Och ljuset lyser i mörkret

Idag på alla helgons söndag hade jag tänkt gå till graven. Mammas och pappas. Maken ligger för långt bort. Men det var dimmigt och trist och jag sköt upp det. Tog en promenad på eftermiddagen och blev överraskad av en happening vid Brunnsviken. Detta var mycket trevligt. En kollektiv rit där vem som helst kunde gå ut och in; barn och gamla, hundar och unga par.
Den fina rullstensåsen vid Bellevue var upplyst i stora gator av tända marshaller, fyra i bredd klättrade de från botten upp mot kullen. Som ett barn sa: Kolla, fint, de har gjort en stig av ljus liksom.
Tre, fyra, fem stigar av ljus, fladdrande lågor som lyste allt starkare ju mörkare det blev. Medan jag tänkte på mina tre närmaste döda: Pappa, mamma och maken. Det var inte sorgligt alls. Inte nu längre. Ty - som Johannesevangeliet förkunnar: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed. Eller - som en annan poet sjöng: There is a crack in everything. That´s how the light get´s in.

Tack till Haga Brunnsvikens Vänner som varje år skapar denna ljusfest.
Poeten är Leonard Cohen.

Om skönheten

Skönheten är ingen ersatz. På vanlig svenska: Skönheten är inte ersättning för någonting. Skönheten är.
 
Kanske det behöver understrykas i tider när konst konkurrerar med dataspel och sport, med sociologiska undersökningar och politiska manifestationer: skilda former av uttryck som människan i samhället behöver. Liksom hon i viss mån behöver Dramaten, Operan och Moderna muséet.
Men vissa former av skönhet är väl underhållna, stadigt budgeterade och sällan utmanade, medan andra lever på gränsen till sammanbrott. Konstnärer, målare, grafiker, scenkonstnärer, skådespelare, dansare, musiker - lever alla med olika grader av osäkra jobb och låga löner. De fortsätter mot alla odds, och mot en marknadspolitik som säger att endast det som säljer bra är bra: Till exempel dataspel, popmusik och musikaler. Somliga politiker vill göra konstnärers villkor än svårare. Andra pläderar för en tryggad konstnärspension och höjda löner. Ni vet vilka som är vilka. Och därmed lämnar jag politiken för en stund. 

Tillbaka till skönhetens egenvärde. Den är för det första en upplevelse. Ett moment som kräver stillhet, koncentration och - ibland - ensamhet. Jag står om kvällen på en höjd och ser mot det jag sett så många gånger: Marsfjällsmassivet i blådisig solnedgång. Det är oerhört vackert. Men jag behöver stå i tystnad och tanklöshet en ganska lång stund för att verkligen se det. Då öppnar sig berget och talar om urtida scener; om vulkanutbrott, geologiska omvälvningar, samernas karga liv under stjärnbeströdd himmel och svenskarnas ankomst till Västerbottens inland. 
Bergen för mig också tillbaka till bergiga trakter i Grekland, och höjdernas lugna former i Skottland. Landskap med berg är de vackraste. Så bara är det.

En annan finess är att berg - vi säger fjäll - alltid påminner oss om de stora sammanhangen. Hur tiderna har förskjutits, mellan havsbotten och inlandsis, mellan ursamiskt skogsland och uppodlad glesbygd. Det som gör att man här - och på Hardangervidda - kan se lagren av havsstränder med insprängda stelnade vattendjur. Med geologin i fjällvärlden följer också de enorma flyttblocken, de ljusa sandstränderna, de platta stenarna i stränder präglade av skiffer, grafit och glimmer. De gröna gabbro-stenarna och alla varianter av gnejs och granit. En rikedom, bara det. Men samma rikedomar i mer kommersiell tappning kan hota landskapet och förstöra bygder och vatten för samer och fastboende när gruvbolagen expanderar. 
Mineral är en av vår tids kommersiella godbitar. Och vi ska vara glada att vi har ett Naturvårdsverk som åtminstone ibland har något att säga till om. Ty detta är ursprungligen samernas land, uppodlat av nybyggare söderifrån, som med träget jobb och mot många odds bosatte sig här uppe. Förr gick det getter och får på Fårnäset i Saxnäs, det gick kritter på ängar och kullar, det fanns grisar och hästar och höns. Nu inte mer. Men folk här uppe lever i ständig rikedom från naturen, med fiske och jakt och lite fjällturism. Och samerna finns kvar: I Klimpfjäll skiljer de sina renar, märker kalvar och slaktar. Och inte långt därifrån, på Stekenjokk, har man störst chans att få se renar röra sig fritt.

