Dylans vemodiga mässa

Om ni känner att mycket gått förlorat, om ni mitt uppe i Covid-19-katastrofen undrar vad människor går för, om ni undrar vad de någonsin gått för, om ni tänker att det fanns en ljusare tid, att det fanns en rörelse i tiden som övergick förståndet hos de handikappade ha-människor som nu befolkar världens maktcentra, om ni undrar vilka de bästa människorna är, de som överlevde 80-talets paradigmskifte med hjärtat i behåll, om ni tänker att det fanns människor av en annan kvalitet någon gång, ett tag där i tiden, och om ni känner ett visst vemod över att så få av dem är kvar, att så få av dem ännu finns som ljus i mörkret, eller ledstjärnor i en alltmer materialistiskt sinnessjuk värld, om ni tänker att det fanns en tid....

så berättar Dylan om det, i sin långdragna litania, vemodig som fan, sann som helvete; för där finns hela skeendet vars ändprodukt vi nu bevittnar, begynnelsen till slutet, den stora grisen som landat i Vita Huset, och i generationer bakom honom, de vapenbärande reaktionärer som sköt Kennedy, och som fortsatt att skjuta sig in i maktens boningar, utklädda till politiker, eller något annat, alltid kopplat till de stora oljebolagen, de stora tidningskungarna, de undermåliga yrkespittarna och börsfittorna; de kyliga, de lögnaktiga, de fatalt kortsiktiga maktmanipulatörerna och deras alltid lika ynkliga ägandemoral, som inte är någon moral, utan bara ett djuriskt pinkande i reviret...

"Business is business, and it´s a murder most foul..."

Och därutöver: Sångerna, de om kärleken, de om friheten, de om Pussy Cat och Tom Dooley, och Cry me a river. Sångerna som alltid beledsagat hoppet och våra känslor av alltings lysande möjlighet; men som hos Dylan återkallas som en remsa av drömmar, som något tåget susat förbi, något vi önskat oss som krympts av tiden och rispats av desillusioner, men ännu lämnar en strimma kvar....

Poesi i Corona-tid: Philip Larkin

Dublinesque

Down stucco sidestreets,
Where light is pewter
And afternoon mist
Brings lights on in shops
Above race-guides and rosaries,
A funeral passes.

The hearse is ahead,
But after there follows
A troop of streetwalkers
In wide flowered hats,
Leg-of-mutton sleeves,
And ankle-length dresses.

There is an air of great friendliness,
As if they were honouring
One they were fond of;
Some caper a few steps,
Skirts held skilfully (Someone claps time),

And of great sadness also.
As they wend away
A voice is heard singing
Of Kitty, or Katy,
As if the name meant once
All love, all beauty.

Poesi för en tisdag i karantän

A Song on the End of the World 

By Czeslaw Milosz

Translated by Anthony Milosz 

 

On the day the world ends

A bee circles a clover,

A fisherman mends a glimmering net.

Happy porpoises jump in the sea,

By the rainspout young sparrows are playing

And the snake is gold-skinned as it should always be.

         

On the day the world ends

Women walk through the fields under their umbrellas,

A drunkard grows sleepy at the edge of a lawn,

Vegetable peddlers shout in the street

And a yellow-sailed boat comes nearer the island,

The voice of a violin lasts in the air

And leads into a starry night.

And those who expected lightning and thunder

Are disappointed.

And those who expected signs and archangels’ trumps

Do not believe it is happening now.

As long as the sun and the moon are above,

As long as the bumblebee visits a rose,

As long as rosy infants are born

No one believes it is happening now.

Only a white-haired old man, who would be a prophet

Yet is not a prophet, for he’s much too busy,

Repeats while he binds his tomatoes:

There will be no other end of the world,

There will be no other end of the world.

Warsaw, 1944

Poesi för en måndag i karantän: Linda Gregg

We Manage Most When We Manage Small

What things are steadfast? Not the birds.

Not the bride and groom who hurry

in their brevity to reach one another.

The stars do not blow away as we do.

The heavenly things ignite and freeze.

But not as my hair falls before you.

Fragile and momentary, we continue.

Fearing madness in all things huge

and their requiring. Managing as thin light

on water. Managing only greetings

and farewells. We love a little, as the mice

huddle, as the goat leans against my hand.

As the lovers quickening, riding time.

Making safety in the moment. This touching

home goes far. This fishing in the air.

(Linda Gregg - 1942-2019)

Nostalgi - skotska öar

Idag blir det bara drömmerier här. Musik och gamla minnen från resor i Skottland.
Den här bilden är från Isle of May i Kungadömet Fife (låter som Tolkien varit där) -
och här har lunnefåglarna nyss landat för sin trevliga parningssäsong, hörde jag idag från
naturvårdaren på ön. Just på denna ö har jag inte varit, den är för övrigt bara nån dryg kilometer lång, men på många andra skotska öar har jag vandrat i timmar utan tid.
Detta blå hav, denna himmel. Let´s arise and go now, to the Island of the Free.

Eller som W.B Yeats skrev: The Lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.

(W. B. Yeats - 1865-1939)

Covid-19. Tänk lite nu på varandra alltså, även om det tar emot!

