En kvinnas ålder

Låt oss en stund bortse från vad kvinnan på den här bilden heter. Se bara på ansiktet. Jag vet – det finns inget sådant ”bara”. Vi är redan informerade – av oss själva, om inte annat - om vad vi ska tänka, känna, anse om denna människa.
Jag, som inte är någon storläsare av poesi, kanske har lättare att se till ansiktet. Fast det är ovisst.
Men jag ser en kvinna, uppåt nittio, kanske mycket älskad, troligen mycket omsvärmad, av olika skäl.
Ansiktet har sina märken; den fina blicken, med sin varma distans, leendet, som inte håller igen.
Händerna, de magra, med blånande ådror, som hon inte kokett försöker dölja. En aura av - jag tvekar inte - godhet. Samt skarpsyn.

Hon påminner mig, en smula, om andra äldre kvinnor jag mött i mitt liv, olika henne, men med samma lugna autokrati: Inger Hanmann – en konstnärinna i Danmark, som dog 2007 – en människa jag aldrig hört klaga över åldern. Hon blev 88, just där Szymborska är nu. Påminner också lite om min egen mormor, den vackert böjda näbben, den kvardröjande ungdomligheten, en viss stolthet, inte att ta fel på.

”Han såg på mig och gav mig skönhet”.

Åldrandet som problem, kommer kanske från USA. I alla fall stod gubbar och kärringar förr i världen sida vid sida i Gammelsverige, och ingen av dem kallades ”gubbslem” eller ”tant” eller något annat nedvärderande epitet.
Så jag ger er ett uppdrag, mina vänner, och särskilt då mina kvinnliga vänner. Läs inte bara Szymborskas dikter, läs hennes ansikte. Mognadens ljusa vår.
Bestäm er för att aldrig någonsin ge efter för de opererades, överdrivet gymmades, närsynta skönhetsideal. Det är så dystert, så tvångsigt, så beklämmande smått.

Här finns en vacker kvinna, som kommer att dö vacker. Och – nej, tyvärr – skönheten kommer inte bara inifrån. Men det som kommer inifrån hjälper mot allt. En enkel sak: att intressera sig för något annat än sin biologiska förslitning. Att tro och ta del. Att veta att man hela tiden blir älskad, obegripligt löjligt älskad, av alla möjliga, unga, gamla, avlägset boende. För vad? Ibland undrar man. Szymborska kanske inte undrar över det. Se där skillnaden mellan en värld av fixeringar, och en poets djupnande blick.

-----------------------------------------

Tack till Bodil Malmsten, som bidrog till impulsen. En länk också till en annan Gabrielle.

Kultsjön - Lappland

Idag är jag trött på ord. Hittade en stund av stillhet, i solnedgången, med näktergalen placerad i bakgrunden, och just inga andra ljud.
Vet ni, jag har reparerat mig. Jag kan cykla igen. Alltså kommer jag att kunna göra det även här, på en av de vackraste platserna i Sverige. Jag kommer att kunna gå uppför branterna igen, till höjder där man ser meander-åarna förgrena sig över myren som krolliga silkeband. Medan fåglar av olika slag piper gällt under en. Och natten är ljus som dagen.

Livet, min Syster.

Jag vet att rubriken kommer från någon annan, minns inte vem, vill inte alltid Googla, för då går dagen åt.

Idag. En sådan eftermiddag när man kan sitta i skuggan, som i Grekland, utan att bli frusen. Frisk sydlig vind, ett dis över vattnet som också bara uppstår när lufttemperatur och fuktighet har en speciell nivå.
Kombinationer. Det är allt det handlar om, tänker jag. Vad, vilka – saker och dagar och människor och tankar och sinnen och hormoner – som kombinerar sig, och hur. Ingen idé att köra rund plugg i fyrkantiga hål (vilket ofta händer på bloggarnas kommentarsfält). Ingen idé att översätta sin personlighet till någon annans. Hellre vara djupare i sin egen.

Sista halvåret har varit en period då mycket handlade både om att vila och att bli bättre, rent fysiskt. Men som av gammal vana sätter jag också igång och försöker bättra mig på andra sätt, läsa mer, skriva mer, höra mer musik, fatta mer av politik, lyssna bättre, säga ifrån bättre, städa lite bättre. Ja, ni hör. Gammelprotestantisk bättringsnit. Var fanken kom den ifrån? Min mormor gissar jag, via mamma. Min far var mer amoralisk och just därför sällan självförebrående.
Men min otålighet på senare tid hör också ihop med en tilltagande känsla av livets korthet. Och vad var det nu jag skulle hinna...?

För några dagar sedan, inföll plötsligt ett lugn. Harmoni, nästan. Bättringsniten åt fanders, och genast blir allt mycket bättre.
För första gången i vår cyklar jag ut till sjön, cyklar bortom billjud och byggbuller. Jag sitter på en klippa vid vattnet. Glittret över viken, suset i de stora träden, allt är samma. Spelar ingen roll om det är här eller i Grekland, här eller i Wales, här eller på Jylland.
Det är samma ljus, samma stränder, samma skogar, där jag vandrat, ensam eller med en kär man, eller en vän.

