisk hundmat.

Kul. Men inte så kul. Vore jag pjäsförfattare skulle jag lyssna noggrannare. På killarna som skriker fram sina lördagsplaner på bussen, och tjejerna som har en egen show – en sorts realityteve - med resten av bussen som publik. Folk blir vad de ser. Om ekonomiska nyheter och Big Brother är dagens media, så blir tänket och talet därefter. Materialismen stressar fram en människotyp som pladdrar och shoppar och larmar och gör sig till.

Men så finns då barnen. Vars tal ännu är ganska oförstört. En pojke bakom oss på bussen som pratar mycket högt, men på ett eget sätt. Han berättar för någon, troligen mamman, vad han och pappan gjort under eftermiddagen:
Och så var vi inne och fika. Köpte två chokladbollar. Skitdyra, 29 kronor styck. Gigantiska chokladbollar. Skitäckliga.
(Han betonar ordet gigantiska på ett sätt som bara gäller för verkliga ordälskare, och ordet skitäckliga kommer oväntat, grabben har talang för komisk pausering).
Och nu ska vi hem och göra egna chokladbollar. Rulla, rulla, hela kvällen. Det ska vara hundra stycken till varje klass.
(Man anar en lussefest).
Jag vill ha snö, säger han sen. Här finns ingen snö alls. Jag längtar efter snö. Här är så mörkt, och gräset är fortfarande grönt. Hur är det hos dig? Har ni snö?
Man anar ett ganska långt svar, från en mamma, på annan ort.
Hur är jobbet da?
(Kort svar i andra änden).
Jamen så där är det ju, säger han: Alla jobb är ju inte så roliga. Ska vi komma upp till dig snart?

Vi kliver av bussen och får inte veta resten. Men den pojken var så kul att höra på. Lät som en individ. Oförskräckt.

Även jag tänker nu på snö. Hur den lyser upp och tystar ner. Hur den höljer in cyklarna på gården, och förfluffar de svarta träden. Snart ska den falla, och täcka de fjällnära granarna med gigantiska former. Å, norrskensland.

Muss es sein? Es muss sein.

Herr Schwitters Exit

Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit blå puts ur en renoverad trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.
Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.

Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och coelinblått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.

Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?
En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.
Schwitters ringer på. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.
Groz: Jag är inte Groz.
Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.
Dörren stängs för gott.

Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.
Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.

Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.
Det är den allvarliga leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom.

Texten har tidigare varit publicerad i UNT, och ett par andra tidningar.
Verktitel på det översta bilden saknas, men kolla hur många intrikata rumsligheter den har. Nummer 2 är Blauer Vogel, 1922. Den tredje har beteckningen Mz 199,1921, och finns på Guggenheim, N.Y.

Hej, hej!

Blåst och löpsedlar

Idag vaknade jag vid gott humör och drog genast på mig kläder och skor. Stämde träff med S, och drog ut till den långa sjön. Kände mig som lilla My (faktiskt). Äntligen, äntligen blåser det! Blås mera! Kom ut allihop, ur era hus, det blåser!

Men icke. Stockholmarna köpte julklappar och adventskrams. Bara S och jag levde upp i kraft av nytt syre från Nordsjön, som forslats gratis över norska fjäll och svenska, enkom för att bättra på humöret.

Stockholm har länge befunnit sig under en dimmig så kallad himmel. Man har gått omkring med fukten drypande under tjock tröja. Neonljusen var förstås vackra i diset och skimrade mer än vanligt. Somliga träd behöll bladen längre än någonsin. Men staden låg inkapslad i den sortens bubbla som i London skapar smog, och även här inger en förnimmelse av att man går omkring under ett lock.

Blåsande moln över ännu gröna pilträd. Frisk bris över blått vatten. Det är någonting som handlar om luftens sammansättning, och något som handlar om huruvida man tycker om sitt liv även i november. Om man har sovit och skrivit något bra, eller har tillräckligt självförtroende för att stå ut med när det går mindre bra. Och så ska man skita lite i vad andra har för sig. Det måste man.

Inte minst när man går förbi de två löpsedlarna från de två bladen:
"Vilka är de rikaste i Sverige?"
"Vilka är mest otrogna i Sverige?"
Same, same?

