EAD - WANT

EAD - WANT. De faderlösa. Mina Warhol-parafraser. 20 April 2013

Tack för övervakningskamerorna!

Vi satt uppe sent och såg polisuppbådet i Watertown, Boston. Det är cirka tredje gången jag sitter kvar och ser ett skeende i realtid; första gången var Fuglesangs landning i månfarkosten, andra gången Utøya, i natt omringandet av den nittonåriga bombaren. Det var med viss lättnad som beskedet kom vid halv tre på natten, att han var gripen och vid liv. Vikten av det senare kan ni läsa om någon annanstans.

Men bilden är den här: Nerblodad ung man sittande i aktern på en uppallad segelbåt på baksidan av ett hus i Watertown. Ingen mast, inget segel, inget hav. Bara blod och förlust.

Detta är en av många gånger jag säger tack till övervakningskameror - dessa omdiskuterade kontroll-tingestar, som man faktiskt, (för en gång skull lånar jag en metafor från en centerpartist), inte behöver vara rädd för om man har rent mjöl i påsen.

Övervakningskameror fick efter visst initialt trubbel, greppet om Anna Linds mördare, de har haft betydelse i många uppklarade brott. Och att amerikansk polis, FBI, hela arsenalen - fick fatt på den siste (?) attentatsmannen efter fem dagar har de/vi med största säkerhet övervakningskamerorna att tacka för. Någon hittas på en bild, scannas mot en annan bild i t.ex. FBI:s register och snap, så ligger man hundra steg före ett halvsekel utan  övervakningskameror, utan scanner. Var hade utredningen av Palmemordet varit om fler kameror funnits?

I Boston utbröt ett folkligt jubel. Jag kan utan nationalistisk annektering glädjas med dem. Brottslingar ska gripas snabbt - men helst levande. Terrorister och andra ska fatta den gamla devisen "crime don´t pay". Brott lönar sig inte. Och det alldeles oavsett den storpolitiska bakgrundsbilden. Watergate. Watertown. Muddy Waters. A hard rains a-gonna fall.

Inte ens tjugo år

Inte ens tjugo år.
Nu misstänkt för delaktighet i bombningarna i Boston.
En pojke med ett till synes oskyldigt ansikte, munkjacka.
En student, någon du kunde se på gatan vilken dag som helst.
Hans bror, också misstänkt, dödad, skjuten med
"uncountable bulls".

Tragedierna marscherar nu snabbare än något
glädjerus kan hinna ikapp.
Boston är under belägring, Syrien kvider.
Men världen är inte ond.
Inte heller muslimska tjugoåringar
är med nödvändighet onda.

Det verkligt onda är makterna, politiken,
här - den ryska brutala underkuvelsen
av Tjetjenien. Resulterande i,
många år senare, i ett annat land,
några bombers detonation
vid ett folkligt sportsligt tillfälle.

Varför? Varför i Boston? De svaren får vi vänta på.
Men terrorister föds varje dag
av terror. Även drönarterror
föder terrorister. Enligt samma
natur och karmalag som varje
år föder blåsipporna på nytt.

Men vad var det Gandhi sa;
allt ont börjar i en människa.
Allt gott också. Vem tar till sig det?
Be the change you want to see in the world.
 
Känns som om det borde börjat
för många år sen. Hos alla.
Och om det är för sent, kan man
lika gärna läsa Leopardi.
Så blir man inte så besviken                                            
som vi blir, så ledsna över                                                
det förlorade landet, fred,                                                  
som vi alltid blir.


-----------------------------------------------------

I väsentligt avseende sammanhängande med... Freddie deBoer /"Gästskribent" Ron Fournier. Se även Clive Stafford Smith i The Guardian, om drönarkrigets följder. På SvT-Play finns också en dokumentärfilm om drönarkrigföring bortom all juridisk, etisk och mellanstatlig kontroll.
Och: En del kollar information om Bostondådet mer skeptiskt än andra.

Blåsippors barn

Tjatiga dagar. Åker bort från bullerhuset. Kommer hem. Inget har skett på hantverksnivå. Förseningar. Same shit as last year.

Same wonder är däremot blåsipporna. Försenade också de. Men i år fann de mitt öga, vid en himla blåsig blå isblå blåsippe-strand. Blå aprilhimmel och fåglasång, skröplig blåis och bred vattenkant, som speglade himlablått i sina nordvindsveckade vågor.

För sent kan vara fint. Om det bara kommer sig någon gång. Nu har jag sett samma sippor som i min barndoms slänt vid åkern. Lika kallt väder. Lika blå sippor, och deras knoppiga barn. Och aldrig aldrig plockar jag någon igen. På vårt land fanns ett fält av blått. Igår - vid stranden av Järlasjön - fanns två små tuvor.

