Tystnad. Folktomt. Isen har till hälften smält och sjön speglar återigen fjällens majestät. På andra ställen ligger isen murken och grå, med små pölar som speglar ljuset. I de större pölarna speglas även grankanten. Allt är som en målning.
Jag svär lite åt mig själv att jag inte fått igång min nya mobilkamera. Men jag och tekniska grejer - de tråkar ut mig. Så inte fåglarna, som låter på alla möjliga skojiga sätt, många av dem har jag aldrig hört i mina gamla hemtrakter. Vill så gärna lära mig vilka de är. Det är inte tråkigt. I alla fall vet jag att jag hört berguven och en ensam trana. Och jag har sett knipan och fjällpiparen. De håller båda till vid min närmaste strand. Fjällpiparen jagar sin hona som en besatt, och hon springer undan, och så vidare.
Jag gick den mjuka vägen ut på udden, där stranden syns bred och ljusbrun nu vid lågvattenståndet. Bara ett par veckor till kan man gå på en smal landremsa ut till den lilla ön som kallas Japan (för att den är avlång). Dagarna har varit vackra och milda. Men nu vankas lite snö igen i veckan. Naturens humor typ. Nedan: Knipa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar