tisdag 11 februari 2014

Mannen som är Gud

Jag vet inte om jag har rätt i det här, man kan bara gissa - eller tro. Men den här mannen måste vara Gud. Han har visa ögon, grått hår, en lugn och samlad stil, medmänsklighet, koncentration, humor. Han räddar liv.

Han heter Edward Kiely och är kirurg på Great Ormond Street Hospitals barnavdelning i London, där han bland annat lyckosamt särat på två siamesiska tvillingar "their lives were never in danger", och opererat mängder med svåra cancerfall. Han går in och ut i samtalen med människor på det sätt jag föreställer mig att Gud gör; kortfattat, koncist, inget svammel, ingen sentimentalitet, djupt allvar och medkänsla.

Om man råkar ha en dag när man mist hoppet om mänskligheten, och ser utvecklingen gå tillbaka till apstadiet och den ohöljda vulgaritetens egenintresse, så kan man dämpa sin dystopi genom att höra på den här mannen, i arbete.

BBC filmade honom, och andra i hans team, i en serie om Great Ormonds Street Hospital 2010. Jag såg den då, men såg om den nu igen. Gud har inte blivit en dag äldre. Fast han är en bra bit över 70 nu. Och precis som alla som älskar sitt arbete och/eller har ett kall, fortsätter han så länge handen inte darrar. Nu vet vi vad som är Medicinmannens mening: Barmhärtighet och intelligens. Note to Fascistoida Samlingspartiet: Det är till detta och liknande miljonerna bör gå, inte till Arenor och skattesänkningar för de redan rika. Gud håller med mig. Reprisen om Great Ormond Street Hospital kan ni se här. Fler avsnitt följer.

Motsatsen: I Sverige 2014 placerar man barn i fosterhem, utan insyn, på grund av Marknadsaktörernas behov av att tjäna miljoner på utsatta barn. Ingen kontroll, ingen kompetens, bara små barn som forslas in i ovissa omständigheter, och hanteras som styckegods av privata firmor. Hur fult kan det bli innan vi motar helvetet i grind?
 

2 kommentarer:

  1. Det här var mycket intressant. Jag fick en annan synvinkel på de där programmen som varit något jag undvikit snarare än tittat efter. Jag är (dessvärre) inte så intresserad av dramat kring sjuka barn, men däremot att titta på hur läkarna agerar i sina oerhört svåra roller, det som samtidigt är deras vardag.

    (Jag kom också att inse att jag gått runt Great Ormond Street Hospital för mindre än ett år sedan. Det är väl inte särskilt intressant, men det blir möjligen mera relevant när man konstaterar att det ligger ett kvarter från Russell Square i London. Praktiskt taget runt hörnet ligger ett nytt komplex med shoppinggallerier och lägenheter för de olyckliga hipsters du länkar till i nästa inlägg. Den här stadsdelen är också Virginia Woolfs och alla de andra Bloomsburianerna. Och ett par kvarter åt andra hållet är British Musuem med allt det överdåd som rövats från någon annanstans. Det är mycket som ryms i några få kvarter där, nästan hela världen och tillvaron.)

    SvaraRadera
  2. Kul att du berättar det. Jag var också inne på kartan häromdan, och såg att Bloomsbury låg nära, samt ett par andra sjukhus, där jag har ett vagt minne av att jag varit inne nån gång (alltin gratis, alla gulliga) med en halsfluss i London.
    Shish, vad jag längtar dit. Ja, inte till sjukhuset alltså ; )

    Och ja, det är ju läkarnas arbete som är helt betagande, tyvärr mister de ett barn också.

    SvaraRadera