Visar inlägg med etikett till minne av geniala kvinnor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett till minne av geniala kvinnor. Visa alla inlägg
onsdag 21 november 2018
Lydia Davis
Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is, again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better, then.
But the words of head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.
onsdag 14 november 2018
Marina Tsvetajeva
Jag skickar vidare den här dikten som Björn Kohlström - allmänt känd som Bernur - publicerade på Twitter igår. Tycker mycket om den. Och så är jag är född i Augusti.
söndag 23 september 2018
onsdag 12 september 2018
Gun-Britt Sundström: Skrivliv
Jag skrev om Gun-Britt Sundströms dagbok från 60-70-tal. Två klipp ur recensionen:
"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."
"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".
"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."
"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".
Den hellånga recensionen finns som vanligt bland annat här.
måndag 20 augusti 2018
Om Sigrid Hjertén
Jag har alltid haft respekt för Sigrid Hjerténs måleri;
respekt, om än inte precis omedelbar anknytning. Men hon är onekligen en mer
modern gåta än vad hennes make Isaac Grünewald var, som ganska tidigt föll in i
ett mer dekorativt måleri.
Hjertén är aldrig ytlig, däremot kan hon vara oerhört
slarvig; som om hon bara målar för att måla något, vad fan som helst. Så
upplever jag en del av hennes målningar på Waldemarsudde. Snygga linjer, snygg kolorit, men lite meningslöst, kanske är det
faktiskt hennes egna känslor av meningslöshet och depression som syns där.
Annars ska man ju vara förrsiktig med att läsa in sjukdomsjournalerna i
hennes måleri.
Säkert är att hon målar mycket vildare och fräckare än många
i hennes post-impressionistiska, koloristiska generation. Hennes färger är helt
överdrivna: Man har verkligen aldrig sett dessa landskap med oranga kullar och
turkosblå fält under en oxblodshimmel. Vilt. Hon skulle ha passat i 80-talets
Tyskland bland ny-expressionisterna, eller med Macke och Ensor, och andra som
tog ut svängarna utan tanke på konstklimatet.
Det är vad som förblir: Hennes mod. Men också, som alltid,
för min del, de där oerhört kraftfulla målningarna av en roströd lyftkran
framför båtar och tullhus nere vid Stadsgården. Den starka formen som håller
samman hennes målning, på ett sätt som hennes konst behöver.
Annars är det rätt mycket som tenderar att flyta ut i
någonting skrikigt färgstarkt bland jordiska former i ett sydfranskt landskap där man inte
vet var man kan landa. Det ger
svindelkänslor. Och jag tänker inte pliktskyldigt hylla allt hon gör. (Framförallt kunde den här utställningen ha sovrats lite hårdare). Men när
hon är bra är hon enastående, mer okonventionell än många i hennes generation.
Där finns alltid någonting som vibrerar av intensitet. Målningar av sonen, Ivan. Målningar från Gamla Stan, snett ut över
Kornhamnstorg. Målningar från en strand med en livsfarlig kritklippa mot mörka moln.
Här är några av dem. Sigrid Hjertén levde mellan 1885 - 1938. Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m.
Söndag 26/8.
lördag 21 juli 2018
Ännu en dikt av Jane Hirshfield
It Was Like This: You Were Happy
It was like this:
you were happy, then you were sad,
then happy again, then not.
It went on.
You were innocent or you were guilty.
Actions were taken, or not.
At times you spoke, at other times you were silent.
Mostly, it seems you were silent—what could you say?
Now it is almost over.
Like a lover, your life bends down and kisses your life.
It does this not in forgiveness—
between you, there is nothing to forgive—
but with the simple nod of a baker at the moment
he sees the bread is finished with transformation.
Eating, too, is a thing now only for others.
It doesn’t matter what they will make of you
or your days: they will be wrong,
they will miss the wrong woman, miss the wrong man,
all the stories they tell will be tales of their own invention.
Your story was this: you were happy, then you were sad,
you slept, you awakened.
Sometimes you ate roasted chestnuts, sometimes persimmons.
you were happy, then you were sad,
then happy again, then not.
It went on.
You were innocent or you were guilty.
Actions were taken, or not.
At times you spoke, at other times you were silent.
Mostly, it seems you were silent—what could you say?
Now it is almost over.
Like a lover, your life bends down and kisses your life.
It does this not in forgiveness—
between you, there is nothing to forgive—
but with the simple nod of a baker at the moment
he sees the bread is finished with transformation.
Eating, too, is a thing now only for others.
It doesn’t matter what they will make of you
or your days: they will be wrong,
they will miss the wrong woman, miss the wrong man,
all the stories they tell will be tales of their own invention.
Your story was this: you were happy, then you were sad,
you slept, you awakened.
Sometimes you ate roasted chestnuts, sometimes persimmons.
tisdag 10 juli 2018
Karen Armstrongs bok om våld och religion
Jag skrev in den ganska långa artikeln om Karen Armstrongs bok på björnstrand backwater. Artikeln, men framförallt boken, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av detta stora, svåra ämne.
