Bo Trankell - Konstakademien

En av Sveriges mest originella målare - Bo Trankell - har dött utan att jag märkt det, och utan att jag hann intervjua honom, som jag så gärna hade gjort.  Det var en tid när jag frågade runt lite: Var tog han vägen, var fanns han? Varför såg man så sällan något om honom?

Han fanns alltså, men hade flyttat norrut, till Dalarna. Där fortsatte han att måla ända tills han fick en stroke. 2013 dog han, och nu har alltså Konstakademien, hans gamla skola, samlat ihop en retrospektiv utställning. Jag har ännu inte sett den, men återkommer om det.

När min man och jag levde i Östergötland, där han var länsmuseichef, for vi ofta till Norrköpings museum. Där hängde en av Trankells största målningar, ett risigt landskap vid en bäck. Den var det mest ångande och vilda måleri jag överhuvudtaget kunde se i Sverige vid den tiden. Trankell blev naturen han avbildade. Han tog en tråd från Josepsons näcken och gjorde den till en egen öppning i det sena 1900-talets oljemåleri. Han kunde också göra konstiga bilder, rebusartade, knutna - dem tyckte jag mindre om. Men har ni vägarna förbi Norrköpings museum, eller Konstakademien: Se hans verk!. Det är han värd - for ever.

Överst: Självporträtt 1970, nedre bilden, landskap vars datering jag inte hittat. Längst ner "Tower", odaterat.

Det är kanske typiskt för Trankell att så lite av hans grejer ligger på nätet, han var ingen karriärist. Men det är synd att inte andra gjort hans bilder tillgängliga. Min man ville skapa en bildbank som alla kunde nå. Nu finns den på internet - om ni bara bidrar, museifolk och konstvetare.

Konstakademiens utställning pågår mellan 7 nov - 6 dec.

Vis - Adriatiska havet

Här har jag alltså simmat en gång. Med en man som dök och plockade upp en halv amfora från botten. Långt senare förvarade jag den på vinden, där den blev stulen. Sic transit gloria amfora. Men minnet finns kvar. Mycket bra så här i november.

På kvällarna sjöng männen i grupp - More, O More. Hav, O Hav. Vackert och känslosamt. Som sagt - jag ska tillbaks till denna ö, någon gång.

Philip Glass och en Rothko

Hörde en underbart opretentiös intervju med Philip Glass på BBC radio. Det fanns en ramberättelse, och en intervju med kompositören, som mest berättade om hur farligt det var att köra taxi i New York på 70-talet, vilket han var nödd att göra fram till 43 års ålder. Inte heller då hade han egentligen några pengar, men 1976 fick han en stor framgång på Teaterfestivalen i Avignon, med sin "opera" Einstein on the beach. Han lät ganska road när han berättade om hur hela gänget musiker och en sångerska var tvungna att betala sina flygbiljetter på kredit, och gick back på hela showen. Mindre road när han berättade om våldet han bevittnade som taxichaffis. "Bur it was a good job, cause you could crush during the day". Han sov alltså på dagen, efter att ha lämnat sina barn i skolan. Och komponerade på natten.

Jag blev så rörd som jag bara blir av ett visst antal konstnärer och författare och musiker. (Förutom av gamla sjuka tanter och lessna barn). Det lyser upp rummet för mig, jag ser som en annan värld, och det spelar ingen roll att det är New York och att det var fattigt och ruffigt, det enda som spelar roll är en viss kvalitet. Man hör också i undertexten av Philip Glass´ berättelse hur generös han var mot sina medarbetare, och de mot honom. What goes around comes around. Inga pengar hade de, och inga statliga subventioner, men sällan har konstnärer hållit ihop så som de gjorde i New York på 60- och 70-talet.

Här är länken till programmet om och med Philip Glass. Samt en länk till Glassworks del 1
Och ännu en målning av Mark Rothko, som dog 1970, men ändå var en del av alltihop.

Får det lov att vara en Rothko?

Jag satt, i en skrivpaus, och tittade med ett halvt öga på auktionshusen. Fanns absolut inte en grej jag ville ha. Bohlins stolar, och även en del av danskarnas, såg ut som något man kunde använda som rekvisita i en SM-bondage-film. Italienska soffor var extremt överdesignade. Någon PH-lampa såg jag inte till.

Då slog det mig: Mark Rothko. En stor lysande Mark Rothko är faktiskt det enda jag vill ha. 
Det var inte så lätt att hitta just den jag vill ha, men jag fann en jag inte ville ha. Den kostade bara 86,9 miljoner dollar. 

Men det var alltså inte den jag ville ha. Och det var ju tur, annars hade jag blivit pank. Men att konsten nu - i de svajiga stämningarna på världens börser, hoppsiga kurser, ekologiska varningar, krig och fasor - har uppvärderats ofattligt de senaste decennierna, det är snudd på äckligt. Man vet ju att det inte är konstälskare som hivar upp de där 86,9 miljonerna - det är enfaldiga snubbar som Donald Trump.

Så låt oss vänja oss vid det - att all makt över absolut allting har övergått till de glufsande, enkla sällar, som drar sig fram i tillvaron genom att köpa ut andra, sälja, fiffla, bedra och undvika skatt. Att de är samma snubbar som vakar över världens börser, som också förstör världens resurser. Att det är dessa legolands-bossar som nu använder konsten som guldmyntfot.

Jag menar bara: En Mark Rotko vet man ju ändå var man har, när alla springer iväg och snor så mycket som möjligt av varandra. Synd bara om den ska förvaras i bankfacket, eller vaktas av privat gorilla. Det var ju inte så Platon hade tänkt det när han skrev om Det Sanna, Det Goda, Det Sköna.

