tisdag 9 maj 2017

När det snöar i maj

Solen skymdes av ett blåsigt grått moln. Snön började falla, men snett och småkornigt, som om den hade bråttom att hinna med sitt uppdrag. En vit vind flög över gården.

Bladen på rhodondendronbusken tecknades vita. Cykelstallen, de gamla halvrostiga, fick nya vita tak. Tulpanerna slöt sig, gissar jag. Stå där och vara eldig när vädret far som en kall kåre över grönskan, det går ju inte. Vitsipporna sippade in sig och uppgick i det vita.

Och jag, jag med alla mina snödagar, snönätter i Lappland, i närmsta minne, jag gläds åt snön. Denna korta gratis poesi. Väder är en enkel väg in i en meditation. Vårt beroende av allt. Kolla dessa munkar. Deras mjuka gång mellan tallarnas snö. Ett av de vackraste foton jag vet.











Men vem har tagit fotot? Just nu minns jag inte. Någon?

lördag 29 april 2017

Koloristens metanoja

Drömde att min pappa stod bredvid mig när jag målade.
I rummet fanns också Ingmar Bergman.
Han sa: Jag antar att du vill veta vad jag tycker om den?
Jag sa: Jag ski-i-i-i-ter i vad du tycker.
Bergman storskrattade.




Foto: Gerd Ulander. Den här är inte helt färdig, men kanske föredrar jag den "rå". (Klicka för förstoring).

torsdag 27 april 2017

Agneta Pleijels självbiografi - del två



Skrev om den nyutkomna "Doften av en man" här:
http://www.dt.se/kultur/bocker/ny-bok-mannen-i-fokus-nar-agneta-pleijel-minns-sitt-liv

Agneta är en av mina gamla själsliga syrror, dessutom. Läs även - eller inte minst - "Spådomen", första delen av hennes självbiografiska roman som kom 2015. Eller "Fungi", som är en av de bästa.

En intervju jag gjorde med henne för många år sen är så bra att jag skriver in den på björnstrand backwater (långa texter) senare.

Och här finns Agneta Pleijels dagsaktuella artikel om de ensamkommande afghanska pojkarna, i Dagens Nyheter.

 

(Länken till DT funkar inte längre, så jag lägger den här länken: https://gabrielle-bj.blogspot.com/2018/12/agneta-pleijels-doften-av-en-man.html )


                                       

tisdag 25 april 2017

Komma igång


Från ateljén i Lappland. Dam i svart. Skisser med mera. Foto: Gerd Ulander.



tisdag 18 april 2017

Vad jag mera sett

Igår när jag kom ut från en målartimme, såg jag något röra sig på isen. Inte skoter, inte fiskare. En flock renar. Trots att de var långt borta såg jag tydligt konturen av en ren, som vore den en hällristning. De rörde sig i mycket lugn takt, som om de var trötta, eller inte riktigt visste var de var på väg.  I mina ögon rörde de sig åt fel håll, eftersom de ska upp mot fjällen, inte ner mot skogslandet igen. Men vad vet jag om vad som försigår i renens hjärta. En same lär i alla fall ha varit ute och letat efter dem.

Det är andra gången på trettio år som jag ser en liten flock renar på isen, på den stora sjön. Jag blir alltid rörd. Annars är det mest en korp som flyger förbi, kraxar fornnordiskt, och hackar i sig resterna av fisk på isen. Idag såg jag rävspår i snön alldeles utanför min dörr. Tänk att den gick förbi här, medan jag såg på "Follow the money", en rätt bra serie, men jag hade hellre sett räven. Den visar sig då och då här uppe. Mest när alla andra gått och lagt sig, men inte jag.

