Dialog

 

Sorry, jag vet inte vem som tagit bilden, men den ligger på Gretas Instagram. Men NU så kom det fram: Fotografen heter Max Modén.

Fredag i fina kvarteret

Har ni sett Hagastaden i verkligheten ännu, eller ens på bild? Det är lite som en Vimmerbyvariant av New York. Det vill säga pyttigt och litet, kvarter med smala hus och knappa mellanrum. Ett och annat penthouse på översta våningen, där man möjligen kan bo, om man är bortrest i juli-augusti, för då lär det bli svinhett. För att få lite arkitektonisk glädje betraktar jag i stället Vin&Spritcentralens formidabelt romerska renässanshus, ritat av min late husbands late wifes far. Vad han nu hette. Strax intill ett annat skitsnyggt hus med gultegel, eller om det är ljust gul rappning. De kalkvita nya små lilleputtskraporna ser frigida ut vid en jämförelse. Där finns nu massor av osålda lägenheter, för de som har råd med miljonbostäder, och om konjunkturen sjunker ytterligare kan det bli hyreslägenheter i stället. Det vore nog bra. Sådana fattas i den här galna stan.

Cyrillus Johanssons lager och kontorsbyggnad 1925

Takfogar, samma hus

En bit utanför systemet, i den sjunkande kvällssolen, sitter en väderbiten ukrainare, med tre burkar starköl bredvid sig, och lyssnar på maxvolym till sitt hemlands sånger i en skruttig radio. Alla vi andra får avnjuta hans musik. Och se i vitögat hur somliga människor har det. Varför är han här? Jobbar han underbetalt med nån liten syssla någonstans i den enorma och globala härskarklassens byggbransch? Full är han redan och fullare lär han bli. Så kan man se sig om i klassamhället och veta exakt vad som behöver göras. Som inte kommer att göras.

Jag ger en tjuga till den romska kvinnan utanför Hemköp. Bär en tung kasse hemåt och njuter av trädens alla färger. Den rosa kastanjeblommen, den lila syrenen, det gnistrande gula gullregnet. De vackra husen i 20-talskvarteren, med sin rikedom av pastellfärger. Jag tycker om den här trakten.

Zain och den lille pojken han vaktar när mamman inte kan.

Häromkvällen såg S. och jag en film jag länge velat se, Kapernaum, av den libanesiska filmaren Nadine Labaki. Den beskriver livet som det utspelar sig för de allra fattigaste på jorden. Och den är lysande, autentiskt spelad, med ett fabulöst foto. S. grät. Och efteråt gjorde vi Söder. Men det är en annan, och gladare historia.

"Zain Al Rafeea skriver i och med ”Kapernaum” in sig i historieböckerna över världens bästa insatser av en barnskådespelare." (Moviezine)

En syrisk pojke från ett läger. Genial. Samt andra naturliga skådespelare.

Och här finns en intervju med Nadine Labaki. Filmen fick jurypriset i Cannes i år. S. hittade ytterligare en video på nätet där Zain, nu två år äldre, berättar att han lever i Norge, går i skolan och lär sig ett nytt språk. Ni fattar värdet.

Jag skrev om Karin Smirnoffs nya roman

Den heter Vi for upp med mor och är uppföljaren till hennes debutroman Jag for ner till bror. Båda på Polaris bokförlag.

Utklipp:

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången. 

- - - - 

Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer. 

Hela recensionen kan läsas här i dt. Eller i någon av de andra mittsvenska tidningarna: ST, ÖP, Vlt, Gefle Dagblad, m.fl. 

Johanna Frid: Nora eller brinn Oslo brinn

Jag hamnar av en slump på internet och av en slump ser jag bilder på en f.d. kär mans f.d. kone. Men herregud, tänker jag; mänskan ser ju ut som en presentbutik, med sitt Georg Jensen halsband och sin latinosjalett på huvudet; en fluffig rosett mitt uppe på en dansk rultas huvud. Nästa bild: Men oj, vad hon ser blaskig ut, liksom överanpassad. Och så bra att hon hittade en finansman då, så hon äntligen kan sluta tänka på pengar.

Detta är sant och detta är lågt. Jag har en trött dag. Jättetrött. Efter någon timmes framhasande på hala gator i diverse ärenden har jag tagit taxi hem. Bestämmer mig för att lägga mig tidigt, men vill läsa en stund. Det blir Johanna Frids: Nora eller brinn Oslo brinn. Ett kapitel ska jag orka. Det blir två tredjedelar av boken. Jag har så roligt. Jag fnittrar stup i kvarten, precis som alla andra som läst Johanna Frids bok. Men det som inte alla andra har är en f.d. käresta i Köpenhamn, och en annan kärlek där, med vidhängande dansk kone med Georg-Jensen-halsband. I Johanna Frids bok är det i stället hennes danska pojkväns mamma som bär det där irriterande perfekta halsbandet. Men den verkligt stora irritationen är hennes kära Emils f.d. flickvän, Nora. I Oslo. Pro tempo kallat Arsle.

Johanna, som huvudpersonen heter i denna autofiktiva roman, råkar av en slump få se en bild av Emils ex Nora i hans Ipad, och fattar att de fortfarande har kontakt. I och med det har sattyget satt igång, svartsjukans mara som via internet plockar fram allt fler bilder på den vackra Nora, i tusen trevliga situationer, med förtjusande föräldrar och lika förtjusande hår, samt underbara ögon. Instagram blir en stjärnhimmel av Noras glansfulla (men uppenbarligen otroligt vanliga) liv. Grejen är att Nora är så älskad, av mamma och pappa, ständigt omgiven av förtjusta små utrop som hennes mamma pluddrar i väg medan hon instagrammar den en bilden efter den andra på sin dotter. Bara detta är ju komiskt. Att Johanna blir svartsjuk på en modersbindning som pågår via sociala medias hemtrevliga och småputtriga kanaler.

Boken handlar till sist också om det: Om det stora jämförelsehavet av hemgjorda mediabilder, om jämförelsernas ekonomi kan man säga, och här finns en lurig koppling till Houellebecqs romanidéer om den stora feta kapitalistiska varumarknaden som äter upp det mest privata och ställer ut det i teknologins butiker.

Jag laddade ner Instagram-appen igen och bestämde mig för att ta reda på vad som hänt där borta i väst de senaste tre veckorna. Nora hade varit på fest, trevligt. Hösten hade kommit till Arsle, nydeligt. Jag scrollade, inspekterade, och plötsligt hade jag Noras mamma framför mig. Jag såg varifrån Nora fått sitt utseende, det konventionellt vackra, de höga kindbenen. Det var en nedstigning i skärselden.

Hela den radda av problematiska jämförelser som drabbar romanens Johanna, måste vara något som Instagram-generationen länge levat med, med tanke på det stora igenkännande Johanna Frids bok har mottagit. Men alldeles bortsett från det så är hon en självmedveten litterär begåvning, med en stil som är brittiskt lätt och opåverkad av samtida litterära trender. Man kan se henne som ännu en mycket bra svensk berättare, med flyt, men till den här romanens paradoxer hör också bråddjupen in och ner i kroppen, där en endometrios gör tillvaron jävligt tung. 

Smärtan var inte nödvändigtvis absolut, den kunde förändras och transformeras, stöttas eller lindras. Eller negligeras och sätta sig djupare, funderade jag, insiktsfull av morfinet. Livmodern, tänkte jag. Mens, mens, mens. Jag levde med smärtan för att jag trodde att den var normal. Och nu låg jag här. Tankarna började sakta ner och tappa farten. Smärtan skadade min kropp permanent. Och varje gång jag träffade en läkare var jag tvungen att bevisa den och peka på att den var verklig.

Som vanligt kan inga korta snuttar göra boken rättvisa, eftersom den bygger så mycket på pendlingar, mellan sinnesstämningar och även mellan språk: Svenska uppblandad med danska och norska funkar både som en nordisk hybrid och en lustfylld distanseringsmekanism. 
Jag vill höra mer från den här författaren. Hon står helt för sig själv, avvisar alla-kan-vara-allt-ideologin med både humor och svärta, och har ännu inte setts på en enda stylad kvinnoförsäljande förlagsbild.

- - - - - - - - - - - - - - - - - 

Länk till Ellerströms förlag, som gett ut boken.

Om Clarice Lispector

En utforskare av psyket

 

Clarice Lispector föddes i Ukraina 1920, men flyttade med sin judiska familj till Brasilien som liten. I debutromanen Nära det vilda hjärtat skildrar hon denna uppväxt, helt från flickans perspektiv: En flicka med egensinnighet, fantasi och stort mod. Man blir omedelbart tagen av den flickungen; rastlös, egensinnig och svår för omgivningen att fånga in. Boken skrev hon vid 22 års ålder, och det är en enastående debutroman som snabbt vann erkännande i Brasilien.

Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon. 

Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet. 