Och ljuset lyser i mörkret

Vi tvekade och velade minst en timme om huruvida vi skulle gå på Mozarts Requiem eller ta en långpromenad. Det blev långpromenaden. Och därmed blev vi också överraskade av årets ljusfest vid Haga-Brunnsviken. Dagern skymde, himlen gjorde solnedgång med långa rosa moln, som speglades i vattnet. Vinden var västlig, nästan ljum. Folk var ute med sina ungar, vandrade den långa vägen där ljus, lyktor och marshaller var utplacerade i den vackraste novemberskymning.

Detta att fira något tillsammans är bra. Behöver inte ske på en kyrkogård. Behöver inte gälla ens egna anhöriga. Kan framförallt vara som en liten minnesvandring mellan nu och då, mellan dem man har älskat och de man möjligen, mot alla odds (:) fortfarande älskar. Tänk att vi lever, tänk att november kan vara så lågenergiskt skönt. Och att bland det bästa vi träffat på i livet, finns även Mozart -  odödlig.  Mörkret har ingen makt därmed.

Länk till Mozart, Dies Irae.









 Måste även länka till Per Svensson fina allhelgona-artikel i Sydsvenskan.

Från Duras till Don DeLillo

Marguerite Duras

Länkar till mina senaste artiklar:


Marguerite Duras. Tre romaner nu översatta till svenska.

Don DeLillos debutroman Amerikana, nu på svenska.

Don DeLillo

Om Rilkes brev i Obs kultur.

Om Blomsterkonst och stilleben. 

Om Thomas Tidholms senaste bok. Länk till bloggen.

En äldre text om Don DeLillos Cosmopolis

Lukas Moodyssons filmer - Lilja 4-ever

Lämnar Lilja åt sitt öde, storgråtande. Det förstörda flickebarnet dansar ut i evigheten, över huvudet på sexgalna män, och deras olustigt hamrande kroppar. På väg hem från bion talar vi om ytlighetens förförelse, och den allmänna varumarknaden, som lockar oss att köpa och sälja och förbruka allt – inklusive sexualiteten – tills det bara blir skräp kvar. Ett samtal som blir den självklara följden av Lukas Moodyssons film om den ryska flickan som förvandlas till sexslav åt män i väst.

Det mindre självklara är att sen komma hem till sitt kök och märka att man kokar sitt thé och håller sin thékopp med ovanlig omsorg. Som om det betydde något, hur man tar i saker. Delar av filmen, som inte berör det omedelbara budskapet, och som Moodysson lagt in med en poets understatement, flimrar förbi: Som det att Lilja alltid måste vara den som städar upp omkring sig. Hon städar och kastar skräp när hon flyttar in i en sunkig lägenhet i Ryssland, och när hon placerats i en funkislägenhet i Malmö, börjar hon genast städa. Hon städar efter män, som inte bryr sig, och visar med ett par små handtag att hon bryr sig, om någonting de glömt.

Hennes levnadskonst är uråldrigt kvinnlig: Hon försöker göra ett litet rum, åt sig själv och andra, hon byter lakan, hon sköljer ur ett glas, hon slänger en torkad ostbit. Hon har, i all sin övergivenhet och smärta, en rest av verklig kärlek till livet: Hon är generös, hon ger en röd boll till sin pojk-kompis Volodja.Men hon har också, likt de flesta fattiga, en hunger efter varor och konsumtion, och en hunger efter mat, rätt och slätt. Det är den som leder henne rakt ned i det brutala sex-helvetet.
Från ett Ryssland där ingenting finns att få; inte jobb, inte fungerande lägenheter, inte varor – till ett väst där allt fungerar, men där människovärdet sjunkit ned till samma fattigdom som i Ryssland, vandrar Lilja mot sin förintelse.

I ett Sverige där ”trafficing” med Liljor pågår, går jag nästa dag min ispromenad, med en tung klump i hjärtat. Två unga män framför mig talar glatt om sina resor. Den ene har varit i Thailand, på exotiskt diskotek, ”… ja det var ju både disco och bordell alltså, det var häftigt”.
Senare möter jag dem ute på isen, två vänner, bekymmersfria, aningslösa. De svingar förbi på långfärdsskridskor och han som varit i Thailand ler mot mig, ett frejdigt leende. Ingen kommer någonsin att utnyttja honom, och jag vet inte om han någonsin utnyttjat en kvinna, eller bara ville göra intryck på en kamrat. Men sex är världens starkaste drog, och ”The winner takes it all”.

Moodysson har med sin film tvingat mig att se in i mörkret, det svarta blir svartare, det vita blir vitare, som där ute i snögnistret. Om jag bara ser det svarta, kan jag gå runt resten av dagen och betrakta varje man jag möter som en potentiell sexmissbrukare. Men när det ljusa tar över, minns jag att ingen av mina käraste män har varit en sådan.
Ändå kastar Lilja sin skugga in över mitt liv; svärtan och smärtan i det sexuella helvetet finns runt hörnet, på andra sidan parken, i varenda storstad. På botten av världsekonomins sophög ruttnar en blomsterbädd av kvinnliga liljor; ryska, thailändska, polska.
Och det är nästan enbart män, och ofta så kallade vinnare, som har makt att hantera kvinnor som förbrukningsvaror och slavar. Men det tänker man ju inte gärna på, om man är en ung, svensk man, på långfärdsskridskor, med full fart framåt i den ljusaste av vinterdagar.

Om ni missade Lukas Moodysons 7 filmer i Svt, så kan ni ju alltid hyra någon av dem på Dvd. Själv vill jag rekommendera den ovan, samt Mammut. Men se inte Ett hål i mitt hjärta, där sexmissbruket exploateras även i filmen.

Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet m.fl 2003