Slumpens gåvor

Det är intressant, inte minst i kristider, att inse i hur hög grad vi betraktar oss själva som primus motor i våra liv. Det är våra planer, studier, livsval och önskningar, som styr hur allting blir. Tror vi. Men jag skulle tippa att det stämmer till mindre än hälften.

Där jag nu befinner mig, i den ålder där man ser en del av sitt liv i backspegeln, hör jag ibland mig själv, eller en vän, säga: "Varför gjorde jag inte", "varför skilde jag mig inte redan då"; men lika ofta tvärtom "jag ångrar inte en sekund mina år i Peru" eller "nu först fattar jag vad livet med A betydde för mig".

I min backspegel syns förstås den sortens val som vi kallar "egna". Studier, yrkesval, resor, giftermål, flytt till annan ort. Men när jag håller fram decennierna framför mig blir det tydligt hur många viktiga sammanträffanden i livet som snarare fallit över mig, än att jag uppsökt dem.

Eller, vänta lite, talar jag sanning nu? Kanske är det snarare så här: När jag går där i min egenvalda riktning; om det är studier, eller jobb, eller ett envist intresse för litteratur, eller religion; när jag känner mig som om jag går dit näsan pekar, så möter jag ofta någon vars näsa pekar mot mig.
Jag kan på tio fingrar räkna de människor som betytt mest för mig under några decennier; och de flesta av dem har jag inte mött för att jag sökte upp dem; utan av en så kallad slump. Några på en fest, några på en resa, eller i jobb. Jag har fått de här människorna, och det betyder lika mycket för mig som det jag hittat på för egen motor. Flera av dem skulle nog säga detsamma om mig.

I andra kulturer än vår är det här rena självklarheter: Man lever mer tålmodigt i den krets där äktenskap och familj placerar en. Vi egotrippare vill inte vara så bundna; vi vill dagligen och stundligen känna att vi fattar egna beslut; eller att de plikter vi accepterar är våra egna val. Om feminismen handlar om kvinnans frigörelse, så handlar hela västerlandets historia om individens frigörelse; om att få lov att söka sitt öde. Den existentialistiska psykoanalytikern Rollo May kallar det för intentionalitet: att följa den egna viljans inriktning.

Och, visst, man skall aldrig någonsin kväva den där rösten som år efter år frågar sig; Vad vill jag? Eller: Vad var det egentligen jag ville med mitt liv? Paradoxen är det man kanske långt senare erfar; att man ofta ville det som skedde. Att de ting och händelser man inte kunde bestämma över, kom som en gåva. Även om den ibland var en smula förberedd, av det vi drogs till. Vår lust att gå dit näsan pekade.

(Tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning m.fl)

Svalor - som en människa i uppförsbacke ser dem

En iver i allt. Från nattlig sång av koltrast och morgonsång av bofink. Och nu svalorna. Deras närvaro ska man behandla med stor lätthet, som en outtalad romans eller som en sidobild av existensen: En hop av sammanträffanden man aldrig kan lita på men ändå kan, för att de hela tiden försvinner och kommer tillbaka, cirklar iväg en halv kilometer ut över vattnet och högre, högre, uppåt himlen - och ja, se nu: De kommer tillbaka som alla riktiga kärlekar och de gör sig omöjliga, försvinnande, fria - som alla desamma. Men med ens, just när man länge gått gatan upp mot parken dyker de ner, just där man stannat för att stirra upp mot Syren och Oxel, över den höga Asken som äntligen slår ut, där överfaller kåren, brant nedåt med suverän obundenhet, höga ljud och  looping-the-loops. Samövade flygkonster så lättsamt estetiska att ingen militärflygare kan härma. Detta är kvalificerad aircraft. Flygkonsternas let it loose. Och det snabba knirpande ljudet, som gör varje människa till en baktung anatomi, skruvar sig upp mot himlen.

Det är spiralen, den där som rör sig uppåt vidare, men som hela tiden gör en sväng tillbaka till en passerad punkt, men nu på en högre nivå. Ja, ni fattar hur Naturligt det var för Dante att göra den Gudomliga Komedin till en stor spiralstrut, där man faktiskt kunde mogenhets-avancera från sämre till bättre breddgrader.
Och det gör man, inte alla kanske, men de flesta i spiralen känner igen något passerat, ett knivigt fall, en dålig bit karma, och nu ska den passeras igen, men nu på en högre "ring of the ladder" - som man skulle kunna säga på engelska, men jag säger hellre: Samma punkt men en tids längre utveckling - och du passerar den punkten på ett annat vis nu.

