tisdag 14 juli 2020

Låt de döda begrava sina papper


Låt de döda begrava sina döda
Låt de döda begrava sina papper
Låt de döda begrava sina möbler
Låt de döda begrava sina slakter
Låt de döda begrava antiloper
Låt de döda begrava sina sopor
Låt de döda begrava sina anfall
Låt de döda begrava sina kall
Låt de döda begrava sina jetplan
Låt de döda vandra genom Rajasthan

Låt de döda begrava sina intriger
Låt de döda begrava dem som tiger
Låt de döda begrava en triljon
Låt de döda begrava dödens mutation
Låt de döda begrava panama papers
Låt de döda begrava sina moneymakers
Låt de döda begrava sina gömda skatter
Låt de döda begrava sina marmorkatter

Låt de döda begrava sina saxofoner
Låt dem alltid minnas sina ekvationer
Låt de döda begrava sina stölder
Låt dem slippa alltför stora bölder
Låt de döda begravas med briljanter
Låt dem sörjas av några äldre tanter
Låt de döda få allt som fanns på listan
Låt dem fatta att det följer med i kistan.


onsdag 8 juli 2020

Rastlösheten

Segheten i rastlösheten. Hur jag bara vill tänka på resor, hur jag kollar bilder från Tasmanien (där jag aldrig varit) och Hebriderna (där jag varit på långresa) Kroatien (där jag varit) och Grekland, som jag knappt ens behöver hämta bilder på för de finns alla i mitt huvud. En hel film faktiskt.

Segheten: Att jag har typ hundra praktiska uppgifter att ta hand om här hemma: Tvätta, tvätta fönster, göra ordning rummet till ateljé, sy ihop hål i min finaste franska kofta, gå med återvinningsgrejer som hopat sig i påsar jag vet inte hur länge. Förutom då den där boken, Augustus av John Williams, som ligger under soffan, och som jag aldrig kommer nån vart med trots att jag älskade hans tidigare romaner (som jag skrev om här, och här).

Den enda jag håller på med hela tiden är Inger Christensen och hennes Samlede digte, som jag läser högt på danska, också för att hålla kontakt med språket, nu när allt resande står stilla. Och så läser jag mig bakåt i hennes diktning, från det alltmer kosmiska och överpersonliga, tillbaka till ett emotionellt smärtsamt rum, där en man vänder ryggen till. Och då blir jag ledsen för hennes skull. Och så ser jag på bilder av hennes man och han ser förfärlig ut. En posör. Ja, jag vet, en intelligent posör - de finns också.
Men så vill jag då bara framåt igen, till de mer befriade dikterna, där hon ser allt i stort och sjunger vidare mellan dröm och förstörelse.

Jag är inte typen som bakar surdegsbröd och havrekakor i en pandemi, märker jag. Inte heller typen som tar risken att gå på fest. Inte heller sätter jag mig på en kvarterskrog, där folk blir allt fullare, fumligare osv. Det är visserligen många som leker lite med döden nu. På engelska pubar och Floridas barer. Jag tänker inte joina. Alltså: Ett ganska tråkigt liv. Det har gått bra i tre månader, nu på den fjärde börjar jag nå min gräns. Det enda som hjälper är musik, samtal med vänner, läsning, och att skriva. Men min inre frihetsdjävel har börjat *skrika* under taket.
Läser då med viss igenkänning Josefin Holmströms text om rastlösheten. En mycket yngre och mer melankolisk bild av mig själv. Jag kollar inte stjärnor, men glädjer mig åt träden, de i parken, de utanför mitt fönster. Jag skulle inte överleva utan dem. Och dikterna.

følger nu søvngangerruten                                                    
hen under højslettens
brede balsamiske himmel
på tværs av en isdekket sø
på langs av en vindgroet ø
lodret ned gennem ilden
vandret frem gennem sneen
insvøbt i vindens kåbe....

lördag 4 juli 2020

När de rika förstör för sig


Det finns förstås en sensmoral här, och det märker ni redan i rubriken. Detta märkliga; att människor som fått allt materiellt serverat ändå inte kan nöja sig, och inte nog med det, de kan inte heller låta bli att i någon mening förstöra det som de har fått. Det kan vara eviga arvstvister som mellan de rika syskonen Stenbeck-af Ugglas. Det kan vara små lumpna falskheter och smygande schismer om pengar. Somliga går omkring när deras far ligger döende i cancer, rotar i lådor, försöker lägga sig till med så mycket som möjligt på andras bekostnad.