"Det
är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra
sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det
är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än
stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa
konfessioner är hon omistlig."
"Man
kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och
andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk
och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i
förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna,
icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis
hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna
klosterväsendet i Brittanien och på Irland."
torsdag 19 april 2018
Leonard Cohen och motsatsernas försoning
And here is your death, in your daugters heart....
Hello my love and goodbye my love.
Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.
Tillägnas en tre, fyra män jag älskat,
Hello my love and goodbye my love.
Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love
For all things.
And your seal and rings
And here is your love
Sharon Robinson, producent, sångare och kompositör, med Cohen. |
Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.
Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.
Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And, my love, Goodbye.
And may everyone die.
Hello, my love,
Another kind of Cohen...America. |
And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.
And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.
May everyone live,
And may everyone die.
And may everyone die.
And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.
Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will
May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.
Tillägnas en tre, fyra män jag älskat,
plus min far.
lördag 27 januari 2018
Kortessä om Clarice Lispector
Jag skrev in hela artikeln om Clarice Lispector på björnstrand backwater där jag lägger alla längre texter. Några axplock, som det hette förr, finns här, men läs för all del hela texten, det är den värd.
Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon.
Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet.
Hela texten finns här.
Få kan som Lispector på en gång coolt, argt och innerligt gestalta den tredelade tillvaro en kvinna befinner sig i: Mannen och kärleken till honom, släkt och konventioner, samt trycket från den oroliga inre värld som bara kan bli konst. Studier är hon färdig med. Nära det vilda hjärtat är närmast en programförklaring för den som nyss räddat sig ut ur en akademisk begränsning.
Hon utforskar språket; skapar egensinniga bilder för vad som sker mellan människor, metaforer med visst drag av vansinne, av frihetsbehov; samma frihetsbehov i behandlingen av språket som hon sen psykologiskt gestaltar i de kvinnor som återkommer i hennes romaner: Ofta en flicka eller en kvinna som vill något mer, som känner sig trängd av det förflutna, av rummets begränsningar, av en faster eller en man, av en roll som hustru, värdinna, empatisk kompanjon.
Det är som om hon helst vill leva under himlen. Återkommande i alla hennes böcker finns en känslighet för Det Stora Utanför: För naturen, blommor, skymning, gryning, ödlor, en tropisk trädgård, stjärnor, dofter, en bukett rosor som flera dagar i rad betraktas och betraktar den betraktande (Familjeband). Det är det jordiska ackompanjemanget till ett komplicerat textarbete. Med visst förakt för sitt eget skrå kan hon skriva: ”Vilken katt som helst, vilken hund som helst, är mer värd än litteratur”.
Det hon placerar högst i livet är det omedelbara nuet; erfarenheter och sinnesintryck som utgör en direkt kunskap. Skiftningarna i denna ofta introspektiva kunskap är som vågor på ett stort vatten, i ständig förändring. Om det finns en filosofi hos Lispector så är det nog samma som Dostojevskij en gång uttryckte: Meningen med livet är själva levandet.
Hela texten finns här.
torsdag 30 november 2017
Carol Ann Duffy: Vi Minns Din Barndom Väl
Ingen gjorde dig illa. Ingen släckte ljuset och grälade
med någon annan hela natten. Den onda mannen på heden
var bara en film du såg. Ingen låste dörren.
Dina frågor blev fullt ut besvarade. Nej. Det där
hände inte.
Du kunde i alla fall inte sjunga, brydde dig inte.
Stunden är
suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa kan alla.
suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa kan alla.
Ingen tvingade dig. Du ville själv gå den där dagen. Bönade. Du valde klänningen. Här är fotografierna, se på dig. Kolla in
oss alla,
leende och vinkande, yngre. Hela grejen finns bara i
ditt huvud.
Det du minns
är intryck; vi har fakta. Det var vi som angav tonen.
Din
barndoms hemliga polis var äldre och klokare än du, större
än du. Kom ihåg ljudet av deras röster. Bang, Bang, Bang.
Ingen skickade iväg dig. Det där var en extra ferie, med folk
som du verkade gilla. De var stadiga, fanns inget att vara rädd för.
Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.
Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.
Vad spelar det för roll nu? Nej, nej, ingen lämnade
syndens
skitspår i din själ och lade dig öppen för Helvetet. Du var
älskad.
Alltid. Vi
gjorde det som var bäst. Vi minns din barndom väl.
________________________________________
Dessutom har jag nyss fattat vem hon är (poet laureate av Skottland), och den här dikten stämde så sorgligt med alla de många berättelser från kvinnor vi hört den senaste tiden. Den här handlar om förljugenheten kring svåra saker i en familj. Och även om jag aldrig varit närheten av det hon, eller de många kvinnorna i me-too-rörelsen, beskriver, så finns ju livslögner, förnekelse och omskrivningar av verkligheten lite varstans. Hela den här double-bind-psykologin, som en annan skotte, även han född i Glasgow, var så bra på att beskriva: Ronald Laing.
Originalet till Duffys dikt finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)