Man stapplar uppåt en ganska hög backe, drar in det sista friska av häggen, hälsar på en hund, tänker på en vän, ett skrivjobb, en resa. Men svalorna kastar sig om igen ner med överfallstaktik, de lyfter upp en och drar, de måste vara exakt 49 stycken nu och jag svävar en bit med dem som om himlen var en stig, och de skriker allt närmare. Och man, jag, vet, att nu är det här. Vi säger inte vad. Men nu är det och du kan inte gömma dig för hänryckningens happening och du tål den: Fåglar, blommor, lätt och skinande grönska. Himlens egen ljusteknik.

Sålunda kommer man närmare både svalorna och himlen, och man kommer allt längre bort från det som håller fast, klibbar fast, eller som man själv gärna vänder sig om efter som  Sara, Lots hustru. Men nej  -  vi försöker att inte vända oss om så ofta längre. Något är över, något annat på g. Just där, på den platsen - är det svalornas tid. Ankomsten är kort. Ta den!
 

Påsksnäckor

Kanske kan ett litet barn finna några ägg i den här bilden, men mest är det snäckor. Kosmiska samband och sånt. Framförallt vackert. Hilma af Klint pixit.

Ute på landet i Uppland

Anteckningar om Kjartan Slettemark

Med anledning av att Kjartan Slettemark har förärats en stor retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm (hela sommaren) så repriserar jag den här texten från en tid med honom.

Nixon Visions, 1974

Det var 1970-tal. Kjartan hade just då ingenstans att bo, Moderna Muséet hade nobbat honom som hyresgäst, så han fick bo hos Jakob och mig. Vi hade den egendomliga idén att folk var välkomna. Snart blev det för mycket av det goda; men så länge Kjartan var inneboende var det roligt.

Jag ser Kjartan och mig själv sittande på ett fik nära Mosebacke, och hur hans stora blå ögon strök mellan utsikten och mig, mellan att hålla min hand, och att prata skoj. Vid den tiden hade jag en vag känsla av att Kjartan passade bättre för pojkar än för flickor; eller så var han bara ett både-och som jag ännu inte förstod.
Kjartan skrattar; det är ett rakt-ut-skratt, som kommer som en stöt, och sen övergår i fnitter, nära falsetten. Den som inte älskat det skrattet finns inte.

Det var väl tajmat att vi möttes en sista gång på Konstkritikersamfundets julfest 2006. Jag sa något uppskattande om hans konstpudel på Moderna, som jag nyss återsett, och Kjartan svarade på sin omisskännliga sjungande Bergensiska; Ja-a, den är speci-ee-ell.
Vi anekdotiserade om the good old times, och dansade små steg. Kjartan tog då och då en klunk av mitt rödvin; och det var som skulle vara. The good old times innebar ju en flytande gräns mellan mitt och ditt; inte minst från Kjartans sida.

Jakob och jag hade haft ett blomsterbarn från Skellefteå i vårt hem, som stal min bandspelare, och en spanjor som stal en femhundring (J tog den tillbaka under duell). Men Kjartan "lånade" vår dyra, nästan nya Super-8-kamera, och har aldrig lämnat tillbaka den. Han gjorde förstås något bra med kapet. Som att filma sig själv utklädd till Polis, med Nixonaffischen i högsta hugg. Eller sig själv som Konstpudel, inställsamt svassande runt på Moderna för att bli klappad av Etablissemanget.

För mig var han under några år en rolig vän, en generös och barnslig, kvick och galen typ, som gärna omgav sig med människor som satte Kjartan i centrum. Det gjorde däremot inte jag. Kanske var det därför vi gillade varandra; ingen av oss hade planer på att inlemma oss i något annat.

Om Kjartan Slettemarks konst kommer det att talas länge, liksom om hans rebelliskhet, och hans PR-talang. Men kanske inte så mycket – för det ligger inte i tiden – om vad han fick offra, för sin s. k. konstnärliga frihet. Hans liv var både obekvämt och vimsigt, han fick hjälp av sina vänner, men ingen enda liten anpasslig tjänst kom honom till del, så vitt jag vet. Och troligen ville han inte. Paradoxen är väl att han bara kunde sälja sig själv som det han gjorde narr av: Konstpudeln.

Han skapade sitt "Moderata Museum" på Söder, ett litet galleri där Nixonaffischerna och FiskarKjartan-med-sydväst hängde tätt.
Han fick den lysande idén att resa runt med en lätt retuscherad Nixon som sitt passfoto, vilket konstigt nog funkade även vid inresan till USA. Han grundade Kjartanistan, och fotade sig själv som Tribal King.
Och mycket annat.

Kjartan var en märklig blandning av egotrip, och jaglöshet. Han hade ett stort hjärta, och en spröd längtan efter någonting, som jag ännu inte vet vad det var.
Ibland lät det inne i skrattet som en glasklockas pling, eller som en ekorre i en rutschbana, med klorna mot plåten.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länk till Kjartanismen på Kulturhuset.

Hipp Hurra: Klas Östergren

Nu blev jag riktigt glad. Synnerligen bra val av Akademin att ta in Klas Östergren på stol nr 11.
En rikt begåvad, flödande och intelligent författare (mina adjektiv är inte så noga nu i den allmänna yran). Men han är rolig också. Har en bred fond av erfarenheter; människor, platser. Han kan dessutom - vilket jag inte tycker är så nödvändigt - skapa en intrig; personer som dyker upp i kapitel 2 återfinns i kapitel 11, och så vidare.

Klas Östergren är på många sätt en traditionell romanförfattare - ändå känns det som om han har förnyat genren. Och det enbart i kraft av sin mångsidiga personlighet och sin ton; den där lite överseende, allmänmänskliga, intet-är-mig-främmande-tonen.

Sent började jag läsa honom, sisådär en fem år sen. Gentlemen, Den sista cigaretten och några till. Läs honom gärna från nu och bakåt för så gjorde jag, och jag bara älskar den här författaren. Finns inget annat ord just nu.

Åsa Linderborg och jag fick som vi ville. Och många andra, förstås. Och så här skriver Peter Englund om dagens val där han också formulerar det som är av vikt: Klas Östergren som samhällsskildrare.

Tar in den här bitte lilla texten, från Den Blinde Argus, nov 2009:

"...Klas Östergren, som jag först nu börjat läsa. Gangster. En sträckläsarbok som jag tog mig igenom raklång på sängen en hel lördag utan tanke på något annat. Jag tycker så mycket om honom: Hans lätthet och distans, och de återkommande tecknen på medkänsla, humor och dessutom, vilket är svårt att kombinera med en så personrik roman, ett stort grepp om den yttre verkligheten; Tiden och tidsandan och fula gubbars spel i kulisserna. Läs honom; och tro föralldel inte att böcker utan intrig, utan cliffhangers, utan feeling, utan metaforer, utan, utan, utan, med nödvändighet är av finare slag".

Köpenhamn i skilda ljus

Och så sitter jag här med min Köpenhamnsbaserade bok och längtar inte ens till Köpenhamn, men till en särskild kväll när jag dansade vilt på en musikpub på Vesterbrogade och gick hem med en ung musiker från Chicago som sjungit där hela kvällen, och naturligtvis var han en irländsk amerikan med fräknar. Och han hade Emerson på nattduksbordet, det var hans reselektyr, Emerson och friheten och individen, och han skulle stanna en hel månad och spela i Köpenhamn, och ganska ofta gå hem ensam om natten från Vesterbrogade, och han bad mig stanna ett dygn till, men jag sa nej: Jag måste se utställningen på Louisiana innan jag far hem, Toulouse-Lautrec var det kanske, eller Monet, jag minns inte. Och min mamma skulle fylla 80 år och jag skulle laga middag hemma i Stockholm för henne och syskonen, och snälla, sa jag till honom, kan du följa mig till Hotel Nabo på Istedgade, för jag måste ändå vakna där i morgon och lämna rummet. Och han som hette Brendan följde mig genom Köpenhamn klockan fem om morgonen, och det blev nästan ljust fast det var i november. Och det är lättare att vara vild och kärleksfull i en främmande stad, och senare, rätt mycket senare, fanns alla de andra nätterna och dagarna i Köpenhamn, en annan tid, den jag skriver om nu.
Och så såg jag hos Jonas Bergh, en bloggande författare jag tycker om, att han också skrev om sina nätter och dagar i Köpenhamn, och jag känner mig så nära det där, att jag gör den gamla leken. Ni vet, när man viker ett papper och fortsätter en historia som någon påbörjat, och så viker man upp det och ser att det blev rätt tokigt. Nu gör jag den ikväll.  Hej Jonas - ursäkta. It´s just a childs play.