En stor och glupsk sensualism löper parallellt med en kall och iakttagande sida, och en oerhörd leda vid all anpassning till ett så kallat normalt liv. Få kan som Lispector gestalta uttråkning som en metafysiskt ond nivå. Där blir impulserna till elakhet en självbevarelsedrift, ett sätt att aldrig låta sig kuvas. Föraktet är hennes fula sida. Den stolta människans förakt för svaghet och förljugna mänskliga beteenden. Ett exempel: Den stackars läraren som tonåringen, Lispectors alter ego, lyckas förolämpa så att han blir löjlig och ynklig. ”…jag åstadkom alltid samma resultat: han blev störd, undvek min blick och började stamma. Vilket fyllde mig med en makt som fördömde mig. Och med medlidande. Vilket i sin tur gjorde mig irriterad. Det irriterade mig att han tvingade en liten skitunge att förstå en vuxen man. ” (Hemlig Lycka). Här och på andra ställen märker man intryck från Nietzsche och surrealisterna, tillåtelsen att ta fram det obehagliga, göra det till en styrka, skapa något av förbjudna energier.

Över huvud taget har jag efter Virginia Woolf sällan läst en författare som så grundligt utforskar en hemlig och ”opraktisk” del av livet, den del som berör stämningar och tecken, det vi kallar psyket. Lispector prövar gränsen för tänkandet, gränsen för kännandet, gränsen för hur mycket man kan gå helt upp i tillvaron, i morgonljuset, eller i det ökenljus som hon ofta närmar sig, som i en blandning av askes och extas. Gud är inte av en tillfällighet en ofta återkommande part i hennes texter. Gud är som en nära vän till henne, en svår typ, som hon ändå fattar mod och tar i handen och säger ifrån till. Kanske är det en Gud inom henne själv, det vet man inte. Hos Lispector är gränserna mellan jag och du, ditt och mitt, Gud och världen, gott och ont alltid flytande. Hon är gränsövergångarnas författare. Det är det som gör henne så äventyrlig att läsa. Ibland till och med lite farlig. 

I den stora experimentella romanen Passionen enligt G H tilldrar sig nästan hela berättelsen i ett rum där en kvinna konfronteras med en kackerlacka. Kompositionen stegras som i en konsert: Jaget och detet, rummet och kroppen, människan och djuret vävs in och ut i varandra, obehagligt och på gränsen till psykotiskt. Men den mynnar ut i en sorts mystisk förening med världen, med ett avstående från jaget till förmån för, ja vad? Hon skriver: ”… det första steget i förhållande till den andre är att i sig själv finna alla människors människa”. 

Det fanns en tid när psykologiska författarskap var lite omoderna. Men när det nu kommer tillbaka till oss via Clarice Lispector är det i en annan form: Det finns saker jag känner igen först när jag läst en novell av henne. Så skickligt kan hon beskriva underströmmar mellan människor, det omedvetnas alla skuggor i en scen. Det är välviljan som gömmer en hämnd, och kärleken som ruvar på sin egen förträfflighet. Det är ett barn som äter sig in i en vuxen människa, och det är en vuxen kvinna som skiftar mellan sin ömhet för världen och sin fasa inför en råtta, det andra, det fula. Det är också trots allt kärleken mellan man och kvinna: ”det finns oförstörbara saker som följer med kroppen ända till döden som om de hade fötts tillsammans. Och en av de sakerna är det som skapades mellan en man och en kvinna som upplevt vissa ögonblick tillsammans”. (Nära det vilda hjärtat).
I Blåsa liv och Levande vatten vill Lispector göra något som är på en gång dagbok och undersökning, på en gång litteratur och antilitteratur. Intrycken blandas med filosofiska idéer, som en sida längre fram motsäger sig själva. Det är som att hon alltid måste rädda sin andliga frihet från att fastna, till och med från att fastna i hennes egna tankeformer. 

Men om det finns något som irriterar mig hos henne så är det upprepningarna. De sena böckerna Levande vatten och Blåsa liv är mycket likartade, med olika gestalter. Blåsa liv är den manliga berättarens dialog med en sensualistisk kvinna, som är en motsats, en antites. I Levande vatten pågår författarens diskussion med sig själv och en f.d. man; iakttagelser som övergår i existentiella perspektiv. Det är aldrig ointressant, men det inger mig känslan av att Lispector fastnat i något. En ekokammare där hon spekulerar över livet. Det jag saknar är då den enkla generositeten i att faktiskt berätta en historia. Jag tycker mest om Lispector när hon gör just det. Som i Hemlig Lycka, där novellen om den förnumstiga flickan, som besöker en kvinna och undervisar henne om livet, når komiska höjder. Eller Familjeband, där varje novell är suveränt gestaltad, med små oförväntade händelser där tillvaron spricker upp i absurditet och skönhet. Detsamma gäller för debutboken Nära det vilda hjärtat. 

I en av sina sista böcker, Stjärnans ögonblick, gör hon experimentet att skriva om en kvinna mycket olik henne själv; en fattig obetydlig flicka i utkanten av samhället. Hon gör det med finess och stor distans, som om det är enda sättet för henne att inte sentimentalisera den andra. Läsaren får själv fylla i det som anas under den stiliserade berättelsen om Macabea; flickan som inte vet om att hon lider. Det är ett strålande och ovanligt försök att omfatta den andra människan. 

