Natt när åskan dog bort

 

 Gjord i Paint.

Stora män jag mött

 

Ivan Illich, som jag intervjuade

halvliggande på en säng i Joachim Israels 

lägenhet i Köpenhamn, så roligt vi hade

När han kom till Sverige ett år senare

ville han träffas igen, men jag var nygift

Per Kirkeby, en lång stark förälskelse 

som övergick i vänskap och brevväxling

Ronald Laing, med den djupa blicken

tur jag inte föll ner i den också

Egil Rönne-Petersen, psykoanalytiker

aldrig har en frejdig norrmann

gjort så mycket gott i Sverige

Martin Lönnebo, jag satt i den tomma kyrkan

när han kom in skakade jag till i hela kroppen

 

Claes Andersson, denna oerhört mänskliga 

pondusperson, för jordisk för mig

Ingmar Bergman, jag följde  honom till

banken när jag var sju år, för att visa vägen dit

(var han ett barn?)

 

Eric Clapton - var ingen stor man

han satt och sydde fast en knapp

i sina byxor, medan vi gjorde intervjun

på hans hotellrum.

Just saying....

 

Foto: Magnus Johansson

 

Midsommarrapport

Det blev midsommar, och den var kall och blåsig. Tror jag egentligen firade den riktiga midsommaren 21:a juni med att gå ut i värmeböljans sista kväll och gå upp till utsiktsplatsen där man bara dånar av skönhet. Sen kom nordanvinden och nordvästan med moln och kyla. Midsommarafton typ 11 grader. Jag gick bara ut och gick, i dunrock och med varma kallingar under byxorna. Kvällen avslutades med ett åskblått moln mot klar himmel, som speglade sin djupa åskblå ton i sjön. Sen satte jag mig och skrev några timmar. Därefter ställde Prigozhin till sin impulsiva marsch mot Moskva, och jag blev sittande till 4 för att kolla utvecklingen av denna förvirrade situation.

Midsommardagen var klar och solig, men fortfarande kall, i nordvästlig hård vind. Vägrenen strålande violett med stora fält av midsommarblomster. Jag åt middag med vänfamiljen, där det lagades hemgjorda pizzor som var urgoda. Sen satt G och jag en stund i kvällssolen och uthärdade blåsten. Men inte länge. Jag var stelfrusen när jag kom hem. Tog på mig allt ylle jag har. Gick ut - med dunkappa - i solnedgången, och den var lika vacker som förra året. Och idag, på söndagen, kom lite värme och sol tillbaka. 

 

Foto: Lena Westberg

 

Vad som händer i Ryssland är betydligt mer problematiskt. Och istället för att spekulera som en gammal möp kan man ju skicka pengar till Ukraina. Många är skeptiska mot de stora insamlingarnas svinn, men jag vet att katolska Caritas har minst sådant. Skicka gärna en slant. Slava Ukraini!

Här är länken till Caritas.

Bada fötterna...

Nu har det varit riktig varm försommar flera dagar. Hundlokorna har börjat slå ut. Fjällpiparen har stuckit upp till fjället. Jag går underbara promenader vid olika tider på dan. Hela natten är ljus, och man borde inte sova. 

Idag gick jag barfota ner till stranden och vadade i strandkanten. Iskallt men skönt ändå. Det har varit 22 grader i luften, men här och var vid stränderna ligger ändå en snöremsa kvar, efter vinterns stora ihopskottade högar. Sjön ligger spegelblank och jag blir lat av solen. Men jag läser då och då i den underbara Selected Poems av Adam Zagajevskij. Mer om det en annan gång. Kanske. Eller så räcker det att jag funnit honom. Göken gal i väster.

 

Foto: Gerd Ulander

De tåliga björkarnas tid

Det har varit flera grådagar med mycket blåst. Jag väntar till kvällen med att gå ut för då har vinden mojnat. Några små regnstänk faller ner genom nordlig vind. Fjällen försvinner i grå regnmoln men när jag vänder mig åt ett annat håll har ett annat fjäll skakat av sig molntäcket. Svartblått med vita strimmor lyfter det över granskogens mörka rand. Nedanför är den nu öppna sjön och randen av björkar som står lite stilla i kallvädret. För en vecka sen slog dom ut sina musöron, nu håller dom igen. Vi har nollgradigt och minusgrader om natten. Jag går ännu med täckjacka och ylleluva.

Nu har jag bott i Lappland ett år. Ett "experiment" som fallit väl ut. Förra året hade våren kommit lite längre vid den här tiden. Men det här året ser jag fram emot en mycket varmare sommar, om det blir som enligt långtidsprognoserna. Längtar efter att simma i den klara sjön igen. Och är faktiskt rätt glad att jag bor här uppe, också för att det inte blir för jävla varmt. I GP skriver Eva-Lotta Hultén om hur hon fasar för en alltför varm och torr sommar, skogsbränder, vattenbrist och hela skiten. 

Jag har bekantat mig med några nya små vårblommor, och sett fåglar jag inte sett förut och jag känner mig hemma i byn som den främling jag är. Tycker om ensamheten, tycker om de små mötena med folk, tycker oerhört mycket om naturen. Men innan sommarens extas bryter ut ska vi genomlida en kall början på juni, och i motsats till förra årets varma midsommar kan den här bli rätt sval. Vi väntar lite skruttsnö så sent som på nationaldagen. Sverige, Sverige, fosterland. Och fostrad blir man. Men sen så, kommer ljuva blomstertid.

 

Långsam vår på tundran

Tystnad. Folktomt. Isen har till hälften smält och sjön speglar återigen fjällens majestät. På andra ställen ligger isen murken och grå, med små pölar som speglar ljuset. I de större pölarna speglas även grankanten. Allt är som en målning.

Jag svär lite åt mig själv att jag inte fått igång min nya mobilkamera. Men jag och tekniska grejer - de tråkar ut mig. Så inte fåglarna, som låter på alla möjliga skojiga sätt, många av dem har jag aldrig hört i mina gamla hemtrakter. Vill så gärna lära mig vilka de är. Det är inte tråkigt. I alla fall vet jag att jag hört berguven och en ensam trana. Och jag har sett knipan och fjällpiparen. De håller båda till vid min närmaste strand. Fjällpiparen jagar sin hona som en besatt, och hon springer undan, och så vidare.

Jag gick den mjuka vägen ut på udden, där stranden syns bred och ljusbrun nu vid lågvattenståndet. Bara ett par veckor till kan man gå på en smal landremsa ut till den lilla ön som kallas Japan (för att den är avlång). Dagarna har varit vackra och milda. Men nu vankas lite snö igen i veckan. Naturens humor typ. Nedan: Knipa.