En dag när som helst

Nej, jag bryr mig faktiskt inte om striden om Guillous nya bok.
Det rager mig en papskid, som man säger i Danmark.
Och jag bryr mig jättelite om Fittstim-snacket, fast jag gillar Belinda Olsson
så hon får göra vad tusan hon vill för mig.

Om jag ska tycka något alls idag, apropå Olssons nämnda serie, så tycker jag att det inte ens är värt en seg råtta att en (intervjuad) mamma inte tillåter sitt barn att ha något kön utan låtsas som ingenting. Inte pojke, inte flicka. Färdigtyckt i femininum-maskulinum-frågan. Blaha blaha, som Malte Lindeman sa.

Åter till Musiken. Svävar hela eftermiddagen mellan Beethoven och Paul Desmond och en för mig ny komponist, Tommy Andersson, som gjorde sin retro-I-love-you-Beethoven i en konsertkväll som ni kan lyssna till här. Pratar med min norrländska jazz-väninna som genast fattar allt jag säger om Paul Desmond. Den Kvinnan Förstår Musik.

Läste Munro i natt. Hon sågar sig in i mig långsamt. Ibland blir det lite torrt fast på ett intressant sätt. Någon förgiftar någon med rabarber. Och jag undrar över konstens alla moden. Jag har läst noveller av Greene och Ahlin och Drabble som är styvare än Munros, men det kanske handlar om att tona ner och vara himla vardaglig nu. Eller så kan man få ett retroaktivt konceptualiserat utbrott, som Anna Odell. Musen som röt.

Man undrar över hur många som känt sig mobbade i detta land, i denna generation. Och vad kallades det förr i tiden? När statarna stod med mössan i handen och tog skit. Vilket somliga gör idag igen i arbetslöshetens, visstidsanställningarnas och tågbaronernas tidevarv. Jag vet att skolmobbningen har ökat, och att jag inte har varit med om det hennes film handlar om. Men jag tror mer på långa led av solidaritet än enskilda utbrott av medial karaktär. Det är dags att hålla ihop mot det som är åt fanders. Det är därför den ställföreträdande musen blir så älskad. Just när samhället alltmer liknar en förljugen återträff där alla kan bordsskicket och ingen bryr sig om något annat än sin portion och position.

Wallace Stevens

Han kom tillbaka från tornet till huset,
Från himlen med den höga och farliga utsikten
Till romanerna på bordet,
Pelargonerna på fönsterbrädet.

Sakerna hemma kunde han förstå.
Och däruppe hade han trivts med att vara däruppe,
Som om han i det högre tornet
Med säkerhet vetat

Att kunskapen om tingen flög omkring
I den skugglösa luften, fast utan att synas;
Höjden var inte riktigt rätt;
Positionen var fel.

Det var besynnerligt att behöva gå ner,
Och att, i den gamla vanliga stolen
Känna hur vederkvickande
Den genomskinliga luften varit



- - - - - - - - - - - - - - - -

Ur Ting i Augusti, VII
i översättning av
Ulf Linde.

Bukowski, Lars Ahlin och jag.

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter Hollywood och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. En varg söker sin flock heter den. Läser den ordentligt nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos Lundell: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi: "alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt har ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är ett: "arbete tillsammans...att föra någonting framåt, att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i Min död är min. Nu händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men hur?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan Min död är min och Tåbb med manifestet. Nu gör jag pausen.

Dikt: Emily Dickinson

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf

AN AWFUL TEMPEST MASHED THE AIR

N awful tempest mashed the air,

The clouds were gaunt and few;

A black, as of a spectre's cloak,

Hid heaven and earth from view.

 

The creatures chuckled on the roofs

And whistled in the air,

And shook their fists and gnashed their teeth,

And swung their frenzied hair.

 

The morning lit, the birds arose;

The monster's faded eyes

Turned slowly to his native coast,

And peace was Paradise! 

 

 

 

Emily Dickinson (1830-1886)

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.ILquO0TS.dpuf

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf

 

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf