Liminalitet - del 1

Det är ljust till halv fem nu. Februari är en älsklingsmånad, ljuset stormar fram, vänta bara.

Jag packar böcker. Låda efter låda. Tjocka boken med Shakespeares pjäser, tung konsthistoria, tungt danskt lexikon, med flera tunga och trehundra lätta volymer. Papplåda efter papplåda fylls och jag staplar dem i rummet. Rotar i garderoben, slänger kläder. Fyller pappkassar med böcker jag ska ge bort.

Solen når in i mitt fönster igen mitt på dan och lyser upp väggen som vetter mot grannen. Hon som blev en vän, och är det ännu, efter 30 år i ett hus som haft sina oväder av renoveringar och översvämningar, och stundtals spänd stämning. Men vi har tagit oss igenom det. Hon och jag och andra grannar, hon som bodde på samma våning mitt emot, som också blev en vän under lång tid. Sådana händelser är en bra grej i livet; att bli vän med sina grannar. En annan bra grej är att jag alltid gillat den här lilla lägenheten, här är mysig stämning, en vacker gård, en ljuvligt hög kastanj, och nära till Brunnsvikens ljus och vatten, promenader och simning, och under flera år skridskor.

Den här lägenheten innehåller också mänskliga minnen, av min man, många vänner, en och annan fest, en ung älskare, samt några (älskare) till, som jag inte ska gå närmare in på. Men de bidrar till stämningen.

Jag befinner mig i uppbrottet. Mitt livs längsta och tyngsta flytt ligger framför mig. Allt här ska upp och iväg 79 mil norrut. Till södra Lappland och min älsklingsby där. 

Min själ och min kropp är i mellanrummet, mellan allt det gamla och det nya, som också innefattar en del "gammalt" - eftersom jag rest till denna by regelbundet i 35 år. Liminalitet innebär att vara på spänd lina, mellan det som ska lämnas och det som är framför. Både känslomässigt och praktiskt svävar och kämpar jag med konsten att lösgöra trehundra ting ur gravitationen, att sätta ner dem igen, att se den nya lägenheten framför mig, att vara fylld av minnen, vänner, konst, kultur - som bara finns i Stockholm, och å andra sidan: min stora trötthet på gator och sten. Jag väljer alltså, och då väljer man samtidigt bort. Jag väljer den oerhört vackra lappländska naturen, och jag har vänner även där uppe. 

Sen, när jag en gång vilat ut och landat, kan jag göra utflykter. Hit ner till Stockholm, eller till Umeå, Trondheim, Östersund. Men den här mellantiden är så pass jobbig att jag kommer att vara oerhört förankrad där uppe, en mycket lång tid, tror jag. Resfeber? Ja. På ett helt annat sätt än någonsin förr, vid utlandsresor. Jag har tagit ett modigt beslut, men på spänd lina vandrar också en liten tjej som byter liv, kanske för sista gången.

Den etiska förfrysningen

Om man googlar på René Robert, så kommer först hans namn upp, men genast nedanför det "René Robert net worth". Precis som när man googlar på berömda skådespelare eller musiker. Det kan man kalla amerikaniseringen av en sökmotor. Men svenska kvällstidningar och andra kommersiella produkter ligger inte långt efter, med sina ständiga utrop om vad olika artister tjänar och vilka hus de bor i, vilka hus de nyss sålt eller köpt för miljoner kronor, vilka plastikoperationer de kostat på sig och vilka yachter de har eller vad en skilsmässa kostat dem.

Marknadiseringen av kändisar pågår för fullt, även i det skenbart socialdemokratiska mediet Aftonbladet. Det är inte utan att man känner vibbarna av rivalitet mellan hon som försäljer Renées brygga, Arga snickaren och Blondinbella parallellt med nån musikalkändis som visar upp sin lägenhet eller en deckarförfattare som stirrar plastikkorrigerat in i kameran och berättar om sina miljoner.

Det är en tid värd vårt förakt kort sagt. Och det vete fan om den inte helt korrelerar med den andra aspekten av vår tid: En tilltagande avhumanisering av dem som inget har. Romer eller uteliggare eller nån fattig invandrare. 

I veckan dog fotografen René Robert efter att  ha fallit på en gata i Paris, och inte kunnat ta sig upp på nio timmar. Ingen förbipasserande såg honom, ville se honom, ville hjälpa honom. Han var ute och gick i samma aronidissement där många uteliggare håller till. I nionde timmen var det just en av dessa fattiga som ringde om hjälp. Det var för sent. René Robert dog av förfrysningen. Väl på sjukhuset fanns inget att göra. Men man kan googla på hans "net worth". Om man inte råkar vara mer intresserad av hans foton på flamencoartister.

PS: Och den här dansaren såg min man och jag i Madrid. Eller i alla fall vill jag tro att det var han.