Men låt oss se ut i den s.k. stora världen. Där finns t.ex. den stenrika pedofilen Jeffrey Epstein och hans frilla eller medarbetare i pedofilverksamheten Ghislaine Maxwell. Ghislaines pappa, som hon tydligen var helt fixerad på, var en mycket rik och mäktig man som dessutom fifflade kriminellt med att suga ut sina egna bolags pensionsfonder. Det som skulle gå till andra, skulle han också lägga beslag på. Det är ha-människans grundläggande karaktär. Timbro-iterna tycker att det är bra. De vill att alla ska bli mer giriga. En av deras f.d. medarbetare är nu anställd som Ulf Kristerssons pressekreterare. Så nu vet vi ännu bättre vad Moderaterna går för.

Medan Maxwell-Epstein-historien än en gång rullas upp för våra ögon är det om igen tid att häpna över vad de bortskämda kan ta sig för med sina liv: Ghislaine Maxwell som alltså hjälpte Epstein att lura till sig minderåriga flickor som han tände på, och som hon själv tydligen fick någon sexuell kick av. Andra människors värde och värdighet är som vanligt underordnat dessa hamänniskors begär. Det kan gälla företagare som överutnyttjar fattig arbetskraft utan rimliga kontrakt, liksom det kan gälla för partyswingers som använder andras kroppar som sexmaskiner. Grundläggande är användandet av och utsugandet av och förtrycket av andra människor.

En tjej som Ghislaine Maxwell, vars enda uppgift i livet tycks ha varit att försöka göra intryck på andra, leva loppan, parta, swinga, privata jet-plan, vara medlem av the jet-set. Kanske hade hon också en fixering vid Jeffrey Epstein liknande den på fadern. I alla fall lär hon ha varit en rätt osäker tjej som gärna slängde "fina" namn omkring sig. Det finns psykologi här. Men det finns också en rak linje: störtrik-bortskämd-dekadent-blasé-börjar förstöra sitt liv. Kicks. Och nya kicks. Parallellt med en identitetslös identifikation med allt som är märkvärdigt, identifikation med ting och modeassecoirer och modetankar, som att det är ball att äga och då kan man göra hur fan man vill med all etik och moral.
(Tanken går lite lätt till Timbrohögern igen, men lika mycket till alla dessa sorter som inte har någon egen kärna utan bara vill vara som alla andra i tidsandans konsumism).

Snygg kvinna, har allt hon kan behöva, fin utbildning, stålar - förstör alltihop genom att gänga sig med en pedofil. Andra förstör alltihop genom att knarka, eller genom evigt taffliga äktenskap/skilsmässor som varje gång kostar frid och pengar. Eller genom kriminella affärer, som Jared Kushners farscha. Eller genom lånepoker, som icke-presidenten Trump (en annan snubbe i Epsteins krets). Åter andra förstör varje uns av familjesammanhållning genom sina strider om pengar och ägande. Det är ingen vacker rollmodell - girigheten - hälsar jag till Timbro, om igen.



Sen är det självklart så att vi önskar att Donald J Trump förstör riktigt jävla mycket för sig själv. Han är redan på den vägen, och fallet lär bli stort. Man kan lura sig själv, men inte alla andra. Är man en rik fjant så är man. Och om ni inte redan tröttnat kan ni läsa Mary Trumps ingående beskrivning av en helt sjuk familj, där dock Donald klarade sig genom ständigt fusk: "When Fred Sr. slipped into dementia soon before dying, Donald, strapped for cash, maneuvered unsuccessfully to push his siblings aside and gain control of an estate worth several hundred million dollars." Hela artikeln/recensionen ligger här.

lördag 27 juni 2020

Flickan som rymde


Det första jag gjorde som 17-åring på folkhögskola var att hjälpa min rumskompis att rymma om natten. Hon var omåttligt förälskad i en ung man, som bodde alltför långt bort, och hon ville ingenting annat än att förenas med honom. Detta gick förstås rakt in i mitt unga hjärta. Så jag hjälpte henne iväg om natten, till en bil som stod och väntade vid kyrkan. Minns inte varför hon inte kunde komma därifrån utan detta rymmande, men kanske var det något romantiskt med det. Något Shakespeareskt, som varken hon eller jag var medvetna om.