För mig är detta ett landskap jag någon gång valt. Inte i stället för andra - men som ett av de landskap som talar mest till mig. Kanske bär jag på en dragning till det karga och tysta, till milsvida skogar och vildmark utan ett enda hus. Jo, så är det nog.

Men åter till skönhetens egenvärde. Den nobelprisbelönade poeten Joseph Brodsky skrev något om att estetiken kommer först. Jag minns honom inte ordagrant. Men jag tror han menade att människans estetiska sinne mår bäst av att inte infiltreras av logik, politik, anpassning, kotterism, nytta, eller andra praktiska och kanske strebriga ändamål. Det estetiska måste vara som ett öppet fält, en syn, en känsla, innan det blir gestaltning och konst, dans, musik, litteratur. 
I Asien vet man så klart sen årmiljoner vad ett meditativt sinnelag gör för konsten och filosofin. Men även jazzmusiker vet det. Poeter vet det. Och jag tror att samerna med sin urgamla kultur, skapad tusentals år före Television och bokmässor, visste det. Att någonting extra värdefullt blir till i de stilla momenten: under stjärnorna och under norrskenets dans. Vid den blanka sjön och framför elden när barnungarna sov i sina vaggor, gierkav, och någon täljde ett renhuvud i ben. 

Nu lever vi i en - i mina ögon - kortsiktig "upplevelsekultur" eller snarare en "upplevelseindustri"; man lockas flänga mellan Thailand och New York, mellan brasilianska vattenfall och bergsbestigningar i Nepal. Inget ont i det. Men allting finns här. Hos oss. I vårt svenska Lappland. Därför kom konstnärerna hit, och gör det än. Här kan man stilla sin oroliga själ. Stilla sig - och göra. Man börjar med milsvida tystnaden. (Och den är det första jag saknar i Stockholm).

Foto: Gerd Ulander

Landskapet, mini

Mina mest innovativa bilder/skisser lägger jag inte här. På grund av upphovsrätten. Men här en liten en. Tänk dimma.

Det svartvita vilda

Landskapet mer så här nu. Står och tänker att nu skulle en fan rita i kol i tio dar. Men jag har ritat med pastellkrita och tusch och blyerts och jag har haft en vidunderlig sex veckors tid i berg och myr och ateljé. AM fotar lite bilder idag. Men jag är snål med att lägga ut mina egna. Tills vidare.

Carl Fredrik Hill ritade.

Blixtar över Storbrittanien

Justin Stokes tweeted this incredible shot of lightning over Canary Wharf (Twitter/@Justinstokes_) 

Påskeld

Det begynder i dis. Højt oppe på kloden, hvor ingen mennesker ser det, sprækker isen med smæld over hvide fjorde. Der bliver havblåt mellem flagerne, natten, som har været det halve år, hvor solen står under horisonten, er omme. Det knager i iskanten, revne jager revne, da et glasbjerg - på størrelse med eventyrslottet, med tårne och takker og vinduer, som sneen længe har dækket - knækker af og står til søs med de hylende vinde.


Ur Ib Michaels Prins, en av de vackraste upptakterna till en nutida äventyrsberättelse.
(Gyldendal 1997)
Foto: Richard Gingras. Fler av hans eldfoton finns här.
From fire to fire, from ashes to ashes.
Här en liten film om att bygga och elda vid kanten av tidvattnet, i Kanada.

Kinesisk erotisk poesi (1)

Footsteps


Footsteps? It must be my fatal foe.                   
I poke a hole in the window paper
and steal a look at him.
He stands quietly for so long.
Why doesn´t he say anything?
Dew drops wet his clothes
til they hang drenched.
Why does he hesitate so long?
Is he starting to freeze? Good.


(Anonym, Ming, 1600-tal)



Kommer halvvägs genom Munros "För mycket lycka", kommer halvvägs genom Wallace Stevens Collected Poems, kommer halvvägs genom andra böcker, men återvänder till en liten fin utgåva från Everymans Pocket med "Chinese Erotic Poems", inte så få översatta av Gary Snyder, amerikansk poet med sinne för japansk och kinesisk kultur.