Alla de andra har tagits upp och bort och hem av samma människor som alltid tar allting de kommer åt. Till sig. Och sitt. Sina bankfack och tomter. Sin egen slänt. Men hörrni: De är fridlysta! Precis som ormarna Fransyskan skriver om på sin blogg.

Söndagens texter

Rilke och Kyrklund. Kyrke och Rilklund. På något sätt befryndade i sina avarter; den ene i sina lånade slottsrum, den andre i sin lilla hyreskoja. Den ene lyrisk, visionär och drömsk iakttagare, stundtals mer stortysk än vi tänkt oss. Den andre ödmjuk, absurd realist, vistandes i nederkanten av sin storrökande tillvaro - men likväl; aristokrat! Hur då? Jo, genom en sorts vägran.
Den ene kanske något imponerad av sig själv, sina samtida, sin relativa tillhörighet till avantgardets Nietzsche och Wagner. Den andre inte imponerad alls, inte tillhörig något särskilt. Berättar om hur han som barn smög sig in under en bro för att kunna tänka ifred. Pappa och mamma älskade mig, sa han. Och så småningom många andra. Doktorander bl.a.

Av Rilke hittade jag av en slump i bokhyllan en norsk översättning "Jeg klinger ved timens berøring", som min pappa förärats av översättaren André Bjerke. Det är lite roligt att tänka på hur dessa två kan ha träffats. Den andra, Kyrklunds "Hermelinens död" har också varit pappas.

Rainer Maria Rilke först:

Alltid på ny

Alltid på ny, skønt vi kjenner elskovens landskap,
og den lille kirkegård med det klagende navn,
og den fryktelig tause kløft hvor alle veier
ender: alltid på ny går vi parvis ut
under de gamle træer, og legger oss alltid på ny
ned mellom blomstene - foran den dype himmel.

Willy Kyrklund:

"Så kunde man aldrig känna sig säker. Alla tings inneboende lömskhet, de små rörelsernas farlighet, de små sprickornas obotlighet. I vilken sekund som helst kunde där vara en växel lagd fel, och i denna avgörande sekund tog hela ens liv en annan riktning, blev allt som man planerat och räknat på med ett slag förvandlat till meningslöshet och overklighet. Det kunde inträffa i den sista idiotiska minuten, när man redan var bränd, pulvriserad, ihälld och korkad, att etiketten som klistrades på blev förväxlad och man hamnade i 4:e galleriet, 5:e hyllan, plats 507990, långt borta från Greteli som stod i 1:a galleriet, 10:e hyllan, plats 498238, bredvid någon helt okänd karl. Det kunde inträffa tidigare, så att man aldrig fick någon användning för denna utomordentligt förmånliga eldbegängelseförsäkring. Det kunde inträffa ännu tidigare, så att man överhuvudtaget inte hade någon önskan att stå i 1:a galleriet, 10:e hyllan, bredvid Greteli och någon annan karl. Det kunde inträffa nu".


Utan att orda för mycket: Båda har en existentiell ton, en susning om något annat; Rilke gör det öppet till själva grejen, Kyrklund gömmer det i sina katalogarior över tråkiga liv.
Rilklund, Kyrke - vem av dem är mest uppbygglig idag? Jag tar Kyrklund, för humorns skull. En söndag utan griller.



Överst: Kyrklund
Undre bilden: Rilke

Papper, Penna, Ipad och Ifån

Spenderade ett par dagar i en annans bostad. Hann läsa ut Ian McEwans Amsterdam, som var exxat välskriven (inte Bookerpriset förgäves) men med ett alltför konstruerat slut. Kanske mer om det en annan gång.

Men det där att vara utan sin Laptop, sina Word-manus etc. är konstigt. Jag kommer på mig med att inte längre kunna tänka och skriva som en pennmänniska. Inte heller kan jag tillföra mitt bokmanus något på papper, eftersom det är alltför färdigt. Det fanns en tid när vissa delar, ofta minnesarbete, kunde skrivas med papper och penna i lämpliga miljöer i Lappland eller sommarhuset. Men inte nu.

Jag är lite tom. Det som finns i manuset har många fel, som ska bearbetas, och en radda fina passager som är som de ska vara, men det går bara att jobba med hemma. I min Word-värld. Och så där har jag ju egentligen hållit på i flera år; knappt en artikel, knappt en essä, har skrivits någon annanstans än direkt på datorn.

Undrar om det ändrar oss på något sätt?
Det finns författare som säger att de måste ha handen kring en vanlig gammal penna, för att känna sig med.
Jag skriver bara inköpslistor för hand. Datorskrivandet har förfört mig, lusten som blir större av att orden snabbare följer tanken, och snabbare justeras. Då känner jag mig med. Som om själva snabbheten är en förutsättning för det adrenalin eller vaddetnuär, jag behöver.

Men det finns ett annat skrivande. En fras som dyker upp, en tanke. Eller en bild, som borde noteras genast, innan den förångar. McEwans bok handlar delvis om det; en kompositörs besatthet av att fånga en melodistämma; som går förlorad för honom när den hårda verkligheten tränger sig på.
Jag fattar. Och jag tycker att McEwan konstruerar en alltför stor moralisk problematik kring detta; den skapande människan som i vissa stunder är död för sin omgivning, inte ett jota intresserad ens om någon skulle falla utför ett berg. Det är något liknande som sker i Amsterdam, men jag ska inte föregripa romanens upplösning.

Däremot: Jag tror att det finns en särskild ödmjuk närvaro hos papper och penna, som man har användning för ibland; i kärleksbrev eller ingivelser på en buss, en syn på promenaden. Konturen av ett träd och förlorade stadsdelar i dimmans ingenting. Som idag. Då tänker jag på dem som med otidsenlig trofasthet har papper och penna till hands i någon ficka, för en mening, en skiss, som ska fångas i flykten. Och att jag borde ha det. Igen.

Men varför - och det är en helt annan sak - varför skriver folk numera att de skickat sitt mail från en Ipad eller en Sony Ericsson Xperia mini; är det för att man ska stå ut med kortfattenheten och bristen på redigering, eller är det något annat - som jag inte fattar? Som vanligt? Hälsningar från dimman.

Inte min bild: Svt blogg

Snygg: Bellmans handstil: Fredmans epistlar.

"Newsroom" - nästan helbra

Aaron Sorkin som skrev manus till "West wing", (en serie från insidan av Vita Huset som jag aldrig orkat följa eftersom det var en väluppfostrad och ganska tråkig version av den politiska verkligheten) - har skrivit manus också till serien "Newsroom".

Serien som gjordes 2012 hade premiär i svensk TV igår. Vet inte varför det inte skulle kunna likställas med alla andra premiärer, Shakespeare, Pinter, Moliére, whatever. Inte för att det är lika bra, men för att det är olika bra.
Film; som kan vara just det mest nerviga, närvarande, närsynta, vidsynta, kalejdoskopiska mediet. Och det är de krafterna som utnyttjas här: Bråkigt nyhetsankare - Will McAvoy (Jeff Daniels) -  med cynisk attityd, möter kvinnan han inte sett på länge - McKenzie (Emily Mortimer) - och får en ny moralisk injektion av vad det kan vara att kommunicera från händelsernas centrum och samtidigt "think on your feet".
 
De båda har att snabbt hantera det dramatiska händelseförloppet i Mexikanska golfen; BP-platformen som går läck, dödar människor och djur, spiller ut tonvis med olja i havet. Amerikanska motsvarigheten till TT ligger lågt, slörapporterar, och först när Will McAvoy  gjort sitt nyhetsinslag graderas händelsen upp som ytterst allvarlig.

I storyn ingår en skarp, rolig dialog, en lite uppskruvad psykologi på gränsen till nervsammanbrott och förtvivlan, men också - och inte minst - en väldig feeling för det journalistiska arbetet när det är som bäst; en blandning av intelligent analys, snabba ryck och medvetenhet om key points; nyckelfrågor. Sådana som till sin absoluta natur alltid är besvärande.
Medan amerikanska TT velar i utkanten av tidernas största naturkatastrof till havs, blir "Newsroom" ett cluster av skickligt teamwork, nätscanning, rätt samtal med rätt personer, svåra frågor ställda innan någon hunnit tänka efter vad marknadsavdelningen ska säga; försåtliga små frågor och bang: Storyn är klar. BP har haft en praktikant som kontrollant för sin oljeplattform i havet. Med mera. Jag ska inte vara en spoiler. Se!

Men jag har fått en ny skådespelare på kartan: Jeff Daniels. Auktoritär i sin roll, men sensibel i mimiken, plastiken, repliken, pauseringarna. En man. Vad skönt att slippa gullepojkarna Pitt&Company. Daniels har en dynamik som gör honom alltigenom trovärdig, en humor och berördhet under ytan av Alldeles Omöjlig Mansjävel. Bra, bra, bra!

Några få invändningar: Inte helt övertygande att den supersnygga och begåvade Emily Mortimer - McKenzie - just kommit hem från långa år som krigsreporter och är, som det sägs, "utmattad", när hon samtidigt visar alla tecken på ringledaregenskaper, men framförallt ser ut som om hon varit på både manikyr och yoga. Detsamma gäller hennes medhavda producent och assistent (John Gallagher Jr). Hans pojkcharm sitter fint, men bär inga spår av att ha varit med i nyhetskamp på komplicerad nivå. Här skulle man önskat sig lite mer Stanislavski/Strasberg, lite mer under-huden-svettig-psykologi. Men, men.

Sam Waterston, Dev Patel, Alison Pill med flera gör fina biroller. Vi har bröd, nu har vi skådespel. Det här ska bli kul!

Jeff Daniels, Sam Waterston, Dev Patel och Emily Mortimer.