Händelsen ledde till att jag blev inkallad till rektorn, och fick något av svarta fåret över mig, under en tid, innan allt återgick till att jag var otroligt populär och både kunde och gjorde allt kul som fanns att göra under den där folkhögskoletiden: Sjunga i kören, göra huvudroller i skådespel, väva mattor, hålla föredrag om nya franska romanen. Blir kär i en pojke från Värmland som spelade gitarr och sjöng som få.

Men vad hände med flickan som rymde? Det fick jag nu veta ett antal decennier senare. Det kom ett brev från K. Hon berättade att hon ofta tänkt skriva till mig. Hon var sedan många herrans år gift med sin prins, honom hon rymde till. Allt hade gått bra. De hade barn och hem och en kärlek som rörde sig i en evig rytm genom åren. En ren solskenshistoria alltså. Jag blev varm om hjärtat. All denna vilda ungdomsromantik, förankrad och förverkligad genom ett helt liv. Och jag hade hjälpt till en stund. Vårt uppror mot reglerna var i själva verket det enda rätta. Som det ju inte sällan är.

Tack för brevet K. Det är väl sådana hälsningar man kan få tid till under en pandemi.

torsdag 25 juni 2020

Badklippan


När vi inte for ut till Arkö längst ut vid kusten och när vi inte for ner till Stora Rängen, söder om Linköping, reste vi gärna upp till Skiren. Det är en liten sjö mellan stora skogar, en bit norr om Östgötaslätten, och förmodligen i ett naturområde ägt av någon herr Douglas si eller så. Men det tänkte vi aldrig på. Vi gick ner i den branta backen mellan klippor och tallar, och kom ner på stigen som doftade starkt av barr i solen. Vår hund, Bella The Golden, hade bråttom ner i vattnet, medan vi människor, maken och jag, tog av våra kläder i lugn och ro, solade en stund och lyssnade till lommen som alltid hördes där.

Det var alltså en av minst tio platser i Östergötland som vi återvände till. Sjön var klar och ren, och folktom. Det fanns inga bostäder på mils håll, och vi kunde bada nakna ogenerat. Klimatet i södra mellansverige var också lämpat för att simma från maj till september. Så det gjorde vi. Ibland tog vi oss så långt ut i sjön att det blev för mycket till och med för vår badhund. Då satt hon på stranden och ylade efter oss, som en varg efter sin flock. Ibland simmade vi alla tre, utmed stranden. Detta var de lyckliga dagarna. Länge sen nu. Men klippan finns kvar, rundad och fin, och sjön speglar dagar som är likadana som de var då. Men utan oss.




onsdag 17 juni 2020

Sjukdomen


Det var bättre i början, sa hon. I början brydde jag mig inte om vad som skulle hända mig. Tiden tog liksom slut, stannade upp vid min vägg, ungefär där kolteckningen från fjället hänger, ungefär i hörnet med ikonen av S:t Göran och draken, ungefär vid min allra bästa målning av en skog, tog rummet slut. Och jag tänkte: När den här skiten är över ska jag samla mig, måla ett par till, och ställa ut alltihop. Men den där bästa, skogen, säljer jag aldrig. Kanske vill jag inte sälja någonting alls. Bara visa de bästa. Slänga det sämre. Mattorna kan jag också slänga och en massa grejer som bara blivit kvar, rensa ut mina böcker, göra min packning så lätt som möjligt. Vad hjälper skåp och lådor och undanlagda vikta dukar och gamla recensionsböcker och fackböcker från Kulturrådet, vad hjälper högarna med tidskrifter, vad hjälper frasvåfflor? Men frasvåfflor visade sig kunna hjälpa lite, liksom varje måltid så småningom blev det goda avbrottet i monotonin. Pandemin.

Tiden stannade så i flera veckor, sjönk inåt och skapade ett lugn som efter ytterligare några veckor övergick i ofattbar otålighet. Det fanns ingenstans att ta vägen. Hon, som var van att alltid ha några flyktvägar öppna, hon som alltid satt frihet före nästan allt annat, kunde nu inte göra mycket mer än att passera ett par kvarter, några trista stoppljus, köer av bilar, och sen ta stigen ned till sjön. Sjön var en lisa, tidig morgon och sen kväll, när nästan inga andra var där. Kom man lite senare var man tvungen att själv gå ut i gatan eller långt ut på gräsmattan för att undgå de som ännu inte fattat vad  pandemi innebar. Ibland, om hon hade stavarna med sig satte hon ut staven, rätt ut, en lång bit, när hon såg en annalkande som inte fattat nåt. Då hade det redan gått tre månader och varje dag stod Tegnell i TV och sa åt oss att hålla avståndet, minst en meter, varje dag stod det i tidningen. Men de odödliga i bortskämdhetssamhället hade ändå inte fattat. Att vara ute på stan samtidigt som dem blev ofrihetens irritation. Så blev den liberala friheten den andres ofrihet, så som det egentligen alltid varit. Men nu blev det alldeles tydligt.