Everymans pocket verkar vara min pocket; den andra jag äger är Shakespeares sonetter. Nu börjar jag förstå bibliofiler, för det här är två mycket eleganta små böcker. Men mer ändå börjar jag förstå kinesisk erotisk poesi: där känslorna transkriberas genom pioner och jadestavar, persikoblom och fullmåne, en stadig roddbåt med stadig åra, etcetera etcetera i den älskliga natursymboliken där även regn och eld och höstens vind och några uppskrämda ankor får spela roll i den eviga rörelsen mellan könen. 

Från 600-talet och fram till 1900-talet finns en tråd av sinnrika förskjutningar; allt det erotiska i öppen dag, men ofta destillerat till symbolspråk. Vemodiga, lyckliga och vilda känslor, befriade från västerländsk sexualnoja och/eller pornografisk exploatering. Ni vet kanske hur de små erotiska akvarellerna från Kina ser ut? Ofta barnsligare, mer oskuldsfulla än de japanska. Ibland - som i Japansk Shunga - får uppförstorade kön och elegant draperade kläder utgöra en fetischistisk fascination. Men i kinesernas poesi är allt som i en trädgård, en spång över en bäck, en väg mellan bergen, där man och kvinna möts, ibland som "fatal foes". Lotusblom, lemmar som smälter, tuppar som gal, ett bett i en axel. Väntan, återkomster, en bambumatta.

Vattnets kraft

Såg de här två bilderna tillsammans och hur fint de löper i varandra, från Gaustafallet på Stekenjokk, till Josephsons skiss av Näcken med felan, som man kan se på Thielska Galleriet i Stockholm. Och just nu, när man vant sig vid vatten, dis, dimma, regn och blöta gator, kom snön. Igår föll den över svart gård med flingor stora som chips. Vackert det med. 

Foto. Gerd Ulander

The Road

Rain on The Road. Foto, skrovlat i Paint. Ni anar inte vilket jobb att få så mycket vatten att rinna på vägen. Med mus, och utan pensel. Ni anar inte. Men nu är det alltså en alldeles våt väg. Och den som går upp över berget är "bara" en dream-line, drömspår, som aboriginerna kallar det.

En sorts återuppståndelse

102 år gammalt, övergivet skepp; nu en flytande trädgård. Fotot från @AbandonedAreas

Ekelöf: Om hösten

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

            mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet, som är en avblommad ros

den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de

                                 dumma djävlarna

skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen

och lampan själv som susar tynande

om ljusets intiga hav, tankens polarhav

i långa böljor

tyst frasande skum

av serier dividerade med serier

ur intet till intet

sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats

(som ljudet av en symaskin)

Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät

och syrsorna filar

            Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.

 

 
  
Läs hela dikten Här:  Ur Non Serviam, 1945  
                                   

Sen sommar skog - gjord i Paint

Klicka för förstoring!

I´m the Hunter - Björk

"I´m the hunter, I´m going hunting. I´ll bring back the goods, but I don´t know when."
 Björk.

Hilma af Klint; sista veckan

Hilma af Klint: De tio största, nr 7, Mogen Ålder, 1907

Jag hade inte riktigt trott det här om Hilma af Klint. Men de tio stora målningarna (302x204) som följer efter varandra är så övertygande att jag lyfter en smula på den energi de utstrålar. Ljust, lätt, transparent, med en färgskala och rytm som tycks dansa och studsa mellan väggen och betraktaren. Den stora fondväggen på Moderna är andlöst vacker. Frivilligt går man in i ett annat universum. 

Men fatta: Hilma af Klint ska man ta ytligt. Sinnligt. Som den verkligt förtrollande målare hon är. Man ska inte stå och nippra med symbolerna, tolka och vrida på halsen, och få huvudet fullt av antroposofiskt gobb. Man ska bara se. Och kanske tänka, okej, det teosofiska och antroposofiska, seanserna och det automatiska tecknandet var det som frigjorde den här konstnären; det var det hon gick igång på och det som förlöste hennes unikum. På samma sätt som andra gått igång på erotik eller arbetares liv, teknik eller landskap, kubism, kolorism eller punk. 

Hon startade som landskaps-och-porträttmålare. Sen föll en helt annan inspiration in i henne från den andliga sidan. Om det vill jag inte diskutera, som sagt – jag bryr mig om måleriet. Och det är närmast ofattbart att detta verk varit undanstoppat så länge: Det är originellt intill konstighet, det är en rik produktion, en stor arbetsseger för en kvinna under tidigt 1900-tal, och det är modernt. Det är före Kandinsky. Före sin tid. 

