Interesting times

Det bästa i en sån här tid av gemensamma prövningar är förstås inte att tjuta och ängslas - även om det är tillåtet - men att helt enkelt intressera sig för själva tiden och vad den gör med en.
"We live in interesting times", för att travestera någon, jag minns inte vem. Det betyder naturligtvis inte att vi omedelbart blir intressanta, om vi inte var det innan. Men att det sker en förskjutning av intressen gäller nog för alla.

För mig personligen kanske skillnaden är mindre än för många andra, van som jag är att "arbeta hemifrån" och likaså van att inte ha några särskilda privilegier att försvara: Inga baler, inga auktioner, inga premiärer, ingen ny bil vart tredje år, inga förhoppningar om att finna "den rätte" (vilket jag ju gjorde redan i 20-årsåldern). Jag är helt enkelt van att arbeta ensam. Jag är också van vid mycket enkla nöjen; som naturens skönhet och trofast vänskap, eller en film jag gillar, kanske en konsert.
Konserter är det jag kommer att sakna nu, näst efter den stora Lapplandsresan, som jag inte vet när den kan bli av.

Men det mest påtagliga är något som sker med begreppet tid: All tid finns, och/eller ingen. Framför mig sträcker sig en period som av vissa sakkunniga beskrivs som en tvåårig bana av risker för Covid-19, en tid som saknar normal rytm, normala avbrott, resor, mm. En tid som är lite som att bli stoiker (det är nödvändigt att först och främst skydda sig själv och andra) eller att bli ett klosterväsen (man uthärdar genom att avstå, och fördjupar sig i någon "studie"). Det mer optimistiska alternativet är förstås att vaccin sprutar ur jordens alla labb och/eller att vi uppnår immunitet snabbare än vad det just nu verkar.

Mitt psyke verkar inställt på den långa varianten. Jag känner, som kanske mest positiv bieffekt, ett konstant ointresse för att jäkta med någonting. Jag går mina promenader när det är så folktomt som möjligt (gryning/skymning), jag ringer mina vänner, beställer mat på nätet, får lite extra inhandlat av min grannkompis, skyndar inte ens på mina projekt, men sover länge om natten. Jag tror att basics är min grundinställning mer än annars; Ät något gott, dryck därtill, sjung dina gamla sånger, sov länge, hör den vackraste musiken, öppna fönstret mot fågelsången. Och så har jag för en gångs skull "bingeat" en TV-serie: Den lagom eskapistiska och skickligt iscensatta engelska serien "Sanditon". Visserligen konstant irriterad över huvudpersonens sätt att kisa med ögonen, men man blir inte helt igenom storsint av en jävla pandemi. I alla fall, denna Austen-filmatisering roar mig, och ger mig en lisa från den 35 vetenskapsartiklarna om Corona som jag också läst, och läser.

Nästa större plan - som gärna får ta två år av tålmodigt intresse - är att förvandla mitt vardagsrum till en ateljé. När jag vilat upp mig från karantän-chocken - (skrev för några veckor sen i "dagboken": Känner mig dödstrött på coronaskiten. Fången. Distressed, vemodig, okoncentrerad, tom, tappat allt) - och diverse besvikelser den onekligen för med sig, så ska jag bara lugnt och stadigt vara i det som är. Måla, skriva, gå ut i naturen, och dessemellan "bingea" en och annan TV-serie. Eller konserter på nätet. Ibland är "interesting times" inte så mycket mer än en övning i tråkighet. Ändå: Kanske kommer vi ut ur det här med både personliga och politiska förändringar som är av godo. Den som lever får se.

Det lukkede København

Från Kastellet

Igår kväll var jag inne på en nätkarta över Köpenhamn; mest för att se efter om det fanns ett hotell på Bredgade som jag glömt bort. Det fanns det inte. Men Bredgade sträcker sig från Kongens Nytorv ungefär fram till Kastellet, och vid Kastellet gör gatan en sväng och då heter den plötsligt Grønningen.

Kastellet, Langelinie, galleriet vid Gothersgade, Glyptoteket, alla dessa platser som var mitt andra liv under tolv år, det är soft spots på kartan. Så glad jag var i Köpenhamn; vänskaper och kärlek, och intressanta möten: Inger Hanmann, Per Kirkeby, Palle Mikkelborg, Pia Tafdrup och min käre gamle ungdomsvän Kalle Marosi som lät mig låna hans lägenhet de första åren där, när han var bortrest. Sen bodde jag rätt ofta över hos Inger på Gammel Kongevej, och även hos Gitte på Lille Kannikestraede, ibland på de små hotellen vid Stationen, ett par gånger hos Anna och Torben i Helsingör, för att nu inte nämna den unge mannen på Parosvej långt ute på Amager. Men vi håller honom utanför detta idag.

På kartan hade man varit inne och uppdaterat platserna i det karantäniska Köpenhamn. Det är en minimalistisk dikt. Melankolisk till sitt innehåll, saklig i sin upplysning.