Klicka på länken här så få ni upp kortversionen som handlar om varför ni inte ska gå omkring och smitta folk, inte ni, generation Odödlig 30-åring, Odödlig 17-åring, Omnipotent 45-åring, och inte heller ni Generation Boomer 70: "Jag blir aldrig sjuk jag har ju PENGAR"

Tack på förhand!!
Nu får ni en Vanitasmålning från 1600-talet. Roepel målade. Hamlet drar monologen! To be or not to be. Eller också dividerar han lite med sin käre Yorrick. Glömmer dödligheten genom att skoja om den.
Och kom ihåg: Shakespeare skrev Kung Lear när han var isolerad på grund av pesten och The Globe var stängd. Här kan ni läsa mer om Shakespeare och pesterna han genomlevde. Uppmuntrande ju!

Apropå en litteraturdebatt

Sådärja, nu var vi där igen. I den oerhörda dispyten om vad som är bra litteratur och vad som ska utses till tidsandans hackkycklingar. Autofiktion, oh lala, vad trist. Tjejer som skriver om kärleksnöd, svartsjuka, och vem–ska-jag-knulla-med? Könskampen, mäns allmänna hopplöshet, och hela den jazzen.

Killar på Söder som skriver om ungefär samma medelklassångest, privat, petigt och självupptaget. Nej, tack. Nu vill vi ha den stora romanen om det verkligt stora eländet. Ge oss apokalypser i långa banor, ge oss tidens flyktingläger (även om författaren bara besökt ett sådant under några veckors tid). Ge oss kollektivromaner. Var är dagens Dostojevskij, vem fyller tomheten efter Sara Lidman?

Något svar finns inte. Det härliga med författarskap är att de skiftar färg och läge, kan växla från hyper-privat till storartad samtidsskildring. Ta Terézia Moras Monstret, där romanen - tydligt typograferad på varje sida med en linje mellan de båda rösterna – skiftar mellan den depressiva inåtvända Flora som tog livet av sig, och den handlingskraftige men osynkade Darius Kopp, hennes man, som reser omkring i Östeuropa med Floras aska i en urna, förtvivlat sökande efter en begravningsplats. Det är en roadmovie över en geografi, som samtidigt är ett öde och en humoristisk europeisk gemenskap. Strålande bok! Är den autofiktiv? Nej. Kvinnor kan. Handlar den om tidens stora frågor? Nej. Bara samma gamla eviga frågor.

Annars är det ju som att se en 70-talsdebatt komma tillbaka: Alla dessa kvinnor – Susanne Brøgger, Erica Jong, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor – som skrev bekännelselitteratur. Det blev då ett litet skällsord, ibland med viss rätt. Men det drabbade bara kvinnor. Konstigt. För Ulf Lundell, Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Robert Pirsig, skrev ju också självupplevt och självcentrerat. En del av det blev bra; kanske särskilt Lindqvist. Men mer originell ändå är Pirsig med sin Zen, och konsten att sköta en motorcykel, som skildrar hans brottningsmatch med det akademiska livet, filosofiska frågor applicerade på underhållet av en motorcykel, och en själskris som övergår i halvpsykotiska visioner. Det var stort. Och ingen skulle ha kommit drällande med ordet autofiktion. Men nu får Knausgaard höra.

Men visst: Under åren som recensent, har jag gnetat mig igenom romaner vars största fix är att få en dildo nertryckt i halsen, eller få en brinnande cigarett på armen, som - ehh – förspel. Men sen innehöll dessa böcker inte så hemskt mycket mer av sensationella situationer, idéer, eller angelägenhet. En som däremot hade ett jäkla driv i sin berättarlåda är Johanna Frid, hennes roman Nora – eller brinn Oslo brinn hör till det mer originella jag läst bland nyare romandebutanter. Ja, en Biskops-Arnö-odlad begåvning. Men så stor, så generös med sig själv, sån humor! Att klassa ner henne i någon sorts ”felklubb”, kan bara ske om man är en självhögtidlig svensk med ringa humor, och noll koll på brittisk absurd elegans i litteraturen.

Andra som inte alls hör till den generationen, och som också utgått från sitt eget liv är Kjell Westö, Susanne Brøgger, Carolina Zetterwall, Beate Grimsrud, med skiftande grad av litterär dagshöjd, medan t.ex Maja Lunde och Erik Hågård ger sig in i de större ödesfrågorna: Maja Lundes bok Blå var en av de finaste romanerna i den genren, vilt närvarade i stor natur och kampen om miljön. Hågårds prisade debutroman Lilo gick tyvärr mitt sinne förbi; trots många vackra och innerliga passager blev den en överambitiös konstruktion av det som vi alla ska ta på allvar. Jag tror att jag gav upp lite på McCarthys Vägen, också. Vägen har liksom bara ett slut, och man ser det hela tiden. Låsningen förtar känslan av stora frågor. Läsningen sjunker under tyngden av svart dystopisk moral. Och det är inte vad som sker i till exempel Birgitta Trotzigs djupt allvarsamma romaner, eller i Don DeLillos aparta kamp med tidsandan.  

Okej. Så för de stora ödesfrågorna läser jag hellre Ursula K. Le Guin. Och min kära jäkla autofiktiva Doris Lessing, som har skrivit den största och mest fragmentariska romanen om just den här förfärande tiden, med alla dess komplexa skärningar mellan kulturer, naturkatastrofer, migrantskaror och överlevare, samlade på små öar av medvetenhet: Shikasta. Lessing har både det ”privata” djupet i kärleken och den stora överblicken. Läs henne, och läs Johanna Frid också, och var icke förskräckta! Snart får vi metafiktion.