Ta bara formatet. Hilma går upp i format på ett sätt som ingen gjorde på den tiden mer än möjligen Helmer Osslund, i breda norrländska landskap och Törneman i aulamålningar. Men Hilma går upp i format på duk som en 60-talist; en Rauschenberg, en Kirkeby, en Anselm Kiefer. Hon når också därigenom en auktoritet och ett svängrum som var ovanligt för kvinnor, ja, för de flesta. Tavelmåleriet var ju mest en handelsvara för fina hem, ramarna tunga av status. Först på 60-talet kom den befrielse som formatet gav. Per Kirkeby har berättat om skillnaden mellan att göra ett hål i en vägg och att göra en vägg. Hilma af Klint gör väggar. Muraler. De tio stora bildar dessutom en serie i samma format – något som långt senare blev en bärande idé i minimalismen. Serien skulle manifestera att verken rörde sig bortom den individuella gesten, att de var multiplicerbara, opersonliga objekt. Den distanseringsmekanismen slipper vi hos Hilma af Klint. Men med serien som grepp förstärker hon sitt tilltal i en bildvärld som är i hög grad personlig och feminin. Där rör sig objekt som ingen av de tuffa grabbarna, förr eller senare, skulle vågat sig på: Mycket blommor, lökar, ägg, frökapslar, lövade kvistar, samt då; cirklar, spiraler, trianglar, kuber och andra geometriska figurer. Ibland farligt nära kitschen, men just där på gränsen händer saker. 

Hilma af Klint: De tio största, nr 2: Barnatiden, 1907

Det är näst intill obegripligt hur hon får den här världen att hänga samman, rent formellt måleriskt. Hur kommer det sig att cirklarna i botten på den här målningen ligger där så tryggt och inte en sekund ser ut att falla ut ur målningens universum? (Målningen ljusare i original)
Hur kan det funka så fint att hon lägger cirklar, spiraler och genomskinliga bubblor, gas och atmosfär, i varandra, så att de både rör sig och stannar kvar inom bildytans ram?

Det är stort. Och jag ser det som en frukt av hängivenhet och beslutsamhet. Ja, just beslutsamhet är vad alla hennes största verk utstrålar. Den ger dem deras skärpa, auktoritet och sinnliga presens.  Jag tror inte att det är någon tillfällighet att Hilma undgick hem, familj och barn. Att måleriet var hennes liv. 

Ibland gör hon bilder med alltför stor söthet; antroposofiskt veka figurer, blå eller rosa, utan kroppslighet och utan sting, som ska representera tillvarons motsatser, eller något ditåt. Den sortens symbolistiska kroppsteckning har aldrig funkat. Så när som på ett par bisarra svanar i en fyrhövdad mandala, så är de flesta av hennes figurer på Kristofferskolestadiet. Men – grejen är – det spelar ingen roll. Man får se hur hon prövar sig fram. Ibland i former som kunde passa en skåpmålare i Dalarna. Senare i livet med en tilltagande förenkling. Hennes stora cirkelmålningar är intensivare och frammanar mer ”andlighet” hos mig än vad hennes samtida – Malevitj´s – kvadrater gör.  Kanske för att hennes måleri är mer levande, vibrerande, inte så ”tänkt”. 

I Hilma af Klints bildvärld finns ett starkt dekorativt element; så snyggt att det kan bli fondtapeter eller något för Svenskt Tenn att göra tyger av. Hoppas inte. Hoppas att hon inte genomkommersialiseras till ikon. ÄN har det inte skett. På en stor utställning i USA om abstrakt måleri under tidigt 1900-tal blev hon inte inkluderad. Varför? För att hon ännu inte blivit marknadsvara, inte blivit investment hos samlare eller klenod i stora muséer. Till den stiftelse som förvaltar hennes verk: Håll i er!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Utställningen på Moderna Muséet pågår t.o.m. den 26:e maj.

Hilma af Klint, Svanen, 1915

Ur en artikel i New York Times:
Despite this, af Klint’s position among her fellow abstract painters is not without its critics, and in the recent Museum of Modern Art show “Inventing Abstraction, 1910-1925,” which closed on April 15, none of her works were shown. 
Mr. Tuchman, speaking by telephone from New York, explained that there were several reasons af Klint’s works might sometimes be left out. “To a large degree, modern art history is made by the marketplace,” Mr. Tuchman said. “And Klint hasn’t been out there to be seen and traded. She hasn’t been purchased by important collectors and more importantly, major museums,” he said about af Klint’s work, which is owned exclusively by a foundation.
Läs hela artikeln här. För fler bilder se Wikipaintings.

