Paus i avbrottet

Eller avbrott i pausen?

Jag har varit härifrån, på grund av trehundra orsaker. På grund av en översvämning i mitt kök, som fick mig att jobba halvt ihjäl mig med att flytta grejer i två veckor och sortera och slänga, samt upptäcka vilka underbara målningar som dolde sig bakom ett skåp och en jättelik målarskiva. Över detta blev jag glad. Allt det andra praktiska pulet var pest.

Men så kom min, Covidfria, syster till min räddning och vi for ut till gamla lanthuset där jag nu sitter och ugglar som en gammal hök tillsammans med ormvråken som snyggt seglar förbi och korpen som ideligen kraxar om att dessa ägor är hans. Det är inte Never-more-korpen, ingen mystik, bara en helt vanlig korpjävel. Räven och rådjuren har också gått förbi, och en liten envis fågel som håller till i buskarna, och som jag hängt ut lite fågelmat till. 

I övrigt tyst. Utom de kvällar då min syster och jag fick igång några härliga samtal om ditt och datt. 

Vinden har blåst kolossalt. Men nu är den sydlig och mild sen två dagar, och jag njuter mitt brittsommar-otium utan brådska. Samtidigt sällskapar jag varje kväll med Klas Östergrens nya roman, Renegater. Kanske inte hans bästa, men ett himla bra sällskap hur som helst. En briljant Mensch, det är vad han är. Möjligen återkommer jag till detta i någon form av recension. Men just nu gäller kravlöshet.

Där hemma är köksgolvet uppbrutet, torkmaskinerna står på, och min bästa grannvän rapporterar om läget. På ett lugnt sätt. Det ska jag också göra då och då, även om jag - precis som Gunnar Pettersson på https://www.pressyltaredux.com/ - börjar ana att bloggens tid kan vara "en smula" förbi. Men än så länge håller vi ut. Återkommer alltså.

Det vidunderliga fotot av en ormvråk är taget av Niclas Ahlberg, naturfotograf.

The story of my life

There is this story of my life
I´m not sure what part I´m playing in it,
but I know it´s registered on me,

like the salaries, the bills, the taxes,
the passport, the ID-card, and
all of those banalities with money.

There is this story of my life,
cinematic, coloristic, dreary,
badly written dialogues.
As if real life means
badly written dialogues
and nothing fancy.

Then of course there is poetry,
and the dramas, the conflicts.
I assure myself time and again
they don´t mean that much,
they´re just part of the odd
broidery.

Then there is brooding,
and anxiety, of which I do not
fame myself, but poets do.
The Inger Christensen anxiety
is beautiful and scary.
I go there when I need to see
what I have too little of,
and of what I have a lot.

There is this dream of ones life.
In solid things to do, they suddenly
become lit up, the vase in the window,
the plate with aubergine and cheese,
the chestnut tree, the dance,
in constant windflow with
the others, the many, the few,
the one and only.

The dream.
If the one and only really existed:
That would be you.
Your life. The garden.

Marsfjällen

Marsfjällen sedda norrifrån. Mina kära berg. Någon var där idag och sände ut sin bild på Twitter. Fotograf: Uffe M.@ulfmakitalo   

Obama telling the truth about Trump

https://www.indy100.com/article/barack-obama-trump-dnc-2020-us-election-9679151

Jag uthärdar min gårds Orkester

Jag har sakta börjat få ro med ljuden på gården. Särskilt nu, när semestrarna är över, och ljuden antagit en mer mångskiftande orkestrering. I juli var det enbart de två viffande hundarna - de som ljudligt och upprepade gånger fick mig att skrika genom öppet fönster att: RIKTIGA HUNDÄGARE GÅR UT OCH GÅR MED SINA HUNDAR, och innanför fönstret väsa: Gör korv på dem!
Och så fanns det skrikande barnet och de högljudda lekande barnen, de senare irriterar mig sällan eftersom jag hör att de har kul. De talande, skrikande, supande tonårsbrudarna mitt emot var värre, med sina höga osäkra skratt. ("Fnittermödisar" som min man helt o-PK skulle sagt). De har partat hela sommaren till klockan 3 på natten. Min bästa skrivtid har tvingat på mig lurar. Jag kan lugnt säga att jag avskyr dem en smula.

Nu är lite andra tider. De frilansande nattugglorna mitt emot har kommit hem. Jag trivs med att det lyser hos dem, när det lyser hos mig. Familjen med det gobell-gobblande högljudda barnet är tillbaka, men han verkar ha mognat ett strå under sommaren. Gobblar lite mindre. I ekot på gården hörs också en stillsam mekanisk gräsklippare. Några kvinnor samtalar vid ett bord, några ungdomar på en balkong har en tyst hund (thank God!) En ung, mycket vit man, som verkar ha undvikit all sol, läser i skuggan. På en annan balkong sitter den alltid lågmälda kvinnan med sina alltid lågmälda gäster. De talar på det där gammelsvenska sättet, med hänsyn till andra. En mycket solbränd man i shorts gör sig nyttig genom att stillsamt kratta grusgården ren från ogräs.

Det är en mild kväll, med öppna fönster. Alla ljud passerar in och ut. Någon tar in möblerna från balkongen. Någon tar ut möblerna på balkongen. En granne duschar. Mannen mitt emot vattnar sin långa rad av röda pelargoner på balkongen. Några kvinnor skrattar. De samtalar med mjuka röster. Man hör glassbilen komma några kvarter bort. Det är inga flygplan i luften, bara en väsande luftballong. Nu går någon in på gården med sin cykel. Det rasslar i gruset. Blommorna växer så tyst att bara vissa insekter hör deras våglängd. Min våglängd är också mycket tyst idag. Jag uthärdar. Jag uthärdar med hjälp av John Cage som sa att man kan göra om alla ofrivilliga ljud omkring sig till musik. Kråkorna på taket får man inte heller glömma. De har ett mycket nyanserat språk.

Myren

Den här kom från Maria Hestner, som går på de myrar där jag också vandrat.

Den store Julian Bream är död

Han är en av de gitarrister jag fäst mig allra mest vid - och det kom rätt sent i livet. Julian Bream är pånken som växte upp med en konstnärlig pappa, musiker och tecknare. Det sägs att han låg under pianot och var alldeles till sig redan som treåring, när pappan spelade.
Sedan följer den "vanliga" storyn. Han får ett instrument, han lyssnar på de stora, i Julian Breams fall många av de stora inom jazzen. Jag kan undra om det är det som får hans klassiska gitarrspel att svänga lite mer än andras. Man kan ibland föredra en riktigt torr Tarrega, ungefär som ett riktigt torrt vin, men när Julian spelar Tarrega kommer det in mer av feeling, mer av det känslosamma, mänskliga. I love it.
Julian Bream dog helt stilla i sitt hem, han blev 87 år. Lyssna nu, kiddos!




Julian Bream 15 juli 1933 - 14 Augusti 2020.