Sonat i cissmoll

Kände bara att det behövdes något lite roligt här idag och fann den här.

Olof Astrup Hällkvist: Sonat i cissmoll

Krig och försvar

En gång, på en kollegas 50-årsmiddag, hade jag som bordskavaljer en israelisk man. Han var mycket charmerande och vänlig, men när jag förstod att han tjänstgjort på hög nivå inom den israeliska armén, fick jag tillfälle att ställa en fråga som länge molat inom mig: Hur är det ni känner när ni går ut i krig?

Han svarade: Det är helt berusande, man känner sig fruktansvärt levande och itänd. Konstigt nog, precis det svar jag väntat mig. 

Samme man hade efter striderna vid Gaza senare kommit till insikt om att han hellre ville kämpa för fred. Han reste vid den här tiden runt i världen på olika fredskonferenser och uppdrag för universitet rörande fredsfrågor. Jag minns tyvärr inte hans namn, annars skulle jag googla på honom nu.

Det är ungefär så nära en f.d. stridande person som jag kommit. Till bilden hör förstås att stridsgnistan är beroende av motivation, tron på den egna saken. Det är något som kommer att fattas de ryska soldaterna i längden, nu, i Ukraina. Inga krig är jämförbara, inga människor, inga män. Men de känslomässiga  aspekterna på krigföring är inte oväsentliga. Man tänker sig dråsar av unga män, ibland även kvinnor, som levt ett alldagligt, kanske rentav lite tråkigt liv, och så plötsligt ställs inför möjligheten att på liv och död delta i en farlig krigsaktion. Kanske i tron att deras land är hotat, kanske som del av en myt om fiendelandet. Kanske - som i fallet Ukraina - i ett rent och osjälviskt försvar av det egna landet, friheten, demokratin.

En sannfärdig motivation och försvarsvilja, så som Ukraina och deras ledare Volodmyr Zelenskyi visat upp, är naturligtvis inspirerande för alla de unga frivilliga som nu ställer upp och ger sig iväg till Ukraina. Man kan ana deras glöd. Och i det här läget finns ingen anledning att fördöma stridsviljan. Hur mycket hellre man än skulle vilja vara en helt vardaglig pacifist.

_ _ _ _ _ _ _

En artikel i The Guardian 14.3. tangerar det här ämnet, utifrån frivilligas horisont. Det lär finnas fler, och säkert mer rutinerade.

Det finaste skilsmässobrevet

Det här brevet hittade jag nu, under pappersarbetet för min stora flytt. Men det finns sannerligen papper och papper: Bankpapper som ska sparas, skräp, avier, gamla anteckningar, gamla skrynkliga skisser, deklarationer från anno dazumal - och så: Detta brev. Jag blev berörd. Jag har tänkt så mycket på B sista tiden. Han var ju den som orsakade min första flytt från Stockholm, till Linköping, där vi tillbringade så många år, i trädgård, och på långa vackra utflykter i naturen. Men jag flyttade tillbaka till Stockholm och sen skilde vi oss. Med saknad. Så här skriver en storsint man:

 

Söta Gabi,

Du ska inte vara ledsen - och sova dåligt.

Tänk dig in i att det är mycket bättre för dig att gå vidare. Vi har haft ett fint liv tillsammans. Det vet jag och det kommer jag aldrig att glömma. Vi har gett varann så mycket. Men du har så många år framför dig. Du är fint igång med det skrivande som kommer att fylla ditt liv i årtionden som du ännu har framför dig. Du måste oundgängligen gå vidare just så som du börjat så bra under detta år.

Gemenskapen - närheten till en annan människa behöver vi alla. Du kommer att få även det när som helst. Det vet jag. (...)

Men jag vill inte alls tappa bort dig. Jag vill att vi ska kunna ses även i fortsättningen. Jag vet att vi har mycket att ge varann även under lite svalare förutsättningar.

Nu börjar kylan krypa in under golvet här. Råttorna prasslar under vasken. Jag gruvar mig för vintern och velar med fortsättningen här. Samtidigt som jag redan ser fram emot en fin vår och sommar i Onkels trädgård. Bella och du är välkomna att hälsa på.

Din B. 

 

 

Liminalitet - del 1

Det är ljust till halv fem nu. Februari är en älsklingsmånad, ljuset stormar fram, vänta bara.

Jag packar böcker. Låda efter låda. Tjocka boken med Shakespeares pjäser, tung konsthistoria, tungt danskt lexikon, med flera tunga och trehundra lätta volymer. Papplåda efter papplåda fylls och jag staplar dem i rummet. Rotar i garderoben, slänger kläder. Fyller pappkassar med böcker jag ska ge bort.

Solen når in i mitt fönster igen mitt på dan och lyser upp väggen som vetter mot grannen. Hon som blev en vän, och är det ännu, efter 30 år i ett hus som haft sina oväder av renoveringar och översvämningar, och stundtals spänd stämning. Men vi har tagit oss igenom det. Hon och jag och andra grannar, hon som bodde på samma våning mitt emot, som också blev en vän under lång tid. Sådana händelser är en bra grej i livet; att bli vän med sina grannar. En annan bra grej är att jag alltid gillat den här lilla lägenheten, här är mysig stämning, en vacker gård, en ljuvligt hög kastanj, och nära till Brunnsvikens ljus och vatten, promenader och simning, och under flera år skridskor.

Den här lägenheten innehåller också mänskliga minnen, av min man, många vänner, en och annan fest, en ung älskare, samt några (älskare) till, som jag inte ska gå närmare in på. Men de bidrar till stämningen.

Jag befinner mig i uppbrottet. Mitt livs längsta och tyngsta flytt ligger framför mig. Allt här ska upp och iväg 79 mil norrut. Till södra Lappland och min älsklingsby där. 

Min själ och min kropp är i mellanrummet, mellan allt det gamla och det nya, som också innefattar en del "gammalt" - eftersom jag rest till denna by regelbundet i 35 år. Liminalitet innebär att vara på spänd lina, mellan det som ska lämnas och det som är framför. Både känslomässigt och praktiskt svävar och kämpar jag med konsten att lösgöra trehundra ting ur gravitationen, att sätta ner dem igen, att se den nya lägenheten framför mig, att vara fylld av minnen, vänner, konst, kultur - som bara finns i Stockholm, och å andra sidan: min stora trötthet på gator och sten. Jag väljer alltså, och då väljer man samtidigt bort. Jag väljer den oerhört vackra lappländska naturen, och jag har vänner även där uppe. 

Sen, när jag en gång vilat ut och landat, kan jag göra utflykter. Hit ner till Stockholm, eller till Umeå, Trondheim, Östersund. Men den här mellantiden är så pass jobbig att jag kommer att vara oerhört förankrad där uppe, en mycket lång tid, tror jag. Resfeber? Ja. På ett helt annat sätt än någonsin förr, vid utlandsresor. Jag har tagit ett modigt beslut, men på spänd lina vandrar också en liten tjej som byter liv, kanske för sista gången.

Den etiska förfrysningen

Om man googlar på René Robert, så kommer först hans namn upp, men genast nedanför det "René Robert net worth". Precis som när man googlar på berömda skådespelare eller musiker. Det kan man kalla amerikaniseringen av en sökmotor. Men svenska kvällstidningar och andra kommersiella produkter ligger inte långt efter, med sina ständiga utrop om vad olika artister tjänar och vilka hus de bor i, vilka hus de nyss sålt eller köpt för miljoner kronor, vilka plastikoperationer de kostat på sig och vilka yachter de har eller vad en skilsmässa kostat dem.

Marknadiseringen av kändisar pågår för fullt, även i det skenbart socialdemokratiska mediet Aftonbladet. Det är inte utan att man känner vibbarna av rivalitet mellan hon som försäljer Renées brygga, Arga snickaren och Blondinbella parallellt med nån musikalkändis som visar upp sin lägenhet eller en deckarförfattare som stirrar plastikkorrigerat in i kameran och berättar om sina miljoner.

Det är en tid värd vårt förakt kort sagt. Och det vete fan om den inte helt korrelerar med den andra aspekten av vår tid: En tilltagande avhumanisering av dem som inget har. Romer eller uteliggare eller nån fattig invandrare. 

I veckan dog fotografen René Robert efter att  ha fallit på en gata i Paris, och inte kunnat ta sig upp på nio timmar. Ingen förbipasserande såg honom, ville se honom, ville hjälpa honom. Han var ute och gick i samma aronidissement där många uteliggare håller till. I nionde timmen var det just en av dessa fattiga som ringde om hjälp. Det var för sent. René Robert dog av förfrysningen. Väl på sjukhuset fanns inget att göra. Men man kan googla på hans "net worth". Om man inte råkar vara mer intresserad av hans foton på flamencoartister.

PS: Och den här dansaren såg min man och jag i Madrid. Eller i alla fall vill jag tro att det var han.

Som puts på en vägg som vittrar

 

Som puts på en vägg som vittrar. Det är ett hål och stoft som smulas mot fingertoppar. Det är en torr förnimmelse av avstånd. Det gröper ur hålet, det silar sakta bort, det är ett skikt av innan, den lägsta sandbanken före havet. Det är en raderad process och någon som jagar den. Någon som jagar förbi och bort dit raderingen inte hunnit. Sandbanken flyter undan, den är i flod, under ett torn. Man kastar ut människor ur tornet, man välter dem i havet, men ingen kommer fram till sanden. Det är nyputsade hus i bleka pastellfärger och en gata där två barn går i samtal efter skolan. Det murade tornet välter över dem, det har ett syfte med sig hela dagarna, det faller isär. Det syftar till uppbyggnad och förstörelse. Det säger uppbyggnad men menar i samma stund förstörelse. Det syftar och minns inte vad det menar. Det är dött och inte dött. Det fungerar. Det är verksamt, det syftar och pågår. Det slår upp ögonen mot bröst det inte känner, det känner inte namnen, inte de små båtarna i turkos med röd reling, det känner bara stora ting, stora summor.