Ödlan och snäckan - Balthasar van der Ast

 
Ödlan, kvick som en ödla,

rörelsen oefterhärmlig
fångad
Snäckan, stilla,
spiralen
fixerad

Konstnären

efterhärmaren

slösar sin furstliga handstil

på det blixtrande
djuret och in
under skalets
skugga

Balthasar,

teckningens mästare
binder de två

till ett pappershus

en dag utan fruktan.

Ödlan sticker
snabbt

därifrån.

Dagsdikt inspirerad av:

Ödla och snäcka, Balthasar van der Ast. Omkring 1620.

Asfaltblått

Inte utan igenkänning hör jag metereologen berätta om ett halvår med osedvanligt många lågtryck.

Jag tycker bakgården luktar regn, sunk. Jag tänker på bilar fulla med vatten, och källare, och sand som flyttar sig, och cement som smälter som snö.

Det blir visst aldrig torrt. Nu. Jag tänker på Grönlandsisen och att dess isvatten dunstar och göder regn efter regn.

Jag sitter på en bänk framför ett träd av oviss art som bara har enstaka löv dinglande i spetsarna av sina grenar. Till min glädje ser jag hur vackert det är. Som en ballerina med mycket lätta kläder.

De andra träden står tjocka och stadiga kvar i den bevattnade jorden och endast långsamt klär de om till höst. Nu först lönnars röda och kastanjers guld. Alen ännu som en orm i bladen. Grön mamba. Eken opåverkad.

Vid bögberget blommar indiankrassen för fullt, en ros, och andra okända växter under korset för någon som dött. Om drunknad vet jag inte.

Vid kajakklubben rustar man ett gäng ungar med flytvästar och ger sig ut på vingliga vägars vatten. Jag, en äkta kanotist, vill inte paddla med risk för att få rumpan blöt i tiogradigt.

Fem år, sitter i tvåmanskajaken med pappa, som samlar sig till snabba ryck genom vassen i sundet. Sedan bara flyter vi över en botten med små gula stenar. Lyckan: En man som stannar till. Kajaken blev sedan min.

Ja. Och så vidare. Med helt andra män. Jag tänker - uppmuntrande - på gamla pojkvänner som fortfarande vill träffa mig. Jag är inte säker på om jag vill - uppmuntra gamla pojkvänner. Men ändå.

Det är långsamma dagar. Likadana. En kropp i rörelse. En som ska hem och skriva. Jag tänker - av en händelse - på att vid sidan av kung och drottning var endast skrivaren - the scribe - av betydelse, jag menar av enskild betydelse - i det gamla Egypten. En människa som skriver för hand väcker fortfarande intresse, som kvinnan på bussen; som glömsk av omvärlden antecknar något.

Undrar om skrivaren skrev varje dag, eller varannan? Skrev han/hon upp hur många skylar säd som plockades in i ladan? Hur många sandaler som delades ut till traktens jägare? Eller hur mörkret föll över den inre gården och stjärnornas tecken blev tydliga?

Och: Var denne skrivare en hallucinatorisk realist (exempel nedan)?

Ser ut på vattnet som är lugnt. Noterar till min förvåning att det är asfaltblått. Under det tunga molnets makt. Inte som asfalt på film, blänkande. Utan som asfalt, våt under himlen på en avtagsväg. Absorberad i det himmelska icke-ljuset.

Nästan samtidigt kom jag på vem som har målat det och gjort det som ingen annan: Nicolas de Staël. Här är bilden, en av hans tio bästa:

Klicka för förstoring. Länkar till ännu en bild av översvämning.

Vad det handlar om

I radio idag hörde jag den förnämlige sinologen Göran Malmqvist berätta om kinesisk kultur, arkitektur, mytologi, poesi. Han avslutade pessimistiskt med att säga: Nu är det så många som dragit till sig stora penningflöden. Det innebär en enorm vulgarisering (av kulturen), där pengar betyder allt.

Känns igen ?

 

Girighet är kostsam
samlade rikedomar går förlorade
Den som är förnöjsam blir aldrig förnedrad
Den som vet när han ska hejda sig tar inte skada

När palatset är ståtligt
då fylls åkrarna med ogräs
och kornbodarna är tömda
Somliga har praktfulla klädnader
bär skarpa svärd
och frossar i mat och dryck
De vältrar sig i rikedomar
de är rövarbaroner
Detta är förvisso inte Tao.


