O´Hagans motgift

Om jag någon gång skulle känna en längtan tillbaka till Skottland, en romantisk längtan, fylld av minnen, så är Andrew O´Hagans ”Be near me” det rätta motgiftet. Jag har visserligen passat mig för Skottlands större städer, där man redan på 80-talet anade en långtgående arbetslöshet med fula sociala konsekvenser. Jag for till yttersta kusten, till Hebriderna. Naturen var som gjord för ett solnedgångspoem jag aldrig skrev. På Isle of Skye, i O´Hagans roman kallad ”Isle fucking Skye”, fanns bara havet och solen mellan mig och Amerika.

O´Hagans roman utspelar sig inte långt därifrån. Vi befinner oss på den skotska västkustens insida, Ayirdrich county, där fattigdomen är tät som regnet, och allt vad som funnits av småindustri flyttat någon annanstans, medan de före detta arbetarna är ”on the dole”, sitter framför TV.n eller gör en och annan meningslös raid till puben där inte mycket händer. Inte ens en kväll med quiz längre.

Till denna håla anländer en katolsk präst. Jag räknar till den tredje romanen i mitt liv där en katolsk präst är huvudfigur; de tidigare var Graham Greenes whiskypräst, och Bernanos lilla helgon i en fransk håla. Båda underbara böcker. O´Hagan är ungefär lika lätt att ta till sig. Han skriver med en fast och framåtsträvande rytm som sjunger, på det där sättet jag utan all rasism vill kalla keltisk. Rytmen får ljuda genom en snygg, träffsäker prosa, men under ytan finns som sig bör de djupa komplikationerna.
Oskulden möter unga slynglar, manliga, kvinnliga, och dras in i sin snällhets omhändertagande och dunkla överdrifter. Man fattar ganska snabbt att den naive, lite mesige, prästen är på väg att bli förförd. Hans skuggsida har hunnit upp honom i obygden. Han dras mot den värsta unge slyngeln, som är vacker och charmerande obehaglig. Resten kan liksom bara gå utför.

Jag tycker om den här boken. Det är något så fruktansvärt vemodigt med den väluppfostrade bögen från Balliol som förförs av det svarta och destruktiviteten, hos den han attraheras av. På sätt och vis är hela romanen enkel som en ballad; sorgeliga saker hända, när man blir kär i fel person. Men den ungdomliga och trixiga destruktiviteten är – förstås, O´Hagan är ju inte idiot – kopplad till en social misär, en teckning av livet som det blev, efter att den ekonomiska globaliseringen gjort sitt, och lämnat både arbetare och ungdomar i sticket på orter där det inte längre lönar sig att hålla igång ens en sketen fiskfabrik.

Det norrländska ”vi flytt int”, råder inte i Dalgarnock, on the Ayrshire coast, alla vill flytta, men ingen får arschlet ur vagnen. Hoppet är domnat, i soffan hos överviktiga fäder och klagande mödrar. Återstår den spänning som kriminalitet och drogmissbruk ger. Och även i detta lågland finns det grader; att sniffa lim kan aldrig vara coolt ens i den utsocknes drogkulturen. I stället kan man locka en tafatt homosexuell präst till att pröva Ecstasy, och trampa i det sexuella klaveret.

Dalgarnock är kanske lite, lite värre, än sina svenska motsvarigheter i (små)städernas ungdomsgäng. Men det är nog mest som jag hoppas. För att inget motgift finns.

Vill man läsa mer om O´Hagans bok, finns en Guardian recensent här.

Sinkat Julkort: Krubban

Dagarna till ära: Rembrandt

Rembrandt: Simeon den blinde och Jesusbarnet. 1600-tal. Hänger i vanliga fall på Nationalmuseum i Stockholm.

Parfym

När min man och jag levde ihop hände det ett par gånger att han reste utomlands medan jag var hemma. "Nåt du vill ha?" ropade han lite i förbifarten medan han packade klart. "Inget särskilt" sa jag, som vanligt. "Jo, förresten, köp Anais om den finns på flyget". "Parfymen" sa han, och log lite roat. Han visste ju att det var en parfym och inte en författare.

Sen köpte jag den själv när jag for till England, och hem från Grekland, och whatever. En enda gång hände det att min man köpte alldeles tokig parfym till mig en jul. Jag sa det inte. Men den gick aldrig att använda mer än som toadoft. Och det var ingen billig parfym.

Senare i livet fick jag en vän som heter Inga - en av de mest generösa människor jag känner. Hon gav mig, under en middag på Tennstopet, ett litet hårt paket med glittrigt papper, och det var parfym. Chanel Allure. Den är frisk, citrusaktig med inslag av jasmin och något medelhavsträd. Den har blivit min nya. Anais Anais har försvunnit ut i kulissen, som en balettflicka med fransk och kryddig arom, och Chanel Allure är den något mognare doft som kan kännas i hissen när jag åker ner. Samt vid andra festliga tillfällen. Idag köpte jag den i julklapp till mig själv. På grund av 20% rabatt hos Åhlens. Min doft kostar 739 kronor. Och några tofflor eller koftor eller kimonos behöver jag inte.

En kvinna ska ha en parfym. Män också kanske, men jag känner ingen Oscar Wilde.
Synd att jag inte kör annonser på min blogg, då kunde jag fått intäkt för reklam, från Chanel och Cacharel. Men, tant pis! - man har ju inget vidare affärssinne.

Ansikten

I ett TV-program ser jag en samling människor lyssna på radioproducenten Brian Reed. Hans ämne är "Så berättar du bäst" - och han låter dem lyssna på exempel ur sina egna radioprogram. I det ena en bilhandlare i New York på gränsen till sammanbrott; han skrattar efter varje mening. "Det är en 50/50 chans att jag går bankrutt". Skratt. Publiken är med honom.

I ett annat program berättar Reed om en pojke som separeras från sin familj efter en massaker i en by i Guatemala. Det är en komplicerad och tragisk historia, som jag inte ska återge. Det märkliga för mig just nu är inte den historien, utan hur publiken tar emot den.
De skiftar från slapstickskratten med bilhandlaren, till de allvarsamma, ja känslosamma uttrycken inför berättelsen om pojken från Guatemala. Deras ansikten ser ut som ikoner, särskilt kvinnornas, de medkännande Mariorna.

Det är något bra med TV. Detta avslöjande av ansikten. Tänk alla TV-program man sett med folk som lyssnar på föredrag. De ser spänt uppmärksamma ut, eller trötta, någon har slocknat helt, och bara ytterst sällan ser man ett ansikte med liv i. Men - så kommer det in en berättare på scenen, som analyserar berättarteknik och gör det med hjälp av små historier han producerat. Nu är det liv i  "de stela svenskarna". Varenda ansikte visar tecken på närvaro, delaktighet. Detta är något så underbart att ni måste se programmet, särskilt ni som berättar: Här finns det, på Svt PLay.

Ansiktet är det hos människan som man inte kan hitta på papperet, eller i CV. Kolla Putins stela botoxade ansikte, eller se hur Angela Merkel visar en del mammiga uttryck i sina samtal med medmänniskorna. Vi kan erinra oss Behring-Breiviks "väluppfostrade" släta ansikte. Eller minnas hur vanliga psykopater kan dölja sig i ett salongsfähigt yttre - två av de mest iskalla mördarna under tidigt 1900-tal var ett par "charmiga" bröder ur italiensk överklass. Eller se på de maskhållande storkapitalister som utan att tveka utsuger andras egendom, idkar köpsex med lyxhoror och ljuger kallt om båda delarna (Fergusons program som jag länkat till tidigare finns här).

Ansikten - och att kunna avläsa dem - beror av höger hjärnhalva. Människor med skador på höger hjärnhalva känner inte ens igen sin egen bror. Men - hävdar jag nu - det har också att göra med hur pass bra instinkt-kontakt man har. Hur ofta luras en människa av någon som  visar en trevlig mask, men som är en medium size skitstövel? Någon gång händer det oss alla, men har man dålig kontakt med sina instinkter händer det alltför ofta. Andra kan läsa av ett ansikte, en hållning vid första mötet: Den där typen är en hal jävel. Och det visar sig, efter en tid, att intrycket bekräftas.

Har man den graden av instinkt, eller intuition, och en fungerande högerhjärnhalva, går man sällan alltför mycket på pumpen i det mänskliga galleriet. Intellektuella ligger ibland i lä, eftersom de tenderar att överarbeta vänster hjärnhalva, och så att säga tänka sig fram till verkligheten. Det händer att de förblir naiva i det mer omedelbara livet.

I Patrick Modianos roman Lilla smycket, som jag nyss läst, finns det en liten flicka vars föräldrar "hade de där släta ansiktena hos mördare som länge förblir ostraffade i brist på bevis". Sådana ansikten finns, där man minst väntar det. I Modianos berättelse är minst tre sådana mördare - föräldrar.

Skimrande vatten, blåst och palats

Var det äntligen något liknande sol som strilade blitt mellan flygande moln? Ja, något litet soligt var det en stund.
Gick på norra stranden i västlig blåst med vågors vilda tryck över Mälaren. Ljus på Södra Bergen, där det allra högst upp finns en gavel som säkert någon målat in i konsten, ty den fångar alltid det sista ljuset. Det var milt i luften och jag gick en lång stund intill båtarna varav en skulle avgå till Kalhälls julbord. Den hette Tranan, och jag skulle så gärna tagit en tur med den, men inte till ett julbord.

Men de stora vattnen här är mycket givande, ja, de blåser av minnen och liv och kärlek man känt och ung och gammal, och svensk och turist och hundar och ännu gröna Pilar.
För ovanlighetens skull går jag in på Stadshusets gård, lutar mig en stund mot strandräcket och lyssnar på glubb, glubb, slask från vågorna. Går över innergården och ser upp mot de små prinsessbalkongerna, pilastrarna i tegel, tornen med branta tak. Jag får aldrig riktigt liv i Stadshuset: det är oerhört snyggt gjort, en vacker pelargång mot vattnet, tegel så fint som detta hantverk någonsin kan göras, och ändå: Det är stelt, det är retro, det är en nationalromantik som redan när det byggdes hade överlevt sig själv. Det är i viss mening en död arkitektur. Nästan på samma sätt som Sverigenationalismen är en stendöd ideologi. Man kan inte bygga sig bakåt i historien.

Ut igen över broarna. Det är här man undantagslöst möter ett par turister som frågar om vägen, till Gamla Stan eller Centralen eller Riksdagshuset. Själv hänger jag på broräcket en stund och ser ut över det äntligen ljusa vattnet. Långt där ute tuffar en vit båt iväg. Det måste vara Tranan. Tung av julbordsbesökare.

Stenbockska palatset, säte för Regeringsrätten

Rundar Riddarholmen, med de finaste vyerna i stan, branta backar, smala gränder och det där alltid tomma torget som lägger ett helt 1600-tal mellan Svea Hovrätt och Riddarholmskyrkans nötta tegel. Här finns också Norstedts förlag, som gav ut en av mina böcker. Nu sorgligt nedskuret på personal och resurser. Här åt jag middag en gång med en av mina kära män, nästan en äkta riddare.

Tar en avstickare till Gamla Stan där jag levat tre omgångar av mitt liv, med olika vänner, möten, musik, och romantiska promenader. En av de pojkar som bodde här dog i vintras. Det svider till i hjärtat, över honom, och livets korthet, och sen blåser också det bort. Solen kastar en spotlight över Riddarhuset, en av de snyggaste skrytkåkarna i stan: Jag gissar på holländsk stil.

Och så reser jag tillbaka igen i en alldeles blå skymning. Med hängande julglitter och två monterade ljusklädda renar vid Norra Bantorget. I kvarteret på väg hem hör jag folk tala ryska och möter en mycket kort kvinna med hög Fara Diba-frisyr. Det är så man märker att man bor i en storstad.

Riddarholmen sedd från Stadshuset

Patrick Modiano - ur Nobelföreläsningen

Det är första gången jag håller tal inför en så stor församling och

jag bävar en aning för det. Man skulle kunna tro att uppgiften faller

sig lätt och naturlig för en skrivande person. Men en författare –

åtminstone en romanförfattare – har ofta svårt att handskas med det

talade ordet. Om man använder skolans distinktion mellan det skrivna

och det talade ordet, har en romanförfattare större talang för det

skrivna. Han tiger för det mesta, och om han vill låta sig genomsyras

av en atmosfär måste han smälta in i mängden. Han lyssnar obemärkt

på människors samtal, och om han blandar sig i är det för att ställa

några försynta frågor så att han förstår männen och kvinnorna

omkring sig bättre. Han talar tvekande på grund av vanan att stryka i

sina manuskript. Efter många strykningar kan hans stil visserligen te

sig klar, men när han talar har han ingen möjlighet att i efterhand

korrigera sin tvekan. 

 

Så tillhör jag också en generation där barnen inte fick göra sig

hörda, annat än vid vissa sällsynta tillfällen och först efter att ha bett

om lov. Man lyssnade inte på dem och avbröt dem ofta. Det förklarar

de talsvårigheter som vissa av oss dras med. Vi ömsom tvekar, ömsom

pratar för fort, som om vi riskerade att bli avbrutna vilket ögonblick

som helst. Antagligen är det också därför som jag, och många med

mig, mot slutet av barndomen greps av längtan efter att skriva. Man

hoppas att de vuxna ska läsa det man har skrivit.

Då måste de lyssna utan att avbryta och man får sagt det man hade på hjärtat. 

 

 

Ur Patrick Modianos Nobelföreläsning. Stockholm, december 2014.

 

Och om ni har problem med att han - på sitt personaliserande sätt - 

skriver han och endast han om författaren får ni ursäkta mig; jag har inget

problem med det. Det är ju hans text. 

Hela den rörande, vänliga och lite roliga föreläsningen finns här. Och på tre språk.