Och så, när man som hastigast slår på Teven:
Modebloggaren Klara berättar om skandalen med hennes alltför korta kjol.
Och nyheterna: Det gamla vanliga. Bankligister som drar fram över folks sparpengar och egendom som slåttermaskiner. En av dem som plockat undan miljarder var nyligen acceptabel som medägare i Saab. Just då var hans pengar nästan legala. Det hade nämligen Riksgäldens Bo Lundgren undersökt. Fast kanske inte så noga.

Herr Mullers galoscher har glömts kvar i bankvalvet. Det är nog en vandringssägen. Men blåsa lär det göra, samt blåsa över.

Himmel och jord

...äro fulla av din härlighet, tänkte jag skriva.
Men idag har jag en sån där trött dag igen, och
undrar hur länge det ska fortsätta så här, fem trötta
dagar mot två pigga och kreativa. Och då säger jag till Gud;
Du har ingen aning om hur det känns att vara alldeles för
trött för allt man vill och måste göra.

Och sen tänker jag: Det kanske han visst vet. Det finns ju
hur mycket som helst att ordna upp här i världen och
ateisterna kan ju inte klara allt själva, även om det är
just det de tror. Ja, ja, de får va. Allt kommer att visa sig.

Jag kommer om igen att störta mig över skrivandet så
snart jag orkar, och göra något festligt, med vännerna
när geisten finns. Under tiden tar vi det lilla lugna,
och betraktar den här serena höstbilden från Skrylle
i Skåne, som jag fått till låns av Sofia på Axon Terminal.

Klicka för förstoring, måste man.

Oversætte, og ride på kamel

Nu skal vi så yde lidt internordisk samarbejde. Dagens text blir næmlig på dansk, på grund af at en oversættelse fra dette smukke sprog er igang.
Nu er det ju ikke alle som synes det danske sprog er smukt, for exempel ikke min mor. Men det tror jeg var avhægig af hennes jalousi overfor mit stærke, til tider erotiske, forhold til Danmark. Men, putt med det. Nu er det anderledes. Min mor er død, og mit forhold til Danmark er ”normaliseret” kan man sige. Lige nu er det mest en ordbog.

Nu skall man jo ikke tro at oversættelsesarbeijde er lige med kendskab om ord og byggnationen i et andet sprog. Det er, som alt skriveri, et spørsmål om sprogsans. Og det ved jo alle som læser min blog, at det har jag rigeligt af.
Så, til sagen. Idag var jeg på gåtur i den Kongelige Park. Tågen var som malet af Corot. Stranden på den anden side vandet var sort. Bøgestammerne grønligt grå mod markens terrakotta. Stigerne våde af nattens regn. Stærke dufter. Kun jeg og enkelte hundefolk ude. Hunder med snor. Betyder sgu´ også mennesker med snor.
Selv har jeg dog ingen snor mere, hverken til hunder eller mennesker. Og det er på godt og ondt.
Det gode er at man kan koncentrere sig om det man vil, de korte stunder man har energi nok til at skabe noget. Således gik jeg igang med mit yndlings-projekt igen, her om søndagen. Romanen. Hvis huvedperson pendler mellem Stockholm og København.

Den har vaeret på ferie kan man sige, romanen, under en tid af sygdom. Nu var ferien slut, og forfatteren nærmed sig objektet med en vis distance, som kan vaere helt nødvendig i den slags arbeijde. Så, cirka to timer, af gensynens lykke og fornojelse. Dette har jeg altså skabt, før jeg blev syg. Og det er, til dels, simpelthen skidegodt. Så opstår en lyst og begeistring, som samtidig indeholder intellektuellt og organisatoriskt arbeijde. Tre timer. Nu er jeg så spændt og exed at jeg ikke kan holde op. Kamelen rider så at sige med mig. Det er bare at holde fast. Og det ligner på den slags eventyr hvor alt er rettet mod at komme over næste sandklit, og videre mod horisonten. Og det at komme hjem igen er nul og intet.

Så kamelen kører. Min roman er igang igen. Den nat sover jeg ikke ret meget. Og dagen efter er jeg træt og slidt i muskler og hjerne. En kamelrider med eventyrets tømmermænd. Men altså - den slags kamel kan man ikke bestille fra turistoffice. Den kan overhoved ikke bestilles. Og den går ikke i snor.

Bild: Jean Baptiste Corot, Kväll. Klicka för förstoring.

PS: Oversættelse af enkelte ord, må de svenske læsere spørre om, min ene danske læsere må pænt holde kæft, hvis jeg har skrevet et eller andet forkert. Det er ju ikke til dansk jeg oversætter, men fra.