Clarice Lispector som barn

                   Artikeln har tidigare publicerats i DT, ST, Vlt, ÖP, m.fl dagstidningar.

Emma Reyes originella barndomsskildring - oavkortad recension

Brev från min barndom (Norstedts).

Majsgröt, makaroner, potatis, en banan, en bit bröd. Bara beskrivningen av den mat hon fick under hela sin mer eller mindre undernärda, fattiga barndom, gör det än mer fantastiskt att Emma Reyes tog sig ut i världen, blev konstnär och en uppskattad person i Paris artistiska kretsar. 

Hon föddes i Bogotá, Colombia, och levde sin första tid i livet med en kvinna, Maria, som tog hand om henne och hennes äldre syster. Någon mamma och pappa fanns inte. Omhändertagerskan var heller inte omhändertagande, mer än minimalt; Emma och hennes syster hade tak över huvudet, bodde i ett hål i väggen, samlade grejer på en soptipp, och lekte där, ganska uppfinningsrika lekar, med de andra fattiga barnen. Regimen hemma i hålan var sträng, men i och med en förflyttning till en by på landsbygden, blev livet aningen lättare. Den lilla familjen fick en indiansk tjänsteflicka, som var snäll, och Maria fick, under manligt beskydd, jobb i en chokladbutik. 

Så går historien vidare till den då sexåriga – och övergivna - Emmas liv i ett kloster, med samma trista föda, och med katolska nunnor, ömsom vänliga, ömsom stenhårda. Det är här hon lär sig brodera, det hantverk som hon senare använde i sin konst. Mycket mer än så ska jag inte avslöja om historiens förvecklingar. Men det är inte förvånande att Emma Reyes´ vänner i Frankrike, som kände till hennes stora berättartalang, uppmuntrade henne att skriva ner historien om sin barndom. Emma tvivlade på sin förmåga att hålla samman ett så stort projekt, men vännen och kritikern Germán Arciniegas sa: Skriv den i form av brev! 

Så gjorde hon. Och under mer än tjugo års tid, med början 1969, droppade breven ner hos Germán, och efter ytterligare femton år, först efter Emma Reyes´ död, publicerades de av ett litet förlag i Bogotá. Till allas förvåning blev det med tiden en storsäljare, och den fattiga flickan kunde le från den Gudomliga Himmel hon eventuellt inte trodde på.

Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var ”det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören”. 

Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus. För det första är det ofattbart att någon kan ha så tydliga, bildrika minnen från tidig barndom. Själv minns jag ungefär att jag grävde efter metmask med morfar. Men Emma Reyes minns varenda grej; hur hon gömmer sig i utrymmet där hönorna bor, hur hon väntar på att de ska lägga ägg och hur hon tar det ännu varma ägget i sin hand och stryker det mot kinden. Hur hon blir intvålad och sedan avsköljd med en kalebass tills vattnet rinner över hela golvet, och småflickorna beordras att torka upp det. Hur fysiskt komplicerat och invecklat broderiarbetet är. Hur mycket av ett klassamhälle som ryms i klostret, och hur bara små flockar av kamrater kan hålla stånd mot trycket.

Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret.

Man är helt på barnets sida, den där lilla flickan, som är så tacksam för varenda godhjärtad gest, eller för ett besök hos den snygge, vänlige prästen, som bara skrattar när hon ”bekänner sin synd” – att hon kissat på sig. Och: Vilken märklig liten kärlekshistoria hon berättar om den enögde mjölkbäraren vars öga möter hennes genom en liten glugg i ett fönster: ”Jag tittade genom hålet och mötte hans öga. Ja, vi befann oss öga mot öga, jag tyckte mycket om hans, det var fint, mörkbrunt, runt och glänsande och det vita var vitare än något jag sett i klostret. En annan sak jag tyckte om var att hans öga kunde skratta, ja det skrattade hela tiden.”

För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket!

Emma Reyes, målare, senare i livet

Emma Reyes - Brev från min barndom

Så kom denna bok lite slumpartat i min hand. Och som det ibland är, när man inte har några förutfattade idéer om en författare så överraskade den mig totalt. Jag skrev om den i Mellansveriges tidningar. Och som vanligt citerar jag bara en del av texten här, och skriver in den senare, när den är mindre ny i tidningarna.

"Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören.

Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus."

"Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret."

"För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket! 
                          

Emma Reyes föddes i Colombia 1919 och dog i Bordeaux, 2003. 
Några länkar:  DT, St.nu. Vlt Gefle Dagblad