Det Kongelige Bibliotek. Midlertidigt lukket.
Amalienborg. Midlertidigt lukket.
Den sorte Diamant. Midlertidigt lukket
Rundetaarn: Midlertidigt lukket
Statens museum for Kunst. Midlertidigt lukket
Niels Bohr Institutet. Midlertidigt lukket
Nationalmuseum. Midlertidigt lukket
Sigurds Bar. Midlertidigt lukket
Tycho Brahe Planetarium. Midlertidigt lukket
Østre Gasværk Teater. Midlertidigt lukket
Fitness World. Midlertidigt lukket
Københavns Universitet. Midlertidigt lukket
Nyboder skole. Midlertidigt lukked
Fredriks Kirke. Midlertidigt lukked
Thorvaldsens museum. Midlertidigt lukket
Hard Rock Café. Midlertidigt lukket.
Kulturhuset Islands Brygge. Midlertidigt lukket.
Ny Carlsberg Glyptotek. Midlertidigt lukket.
Nørrebro Brygghus. Midlertidigt lukket.
Tivoli. Midleretidigt lukket.
Fhasal Thai Massage. Midlertidigt lukket
Vor Frue Kirke. Midlertidigt lukked

Men Buddha Bikes är inte stängt, inte Café Fata Morgana (såklart) och inte Grundtvigskirken.
Och där uppe på Bispebjergs kyrkogård vilar min stora kärlek i konsten: Per Kirkeby.
Tur han slapp denna skiten. Och så typiskt att Boston Consulting Group håller på och dribblar som vanligt, även i det stängda Köpenhamn. Men Kind of Blue er midlertidigt lukket.

Bild från det inre av Rundetaarn, som det ju ser ut nu, när ingen är där.
Se även tidigare text från Köpenhamn i september: Förfärliga tåg underbara människor.

Lönnblom

Ute vid sjön var allt försjunket i ett milt grått ljus. Vita fåglar rörde sig oroligt mot den ljusgrå himlen; trutar, måsar, en och annan kråka. Hägern kom inte idag. Sån tur har man inte alltid.
Men folk hade börjat gå hem.

Jag satt vid sjön och såg de mörka träden på udden, de som ännu kraftsamlar för den stora utslagningen. En händelse bortom all tävlan. Mot det murriga brunsvarta avtecknade sig lönnarnas kronor, ärggröna och vida. Den största och vackraste lönnen var jag framme och hälsade på. Vi är mycket gamla vänner.

En annan gammal vän talade jag länge med, per telefon idag. Delade en del oro som ligger i tiden och en del annat som följt oss under decennier. Så gamla och trofasta vänner har man bara några. Det är strålande. Människor som förstår det mesta om varann, och kan låta resten vara.

Och i förrgår talade jag med min vän i Lappland, också det en vänskap som fyllt mer än trettio år. Det är dessa "enkla" saker som glädjer en nu: Människor som man kan lita på. Träd som slår ut. En kort och oändligt vacker bris över vattnet.
Det finns också en särskilt mild tomhet som kommer över en vid stranden av en sjö i grått väder. Ostörd av allt.

Sådan var kärleken - Yeats

We sat under an old thorn-tree 
And talked away the night, 
Told all that had been said or done 
Since first we saw the light, 
And when we talked of growing up
Knew that we’d halved a soul 
And fell the one in t’other’s arms 
That we might make it whole;

W. B. Yeats

Den underjordiska himlen

Målning: Per Kirkeby, "Uden titel", 1999.

Silence - Tystnaden, filmen och jag

Det här är en delvis rörande, delvis rätt vacker historia om en både naiv, töntig, idealistisk och helt underbart festlig tid. Och Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar säger en bra grej i filmen:
"Jag vill göra musik som påminde om det allra vackraste jag upplevt, och som samtidigt kunde tala till alla".
Och det gjorde de, när det var som bäst. Man kan även här och var skymta det gracila och vackra kvinnobarn jag en gång var, och se att det var en flicka med pojktycke och stolthet.

Här är länken till filmen, den går att se ända till i höst, och är delvis en bra, om än idealiserande, skildring av en tid.

Det goda, det onda och det overkliga

Det finns en filosofisk, eller kanske rentav empirisk, tankefigur som ser ut så här: Det goda äger verklighet, i ord eller handlingar. Det onda är overkligt, skuggigt och tunt, oavsett om det bullrar för att överrösta sin tomhet. Så som Trump nu gör. Allt han "åstadkommer" är tomt, men teatern pågår, och trots att han är en jävligt dålig, vulgär skådespelare, så spelar han "president" dag ut och dag in. 

Det goda är som riktigt bröd, det onda som nån sorts urlakad variant av bröd: inte mättande, inte gott.
Det onda kan pågå länge i sin overklighet, men inför katastrofen, döden eller den verkliga verkligheten, visar det upp sin ihålighet, sin bristande förmåga till sanning: Det måste gömma sig bakom ständigt nya, mordiska, ibland folkmordiska, lögner och spel.

Och så ska man förstås läsa Kierkegaards studie av Nero: Tomheten som bränner ner en hel stad, i sin teatraliska strävan efter makt.
Och Simone Weil: Om maktens illusioner, och det neurotiska i maktens grepp om tingen: Makten urholkar sig själv tills endast det overkliga spektaklet är kvar. Då faller korthuset. Det kvantitativa kan inte hålla ihop verkligheten. Det sentimentala är inte kärlek.