En annan gång, ganska länge sen nu, mötte jag en vilsen ren på vägen upp mot fjället. Den stod och fluktade in mig på andra sidan vägrenen och var mycket vacker, med stora horn. Jag har för mig att man inte behöver vara rädd för renar, så det var jag inte. Jag talade vänligt med den, strök förbi den, medan den strök förbi mig. Ett sällsamt möte. Sen kom några praktiska samer och föste och snärjde den. Det tyckte jag förstörde stämningen en smula. Men nu lever inte samer på estetik och feeling, enbart, som jag.

Jag har målat ett par grejer jag är tillfreds med. Skrivit min recension. Och kunde nu ta hela dagen fritt i det stora nordliga riket på sjön där alla nio fjäll syns och blånar bort. Älskart.

söndag 16 april 2017

I afton dans

Just det ja. Det blev tre timmars långsittarmiddag på fjällhotellet igår. Fullt upp med folk. Långa köer till det gånde bordet, där sill, lamm, sparris och ren var höjdpunkterna. Samt en hyfsad rösti.

Det finns knappt nåt bättre än att sitta där med vänner, plus en utböling från Amerika, och prata om en del som hänt sen sist. Det blev rätt mycket Trump, kan jag säga. Men bortsett från den dåren: Så roligt att genom åren återse vänfamiljen här uppe. Och att jag - som inte har egna barn - kan ha en så fullständig lovecrush på andras. Det gäller Johan, som var med igår. Det gäller Arild, Mira, Patrick och Nisse, och många andra som jag mött genom åren, somliga sen tidig ålder, några är mina gudbarn.

Amerikanen var från Omaha, Nebraska, och hade bara kritik mot Trump. Såklart, annars skulle han väl aldrig hänga här uppe i det vilda, tysta. Han och jag har som två typiska loners i veckor gått om varann i backen upp mot husen, och inte mötts förrän på påskafton.

Så satt vi mellan samtalen och smygsåg på utsikten mot det stora fjällmassivet, medan solen gick ner och himlen blev rosa. Efter tre timmar var det dansband på g. Då tyckte jag det var dags att avvika. På en runda i skymningen runt sjön hörde jag den ena gamla coverlåten efter den andra. Allt lät okej. Ekot brusade torrt iväg ut mot skogen, upp mot höjden. Och jag gick in för att göra det jag skulle. Läsa en recensionsbok.

Undrar om några dansade. Det är ju fortfarande en by för "I afton dans". Bra ställe det här.



onsdag 12 april 2017

Det Stora Vita

Jag går och går i det Stora Vita. Inatt föll nysnö igen och gjorde landskapet fint. Ute på isen är det skoterspår överallt, mycket få mänskor åker skidor här. Jag går i skoterspåren och står och ser mot höjderna, eller blundar mot isen där skaren glittrar intensivt och bländande.

Det är nästan alltid tyst, utom när det är dans på hotellet, eller när ett par skotrar drar iväg över sjön. De stör mig verkligen inte. Men i påsk lär det bli mer fartigt och en och annan skidåkare syns redan spåra på isen. Jag och vänfamiljen äter påskmiddag på hotellet, så som det anstår en främling i vidderna. Hotellets fönster är öppna mot sjön och landskapet, och det går bra att mumsa och konversera samtidigt som fjällen täcks av rosa solnedgångsljus.

Hastade till affären idag för att ta ut min beställning från vin&sprit, som kommer en gång i veckan. På vägen dit kom jag in i en mycket jämn och oansträngd takt, som jag av någon obskyr anledning förbinder med nomader, här närmast samer. Man ska alltså inte ta stora germanska steg för att komma fortare fram, utan korta stadiga i gångtakt eller löp.

På hemvägen öppnades molntäcket över det ena fjället. Väl hemmavid, mens jag vände ryggen till för att måla, kom ett snöfall så kort som en bris. Nu är det sol igen och en rosa skymning över det högsta fjället. Mina ögon fäster sig vid 1.590 m över havet. Undrar ofta om det är domherren som hörs. Har ingen aning längre.


Inte jag såklart, men nån grabb  från byn.