----------------------------------------

Lite om taoismen här.
Bilden: Hanshan och Shide, tusch på papper, 1300-tal. Klicka för förstoring. Kuggfråga: Är bilden ovan minimalistisk? Och i så fall varför? Om inte - varför?

Himmel och jord

...äro fulla av din härlighet, tänkte jag skriva.
Men idag har jag en sån där trött dag igen, och
undrar hur länge det ska fortsätta så här, fem trötta
dagar mot två pigga och kreativa. Och då säger jag till Gud;
Du har ingen aning om hur det känns att vara alldeles för
trött för allt man vill och måste göra.

Och sen tänker jag: Det kanske han visst vet. Det finns ju
hur mycket som helst att ordna upp här i världen och
ateisterna kan ju inte klara allt själva, även om det är
just det de tror. Ja, ja, de får va. Allt kommer att visa sig.

Jag kommer om igen att störta mig över skrivandet så
snart jag orkar, och göra något festligt, med vännerna
när geisten finns. Under tiden tar vi det lilla lugna,
och betraktar den här serena höstbilden från Skrylle
i Skåne, som jag fått till låns av Sofia på Axon Terminal.

Klicka för förstoring, måste man.

Monet vid Atlantkusten

Någon tycker det är för sött. Men det är verklighet. Ljus verklighet, karg verklighet, sorgsen verklighet, arg eller stillsam. Allt får vara med.

När jag googlar på Monet fattar jag mer - än genom Konsthistorien - hur enormt mycket han arbetade. Jag hittar nya motiv, flodkrökar jag aldrig sett, omtagna på samma sätt, i olika sorters ljus, som katedralen i Chartres eller de berömda höstackarna.

Kolla Monet när det regnar. Eller när som helst. Målaren som aldrig tröttnade, men slutade som halvblind. Han höll ut ändå, precis som Matisse, som till sist låg i sängen med enormt långa penslar, för att kunna måla på rygg.

Det är mina grabbar. Eller Per Kirkeby, som efter en stor hjärnblödning återtog sitt måleri steg för steg. Från den tidiga konvalescensens små och lyriska dukar, till ett måleri av samma kraft som tidigare. Det tog en tre - fyra år.

Eller min pappa, som efter en stroke och förlamning i halva kroppen, långsamt återtog sin arbetsförmåga, och stod på scen igen, gjorde film. Han läste sina sista manus med förstoringsglas. Monet målade med tjocka linser.

Det är den inre driften att skapa som är avgörande. Driften att älska kanske, genom konsten. Och allt det andra. Moln över havet. En stig genom sanddynerna, grågrönt strävt gräs. Vi har varit där förr, vi ska dit igen.

Edward Hopper, vid kusten av Maine.

Edward Hopper, "Road in Maine" 1914. Klicka för förstoring.

Ser ni hur nära det här landskapet ligger de små gläntorna mellan bergen i Bohuslän? Samtidigt någonting helt annat. Värmen som stiger upp genom färgen signalerar en annan breddgrad. I nivå med Bilbao eller Biarritz. Men är inte det gula lite obehagligt? Eller är det den halvt olycksbådande stillheten? Skuggor, hetta.

Jag måste erkänna att det är första gången jag tar fram ett par målningar från Hoppers vistelser vid kusten av Maine. Annars är det hans stadsbilder som fascinerar. Den alla känner till är ju "Early Sunday Morning", som blev i det närmaste emblematisk för den nyrealistiska konsten på slutet av 60-talet. Nattcaféet i storstaden hör också dit, eller målningarna av blaserade människor, väntande i ödsliga hotellfoyéer. Ser ni dem framför er? Ja, det gör ni, om ni någon gång intresserat er för konst. Annars är det bara att googla vidare på denna udda, märkligt konventionella målare, som i sina bästa ögonblick fick realismen att övergå i surrealism, en vardaglighet med tunna kulisser. En syn som kom att betyda mycket för Ola Billgren, Jan Håfström, John E Franzén, och några andra.

Den lilla bilden underst är också från Maine. Ser närmast ut som en skiss. I oskyldigaste laget för en målare som Edward Hopper. Men det är kul att notera; hur han tog sig an sommaren, i stillheten vid Amerikas utpost mot Atlanten. Bara målade det enklaste; ett hus vid ett berg, vid ett hav. Med lika vita gäss på vågorna som ett barn kunde ha målat. Eller, vänta nu - skulle det möjligen bli båtar av de vita klottarna? Vi får se.