Musiken var en annan utväg, storartad, om än melankolisk i sina slutackord, eftersom det skulle dröja så länge innan hon kunde gå på konsert igen. Läsa artiklar gjorde hon, mer än vanligt, från all världens tidningar. Twitter och nätet var en liten räddning, liksom telefonsamtalen med vännerna. Men alltför många artiklar om Corona föll in i hennes tidigare så lugna sinne. Lugn, otålig, irriterad, orolig. Detta var stadierna. Hon ville till varje pris inte ha den jävla sjukdomen. Allt hon längtade efter var att sätta sig på ett plan till Grekland eller Kroatien. Men när hon såg bilderna från flygen, när de kom igång i juni, och folk satt tätt packade med sina ynkliga munskydd, tänkte hon: Nej. Inte det heller. Det går bara inte. Jag befinner mig i ett fängelse. Och som fängelse betraktat är det ju ändå rätt bra. Fast ord som bra och dåligt inte fann någon klang i henne. Uthärda lät sannare. Som en jävla stoiker skulle hon uthärda även denna fas av sitt liv. Och veta att många andra gjorde detsamma. Eller värre: De blev sjuka, deras man eller fru eller mamma eller pappa blev sjuka. Och även om de blev friska kunde de ha allvarliga men efteråt.

På gården gungade den höga almen i vinden, en hund skällde bjäbbigt varje dag, hantverkarna i huset slipade och bultade, och hon visste inte var hennes sommar skulle ta vägen. Till slut verkade det som att antikropps-test kunde vara utvägen: Om hon hade antikroppar mot sjukdomen (eftersom hon haft en helvetes lång förkylningsperiod inklusive andnöd) så kunde hon sedan våga röra sig friare. En vän berättade i telefon: Och så skulle jag till fucking Odenlab för den där testen, och där var fullt med folk. Jag hade beställt tid, men det var tjockt med väntande, som om vi inte kunde smitta varann bara för att vi hade beställt tid för ett jävla test. Jag var färdig att gå därifrån, men...
- Också detta, så liberalt, eller hur? Att vi har en dödlig sjukdom i samhället, men de vårdföretag som kan tjäna multum på att testa folk ska inte behöva bry sig om att de blir en folkmassa i väntrummen. Marknaden har ju alltid rätt.
- Ja, sa hennes väninna. Marknaden kommer att förmera den här sjukdomen. Snart öppnar allt och alla de odödliga strömmar igenom och glor på grejer och stockas utanför väntrummen och gobbar ihop sig på restauranger och fler blir sjuka igen, och sjukhusen får svårt att klara strömmen av patienter, och på vårdföretagen flockas alla som vill ha antikroppstester och...
- Jag vill inte ha någonting, svarade hon. Jag kommer att lära mig en enda sak av den här skiten: Att inte vilja ha någonting. That´s it.
- Jo, ja. Men lova att du beställer hem det där goda vinet vi drack sist. Så ses vi på en gräsmatta nånstans, va?
- På en gräsmatta nånstans. Corona Sonoma. I solnedgången. Under träden. I Pandemin. Sonoma.
  Men annars vill  jag  inte  ha  någonting. Det räcker att mina vänner älskar mig. Zinfadel.

tisdag 9 juni 2020

min krop


en tid i livet hvor min krop kun angår mig
et glas med bobbler, og nu stikker vandet i næsen
på gaden/en hund og en smuk ung mand går forbi
det er ikke viktigt, og heller ikke noget slemt deri

min krop angår ikke ham, og det har sine sider
men jeg er ikke bang, det kommer andre tider
hvis man er frossen tar man en ven med hjem
og man kan være koncentreret om andet end en lem

en tid i livet hvor jeg faller fra og smelter ned
og en gudomelig nåde husker forskellen som fred
husker mig endog som lille barn, og uden larm
en kvinde blød, og duftende, og dueaktigt varm