De är hårda, nitiska och sålda i miljarder. Brösten vars namn de inte känner är en mellanlandning. En liten hydda mellan träden som de inte kan böja sig och gå in i. Det tar och välter hyddan bakifrån. Det vill göra allting bakifrån och slippa se in i ögonen de ska lämna efter sig som avfall. Skräck och rinnande håligheter. Det vackra flimrar förbi utanför toafönstret där de drog upp kjolar och drog ner, där de tvättade sina händer, och skämtade om sin penis, där det tog ut i förskott det som aldrig ingått i processen. Det sa alltid att det hade flyt, så länge pengarna räckte till deras stenhårda projekt. Efteråt tog de sina liv, från höga höjder eller av höga doser, av höga tankar och höga avdrag, av draget kring munnen skarpt, som slipsen hårt knuten och sedan strypta tillgångar. Ödem och svullnader i fettets gap. Det var vattnets narkotiska växt, sa man. Det var virus i tromberna. Det var det utströddas återkomst. Det var det odelbara berget av skuld. Det var ett annat berg dit ingen längre kom. Det var som sanden i vecken där de små jordekorrarna bor. Det var en annan planets uppsikt över landet. Det var ett öde. Att mellan sand och himmel söka makt över vatten, utan syfte. Den tiden gick det stora sönder. Det enkla ska bestå och svämma över.

Min text för svensk/danska tidskrifterna Ordkonst/Kulturo. Intuitiv och helt oprogrammatisk surrealism.

Till Tidskriften Ordkonst och länk till danska Kulturo.

Den nya prydhetens 20-tal

Bara som en brasklapp: Jag tycker en viss Arnault betett sig som ett mindre svin, alldeles oavsett hur Fru Frostensson försöker vackra till det, och jag tycker Herr Engdahl far iväg som en hal ål när han ska försvara och rättfärdiga densamme med blicken fäst på nån gammal unken fransk idé om "vivören". Lämna det. Vi är färdiga med det. Trötta på hela historien.

Men: Jag tycker också att det samtida grubblandet över och grävandet i varenda liten erotisk dumhet är sanslöst ängslig. Om en 50-årig man blir lite varm av att kasta ett par ögon på en 17-åring, eller om en 30-årig snubbe tapetserar väggarna med Lolita eller Askungen, det är faktiskt en privatgrej. Så länge ingen fumlar sig över gränsen för normal respekt för den andre såklart man får titta och njuta och minnas hur det var att vara ung, och kanske bli upphetsad och i hemlighet göra lite sexuella fantasi-grejer med ungefär samma åverkan på moralen som en läsning av Nabokov eller Houllebecq eller, för all del, Tove Ditlevsen och Susanne Brøgger.

Det är en himmelsvid skillnad mellan människans allmänna lustar och lustens drömmerier, och att förgripa sig på en ung människa eller utnyttja kvinnor (eller män) i en beroendesituation. Nu har prydheten gått för långt. Vi har fått en småborgerlig nymoralism som spökar överallt i varannan feministisk krönika. Jag är trött på den också. Vi levde i ett friare klimat  när jag var ung. Jag dog inte av att en äldre författare verkade lite för förtjust, inte heller av att avvisa bokförläggaren eller producenten. Jag tyckte det var lätt som en plätt. Det hände mig då och då mellan 19 och 30, tills jag var så stabilt förankrad med min man att ingen annan kom i närheten. 

Yngre män har jag också haft, ointressant att räkna upp åldersskillnader. Men precis som äldre män kan gå igång på att se en ung fin kvinna gå förbi, så kan jag också tycka om att bara se på vissa unga män, eller skådespelare, eller musiker, ofta för att de har fina, uttrycksfulla ansikten. Men jag kan också se på foton från Elfenbenskusten och konstatera: Å, så långa, smala och graciösa de är, de där svarta männen. Jag skulle naturligtvis aldrig komma på idén att ragga på nån ung, eller att forsa iväg till Gambia för att leva med en 30 år yngre man, men jag moraliserar inte över de kvinnor som gör det. Låt folk sköta sin sexualitet själva så går det nog bra. Och uppfostra eller träna unga kvinnor att vara så säkra på sig själva, och ha sån självrespekt att det blir lätt att säga nej, även till män som lockar med jobb och framgång och nån jäkla liten kulturposition. 

Och, naturligtvis, behöver det ens sägas: Straffa förgriparna.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ 

 

Och lite vid sidan av, men ändå apropå ovan sagda, denna:

https://www.svtplay.se/video/30480060/the-reader?position=19&id=jBEokVq