Allt kan man inte göra, inget behöver avslutas idag. Tillståndet av frid kommer när jag släpper efter. Jag är lycklig över att cykla fyra kilometer igen med vinden blåsande i håret. Att näktergalen sjunger. Att Livet susar, sjunger, gungar, grönskar, än. Syster Jord, Broder vatten, eller hur det nu var Franciskus sa.

Men predika för fåglarna gör jag inte. De kan få predika för mig. Om vad vet jag inte. Men när de sjunger på gården klockan två om natten högt över vajande träd, är det nästan allt som behövs för att jag ska fatta. Rubbet.

Ur Carl Jonas Love Almqvists brev

"Professorernas förtvivlan känner du redan: de ser sig årligen mer och mer övergifna i föreläsningarne, komma i ett alltmer fremmande och kallt förhållande till studenterna, och snart återstår intet mera, än den vassa bekantskap, som ett ideligt examinerande alstrar, när det icke åtföljes af något mera.
Af studenterna har jag lärt känna flera under min vistelse här: de hafva icke kommit till mig i följd av mina professorsbekantskaper, utan på enskild väg. De äro inga Aftonbladsälskare, men icke desto mindre - så snart de bryta det skal av tystnad och aktningsfull stumhet, som är ett så utmärkande drag hos bättre svenska ynglingar - märkes deras innerliga obelåtenhet. Tomheterna af så mycket, som föredrages dem, skina igenom för deras ögon - och Lifvet, det arma i djupet nedtryckta, vill göra sig gällande. Men lifvet i Sverige är så försynt. Det kommer ingenstans, det suckar, vissnar, och slutar oftast med nullitet (ett slags sjelfmord). Så förestår väl för Sverige nu - ingen explosion - men ett allt vidrigare stagnerande, en föruttnelse. Och när ingenting lifvar, vem skall hålla sig uppe? - Jag är ofta hos Geijer, som nu är sjuk. Jag har talat med honom om dessa ämnen. Vänlig och quasi-glad i sitt yttre, är han i sitt inre rörande dessa ämnen stum och förlorad (...) Atterbom är glad, som ett älskvärdt barn, när han får hem från tryckeriet ett rentryckt ark med ovanligt god svärta; men nu har han känningar av sten i gallblåsan och har således dåligt lynne".

Ur ett brev till J.A. Hazelius, 7 maj 1837.
C.J.L. Almqvist, Brev 1803 - 1866, Bonniers, 1968.
- - - - - -
Ja, se där, lite som vi själva. Intressant är den där touchen av uppror, som var ett signum för Almqvist. Intressant också med tanke på skoldebatten.
Skickar även en länk till Bodil, som har lagt ut Tintomaras sång på sin blogg.

För ont ge vika...

"Frestas vi att svika,
och för ont ge vika,
kom till vårt försvar."

Ur en 1600-tals-psalm.
Helgmålsringningen idag.

Gud, del två.

Dialog ur filmen Lolita:

Charlotte Haze: Do you believe in God?
Humbert Humbert: The question is does God believe in me?

Låter inte den andra frågan mycket svårare?
Varför? Ren vana/ovana.

Men vilken av frågorna är det som s.a.s. öppnar upp situationen?
Och då tänker jag inte på Vladimir Fuckin´ Nabokov, utan på de personligheter han speglar.
. . . . . . . . . . . . . . .

Svar på stora frågor lämnas i lilla brevlådan.

Gud

Om Gud ska man väl inte tala? Nej, det ska man inte, inte ofta. Och sannerligen inte med vem som helst. Man får noga beakta sällskapets öron.

Härförleden satt vi i alla fall, Helena och jag, på en bänk i kvällssolen, och talade om Gud. Inga överdrifter, inte mer än tio, femton minuter. Det var alldeles nog. Detta skedde dessutom i April, som är en bra månad för Gud. I motsats till Maj, som fullständigt vrider nacken av en med alla sina sensationer.

I April kunde samtalet lägga sig som blårök över ännu gråbeiga marker. Något stillsamt i luften. En tyst kväll i utkanten av staden. Och så Gud då.
Nu blir ni nyfikna va? Men, som Heidegger så riktigt påpekade, i nyfikenhetens grunda vatten kommer man inte långt. Eller, som Martin Buber sa; man talar inte om Gud, man talar till...Vilket inte hindrade Martin Buber från att hålla alla de föredrag jag aldrig kommer att hålla.

Däremot, när det gäller Gud, får man välja vänner som har sinne för poesi, det tentativa, det blygt antydda och det metaforiska fragmentet. Att bedriva propaganda för någon Honom eller Henne eller Det är uteslutet.

Problemet med all så kallad debatt mellan Humanister och Kristna och allsköns andra Religiösa, är att den går i första förberedande. Man kan inte säga Gud, själva ordet, utan att någon kommer pekande med Islamister, papister, hinduernas kvinnosyn, och allt vad det nu är som jag inte vill ha med att göra.

Så att: Diskutera film gör man med de som kan film, poesi med de som kan poesi, eller åtminstone "brinner för den", som det heter numera. Man diskuterar inte filosofi i sin skoaffär, och man diskuterar inte Gud med så kallade Humanister. I alla fall tänker inte jag göra det.