Snöyra vid ett. Jag trär på mig fleecekalsonger och fodrade byxor. Drar ner mössan till ögonlocken. Tar ut dunjackan ur garderoben. Den har sett sina bästa dagar, men vad gör man inte för att hejda konsumismen åtminstone hemmavid. Jo man köper grejer som håller tio år. Det har den gjort. Men nu får det räcka med moralen. Jag är inte helt utan fåfänga, om ni tror det. Jag bara avskyr att handla (utom blommor).
Varmt klädd och utan brådska kan jag ta mig fram över det hala, och se den där skogen av Hammershøi, ute på Djurgården Norra.
Här mötte jag för ett tag sen min gudson på vägen. Han har blivit ännu stiligare sen bröllopet och musikturnéerna, och läser nu psykologi på tredje året. Eftersom vi inte hade setts på länge öppnade vi upp stort och berättade det mesta av det viktiga. Jag fick en sorts förtroenden. Sådana som han vid sex och tretton var alltför blyg för att ge mig. Tack A. om du läser det här.
Igår ringde min systerdotter och berättade att hon köpt en ny hund, efter den som dog för en månad sen. Den här kom från hemlösa hundars förening och det tog en ganska lång stund att förklara hur den såg ut. Alltså:
Den har en stor brun fläck vid ena ögat, och en liten vid det andra. Sen har den ljus beige päls men inne i pälsen är den liksom mörkare prickig. Aha.
- Har den hängöron?
- Ja.
- Bra. Jag gillar hängöron. Har den päls på svansen?
- Uum, som en welsh spaniel.
- Vad fint, jag tycker inte om kala svansar.
- Och jag har döpt den till Bella efter din Golden.
- Aha. Jag får väl träffa den när den blivit hemtam?
- Ja. Den sover redan i min säng nu.
- I sängen? Det fick aldrig Bella (d.ä.)
Hihi.
- Det vill inte Anders heller.
- Håller alltså med honom, hälsa.
Ja ja. Ja ja. Hundar och människor. Och livet. Som går vidare. Äntligen snö!
Francisco Goya: Hunden.
fredag 30 november 2012
onsdag 28 november 2012
Flumliberalernas natt
Intressant att höra den från borgerligt håll fullständigt söndertuggade repliken: Vi vill inte ha tillbaka flumskolan. Kan så vara.
Men flumliberalism vill man ha. Billiga varor från länder där arbetarna har en övertänd arbetstid med upp till 18 timmars pass och knapp semester (Kina). Billiga bomullstyger från barnarbetare går bra (Indien). Billiga arbetare utan skyddsnät som tjänar grova pengar åt svenska byggfuskare (Stockholm). Flumliberala lobbyister från Wall Street går bra. De vänder ryggen mot forskningen, tror inte på klimatförändringen och fortsätter att forsla ut så mycket marknadsliberala gifter som möjligt i naturen. Det äter upp hela det amerikanska samhället med sin flummiga föreställning om vad frihet är: Det är att via privata miljardinkomster kunna styra politiken i Washington. Stöd och bidrag till den politik man vill ha, som är fortsatt flumliberal: Gör vad fan ni vill, tänd på med hela världen, rika pojkar, och se hur rationellt det blir.
Den marknadsekonomiska flumskolan har sedan länge anammats också i Sverige. Skolbarnen ska klara sig med skitböcker hos "skolledare" som drar in miljoner på sina billigt köpta (kommun-)tillgångar. De sjuka eller gamla i jättebolagens sängar ska betala för skatteflum i flumparadis, flumhögern ska sänka bolagsskatter, innan bolagen ens har betalat sina gamla skulder till svenska staten (eller den amerikanska för den delen). Men det går bra att moralisera över den som redan ligger. Grekland. Medan man överser med USAs bank-bonus-injektionsekonomi: The Ethic of Greed. "A free license to take whatever you can get in whatever way you can get it" för att citera Obama d.y. Där styr klassens värstingar. Mer på kokain än flum. Och numera är de välklädda.
Om det är någon som känner sig lika kritisk som jag kan det vara värt att se de här reportagen från USA, om hur köpt politik blir allt dyrare för dem som ska betala bankernas och andras utsvävningar. Noam Chomsky, Robert Reich, med flera är med och tänder ett ljus i mörkret i Pengar, makt och Wall street, en förödande klarsynt film, som gick i Svt under hösten. Tyvärr borta från Svt Play. Men den intresserade kan hitta materialet på amerikanska Frontline. Del två av en serie på fyra, nedan.
http://video.pbs.org/video/2226666506/
----------------------------------------------
Tillägg: Apropå marknadsliberalernas totala oförmåga att hantera klimatfrågan: Monbiot igen: Här!
Men flumliberalism vill man ha. Billiga varor från länder där arbetarna har en övertänd arbetstid med upp till 18 timmars pass och knapp semester (Kina). Billiga bomullstyger från barnarbetare går bra (Indien). Billiga arbetare utan skyddsnät som tjänar grova pengar åt svenska byggfuskare (Stockholm). Flumliberala lobbyister från Wall Street går bra. De vänder ryggen mot forskningen, tror inte på klimatförändringen och fortsätter att forsla ut så mycket marknadsliberala gifter som möjligt i naturen. Det äter upp hela det amerikanska samhället med sin flummiga föreställning om vad frihet är: Det är att via privata miljardinkomster kunna styra politiken i Washington. Stöd och bidrag till den politik man vill ha, som är fortsatt flumliberal: Gör vad fan ni vill, tänd på med hela världen, rika pojkar, och se hur rationellt det blir.
Den marknadsekonomiska flumskolan har sedan länge anammats också i Sverige. Skolbarnen ska klara sig med skitböcker hos "skolledare" som drar in miljoner på sina billigt köpta (kommun-)tillgångar. De sjuka eller gamla i jättebolagens sängar ska betala för skatteflum i flumparadis, flumhögern ska sänka bolagsskatter, innan bolagen ens har betalat sina gamla skulder till svenska staten (eller den amerikanska för den delen). Men det går bra att moralisera över den som redan ligger. Grekland. Medan man överser med USAs bank-bonus-injektionsekonomi: The Ethic of Greed. "A free license to take whatever you can get in whatever way you can get it" för att citera Obama d.y. Där styr klassens värstingar. Mer på kokain än flum. Och numera är de välklädda.
Om det är någon som känner sig lika kritisk som jag kan det vara värt att se de här reportagen från USA, om hur köpt politik blir allt dyrare för dem som ska betala bankernas och andras utsvävningar. Noam Chomsky, Robert Reich, med flera är med och tänder ett ljus i mörkret i Pengar, makt och Wall street, en förödande klarsynt film, som gick i Svt under hösten. Tyvärr borta från Svt Play. Men den intresserade kan hitta materialet på amerikanska Frontline. Del två av en serie på fyra, nedan.
http://video.pbs.org/video/2226666506/
----------------------------------------------
Tillägg: Apropå marknadsliberalernas totala oförmåga att hantera klimatfrågan: Monbiot igen: Här!
tisdag 27 november 2012
Mera danskt: Carl Nielsen
Medan jag dricker te ligger P 2 Klassiskt i bakgrunden. Hyacinterna sträcker sig mot det obefintliga ljuset och Chopin höjer stämningen med en av sina chosefria valser. Sen slår det om. Total kontrast till en tonsättare jag inte kan placera; tänker först att det är österut, men inte så smärtsamt som Sjostakovitj och inte så förälskat i rytmen som Prokofiev. Kan det ligga närmare? Debussy? Nej, mer modernt, visar det sig efter fyra minuters lyssning. Modernt - men hur då? Långa linjer men knappt melodier, dramatiska temposkiften, men med ett självsäkert bruk av pauseringar. Känslomotivets landning i klarinettens ensamhet som tillåts fortgå utan rädsla för bristande underhållningsvärde. Slutet med stråkarnas stilla strilande.
Helt annorlunda än lördagens Mozartkonsert i TV där dirigenten drog upp tempot på det där odrägliga sättet som gör musiken glädjelös av stress. Virtuost men i runktakt, s.a.s. Bara den strålande Sandrine Piau gav de riktiga uttrycket en chans. (Trots att hon hade problem med de högsta tonerna, kanske dagsformen).
Varsågoda: Nielsen: Pan og Syrinx. Inspelad med Göteborgssymfonikerna under Herbert Blomstedts ledning. Den senare som ni vet en urbota favorit. Inte bara för mig.
En bild på Carl Nielsen.
Och den intresserade kan se Mozarts kärleksarior här.
Helt annorlunda än lördagens Mozartkonsert i TV där dirigenten drog upp tempot på det där odrägliga sättet som gör musiken glädjelös av stress. Virtuost men i runktakt, s.a.s. Bara den strålande Sandrine Piau gav de riktiga uttrycket en chans. (Trots att hon hade problem med de högsta tonerna, kanske dagsformen).
Varsågoda: Nielsen: Pan og Syrinx. Inspelad med Göteborgssymfonikerna under Herbert Blomstedts ledning. Den senare som ni vet en urbota favorit. Inte bara för mig.
En bild på Carl Nielsen.
Och den intresserade kan se Mozarts kärleksarior här.
lördag 24 november 2012
Hammershøis vinter.
Vilhelm Hammershøi: Vinterlandskap, 1895-96.
Just så här kan jag minnas att det såg ut på den tiden jag åkte nattåget till Köpenhamn och vaknade på morgonen när tåget passerade någon pinnig bokskog på Sjælland, en halvtimme före Hovedbanegården.
En liten konstutställning via en riktigt välgjord You-tube-film med Hammershøi-målningar finns här! Texter får den intresserade hitta själv.
torsdag 22 november 2012
Dimma, Goya
När vi stiger av bussen ropar en unge: Oj, vilken massa dimma. Sen går han i grupp till Moderna Muséet för att rita, klistra i barnverkstan.
Massa. Dimma. Ingen massa alls. Jag går runt Skeppsholmen i ett grått dis som suddar ut allt. Husen i gamla stan, varav ett enda, alldeles under Storkyrkans torn, lyser rött, försvinner alltmer i milda gråtoner. Ja hela stadsgården, Söders skyline, slott och broar uppgår i Massa Dimma.
Jag går i blåst och motvind ut mot Kastellholmen och njuter. Bra dag att vara här nere vid stora utsikten, och gå bort sig i det vackra diset, där endast skärgårdssbåtar och färjor tycks röra sig med väldig kraft som motvikt till allt det upplösta grå.
In på Konstbiblioteket, där jag hittar Goya och Nicolas de Staël. Slår mig ner vid runda bordet och är där jag ska vara. de Staël har inte precis målat den här dagens dimma, men han har gjort många målningar av subtil ljuskaraktär; ibland grådager, ibland saffransgula fält, ibland en måne, ibland helt psykiska stilleben.
Jag vet precis var jag har den här målaren: När han går för långt i sin läckra kolorism och blir dekorativ. När han alltmer skalar av sig och blir en egenartad landskapsmålare, mot slutet av sitt liv. Från 1952 till 55 excellerar han i förenklingarnas atmosfäriska bilder. En himmel, ett mörkblått ovädershav, en bit landskap i södra Frankrike där det lergrå binds samman med ett höstligt dis. Ljusets Massa.
Sen bläddrar jag igenom en Goyabok full med värdiga reproduktioner. Jag är inte här för att läsa, utan för att se. Goya är en vansinnig begåvning; under trycket av politiska omvälvningar och egna sjukdomar fortsätter han febrilt med sitt verk. Från hovmåleriets stela hästar, med levande ryttare, till de sena makabra och svartsynta bilderna av en värld där människor äter varandra (lite som nu, fast mer synligt, då). Det intressanta med Goya är bland annat hur en målare som är så halvbra på vissa saker; hästar, kvinnors anatomi, den tecknade linjen - ändå är en av alla tiders största konstnärer. Han lever i en brytningstid, han bryter med mycket, men måste samtidigt hålla sig väl med sina avnämare. Hans inre spänningar måste varit enorma. Det yttre trycket var farligt nog. Folk med fel åsikter fängslades och släpades bort till inkvisitoriska förhör, som Goya också travesterat i sina etsningar.
Och ändå målar han samtidigt de mest sensibla porträtt och tjurfäktningsscener och stilleben.
Det är något med konst och bilder som rör mig mer än litteratur. Efter månader med ord och texter, även mina egna, lägger jag in en annan växel i hjärnan. Eller i Själen. Jag ser och ser och finner ännu en av de enorma utsikterna från det rådande och det passande och det trist normala. Goya glöder där inne på det lilla fina biblioteket.
Han finns kvar. Liksom de Staël.
Jag undrar varför det är enklare att återfinna glöd i måleri, snarare än i litteratur, och då menar jag inte bara i den samtida anemin. Glöd blir så lätt kitsch i ord; men om man vill finna den kan man kanske läsa Baudelaire, Shakespeare, Aischylos, Dostojevskij, Dickinson, Ib Michaels Den tolfte ryttaren och Agneta Pleijels Fungi. Med mera. Men jag tror konsten - framförallt måleriet - totalt sett kan härbärgera mer av mystik, eld, extas, fanskap, bisarra rumsligheter, visioner, överdrifter, underdrifter och satiriska Far-åt-helvete-demoner. Den kan också härbärgera en helt flippad kolorit. Samt Massa Dimma, då.
Massa. Dimma. Ingen massa alls. Jag går runt Skeppsholmen i ett grått dis som suddar ut allt. Husen i gamla stan, varav ett enda, alldeles under Storkyrkans torn, lyser rött, försvinner alltmer i milda gråtoner. Ja hela stadsgården, Söders skyline, slott och broar uppgår i Massa Dimma.
Jag går i blåst och motvind ut mot Kastellholmen och njuter. Bra dag att vara här nere vid stora utsikten, och gå bort sig i det vackra diset, där endast skärgårdssbåtar och färjor tycks röra sig med väldig kraft som motvikt till allt det upplösta grå.
In på Konstbiblioteket, där jag hittar Goya och Nicolas de Staël. Slår mig ner vid runda bordet och är där jag ska vara. de Staël har inte precis målat den här dagens dimma, men han har gjort många målningar av subtil ljuskaraktär; ibland grådager, ibland saffransgula fält, ibland en måne, ibland helt psykiska stilleben.
Jag vet precis var jag har den här målaren: När han går för långt i sin läckra kolorism och blir dekorativ. När han alltmer skalar av sig och blir en egenartad landskapsmålare, mot slutet av sitt liv. Från 1952 till 55 excellerar han i förenklingarnas atmosfäriska bilder. En himmel, ett mörkblått ovädershav, en bit landskap i södra Frankrike där det lergrå binds samman med ett höstligt dis. Ljusets Massa.
Sen bläddrar jag igenom en Goyabok full med värdiga reproduktioner. Jag är inte här för att läsa, utan för att se. Goya är en vansinnig begåvning; under trycket av politiska omvälvningar och egna sjukdomar fortsätter han febrilt med sitt verk. Från hovmåleriets stela hästar, med levande ryttare, till de sena makabra och svartsynta bilderna av en värld där människor äter varandra (lite som nu, fast mer synligt, då). Det intressanta med Goya är bland annat hur en målare som är så halvbra på vissa saker; hästar, kvinnors anatomi, den tecknade linjen - ändå är en av alla tiders största konstnärer. Han lever i en brytningstid, han bryter med mycket, men måste samtidigt hålla sig väl med sina avnämare. Hans inre spänningar måste varit enorma. Det yttre trycket var farligt nog. Folk med fel åsikter fängslades och släpades bort till inkvisitoriska förhör, som Goya också travesterat i sina etsningar.
Och ändå målar han samtidigt de mest sensibla porträtt och tjurfäktningsscener och stilleben.
Det är något med konst och bilder som rör mig mer än litteratur. Efter månader med ord och texter, även mina egna, lägger jag in en annan växel i hjärnan. Eller i Själen. Jag ser och ser och finner ännu en av de enorma utsikterna från det rådande och det passande och det trist normala. Goya glöder där inne på det lilla fina biblioteket.
Han finns kvar. Liksom de Staël.
Jag undrar varför det är enklare att återfinna glöd i måleri, snarare än i litteratur, och då menar jag inte bara i den samtida anemin. Glöd blir så lätt kitsch i ord; men om man vill finna den kan man kanske läsa Baudelaire, Shakespeare, Aischylos, Dostojevskij, Dickinson, Ib Michaels Den tolfte ryttaren och Agneta Pleijels Fungi. Med mera. Men jag tror konsten - framförallt måleriet - totalt sett kan härbärgera mer av mystik, eld, extas, fanskap, bisarra rumsligheter, visioner, överdrifter, underdrifter och satiriska Far-åt-helvete-demoner. Den kan också härbärgera en helt flippad kolorit. Samt Massa Dimma, då.
Nicolas de Staël: Landskap 1952 |
Francisco de Goya: Tjurfäktning i byn,1812-14 |
Goya: Contra el bien General: Mot det allmänna Goda. 1810-20 |
Goya: Porträtt av Antonia Zarate 1805 |
tisdag 20 november 2012
Roddmaskinsjaget
Går på autopilot till
träningslokalen. Det är alldeles för vackert ute. Och egentligen vill jag köpa
nya kläder. Dricka vin och sjunga sånger och dansa med kaniner och pojkar.
Drömma om hav och höjder. Förnya passet, börja resa, sitta vid skrattande bord
och sola på upphöjda däck.
Dock.
Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag.
Dock.
Dock.
Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag.
Dock.
Jag blir starkare. Det
blir alla de andra roddmaskinsjagen också. Starkare och starkare. Det är det
enda man blir. Och ibland – det vet man ju av erfarenhet – är svaghet mera
värd. Yin övervinner Yang. Frid vinner över krig. Det mjuka övervinner det
hårda. Men kanske alltmer sällan. Det vet man också. Av erfarenhet. Så att.
Men.
När krig och maskiner och
robotjag och drönare och ömsesidiga stormpolitiska anklagelser tar sats, ska
man ta ett steg tillbaka, mentalt. Done. Alla tuppar är svarta.
söndag 18 november 2012
Akkokielas
Denna bild är lånad och något beskuren. Jag publicerar den med tillåtelse av Mattis som driver sin blogg från Jokmokks horisont. Där är dagen inte mycket mer än en timmes sol över skogskanten nu, men stillheten är urtida som på det här fotot. Och bäcken liknar Satsån i mina Lapplandstrakter, just där den nått ned från höjderna till flatmyren, innan den rinner ut i sjön.
Så här skriver Mattis:
"Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nåt sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det var på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?"
Länkar även till en av Maciej Zarembas artiklar om skogen: Skogens maffia, i DN.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)