Som puts på en vägg som vittrar

 

Som puts på en vägg som vittrar. Det är ett hål och stoft som smulas mot fingertoppar. Det är en torr förnimmelse av avstånd. Det gröper ur hålet, det silar sakta bort, det är ett skikt av innan, den lägsta sandbanken före havet. Det är en raderad process och någon som jagar den. Någon som jagar förbi och bort dit raderingen inte hunnit. Sandbanken flyter undan, den är i flod, under ett torn. Man kastar ut människor ur tornet, man välter dem i havet, men ingen kommer fram till sanden. Det är nyputsade hus i bleka pastellfärger och en gata där två barn går i samtal efter skolan. Det murade tornet välter över dem, det har ett syfte med sig hela dagarna, det faller isär. Det syftar till uppbyggnad och förstörelse. Det säger uppbyggnad men menar i samma stund förstörelse. Det syftar och minns inte vad det menar. Det är dött och inte dött. Det fungerar. Det är verksamt, det syftar och pågår. Det slår upp ögonen mot bröst det inte känner, det känner inte namnen, inte de små båtarna i turkos med röd reling, det känner bara stora ting, stora summor.

De är hårda, nitiska och sålda i miljarder. Brösten vars namn de inte känner är en mellanlandning. En liten hydda mellan träden som de inte kan böja sig och gå in i. Det tar och välter hyddan bakifrån. Det vill göra allting bakifrån och slippa se in i ögonen de ska lämna efter sig som avfall. Skräck och rinnande håligheter. Det vackra flimrar förbi utanför toafönstret där de drog upp kjolar och drog ner, där de tvättade sina händer, och skämtade om sin penis, där det tog ut i förskott det som aldrig ingått i processen. Det sa alltid att det hade flyt, så länge pengarna räckte till deras stenhårda projekt. Efteråt tog de sina liv, från höga höjder eller av höga doser, av höga tankar och höga avdrag, av draget kring munnen skarpt, som slipsen hårt knuten och sedan strypta tillgångar. Ödem och svullnader i fettets gap. Det var vattnets narkotiska växt, sa man. Det var virus i tromberna. Det var det utströddas återkomst. Det var det odelbara berget av skuld. Det var ett annat berg dit ingen längre kom. Det var som sanden i vecken där de små jordekorrarna bor. Det var en annan planets uppsikt över landet. Det var ett öde. Att mellan sand och himmel söka makt över vatten, utan syfte. Den tiden gick det stora sönder. Det enkla ska bestå och svämma över.

Min text för svensk/danska tidskrifterna Ordkonst/Kulturo. Intuitiv och helt oprogrammatisk surrealism.

Till Tidskriften Ordkonst och länk till danska Kulturo.

Den nya prydhetens 20-tal

Bara som en brasklapp: Jag tycker en viss Arnault betett sig som ett mindre svin, alldeles oavsett hur Fru Frostensson försöker vackra till det, och jag tycker Herr Engdahl far iväg som en hal ål när han ska försvara och rättfärdiga densamme med blicken fäst på nån gammal unken fransk idé om "vivören". Lämna det. Vi är färdiga med det. Trötta på hela historien.

Men: Jag tycker också att det samtida grubblandet över och grävandet i varenda liten erotisk dumhet är sanslöst ängslig. Om en 50-årig man blir lite varm av att kasta ett par ögon på en 17-åring, eller om en 30-årig snubbe tapetserar väggarna med Lolita eller Askungen, det är faktiskt en privatgrej. Så länge ingen fumlar sig över gränsen för normal respekt för den andre såklart man får titta och njuta och minnas hur det var att vara ung, och kanske bli upphetsad och i hemlighet göra lite sexuella fantasi-grejer med ungefär samma åverkan på moralen som en läsning av Nabokov eller Houllebecq eller, för all del, Tove Ditlevsen och Susanne Brøgger.

Det är en himmelsvid skillnad mellan människans allmänna lustar och lustens drömmerier, och att förgripa sig på en ung människa eller utnyttja kvinnor (eller män) i en beroendesituation. Nu har prydheten gått för långt. Vi har fått en småborgerlig nymoralism som spökar överallt i varannan feministisk krönika. Jag är trött på den också. Vi levde i ett friare klimat  när jag var ung. Jag dog inte av att en äldre författare verkade lite för förtjust, inte heller av att avvisa bokförläggaren eller producenten. Jag tyckte det var lätt som en plätt. Det hände mig då och då mellan 19 och 30, tills jag var så stabilt förankrad med min man att ingen annan kom i närheten. 

Yngre män har jag också haft, ointressant att räkna upp åldersskillnader. Men precis som äldre män kan gå igång på att se en ung fin kvinna gå förbi, så kan jag också tycka om att bara se på vissa unga män, eller skådespelare, eller musiker, ofta för att de har fina, uttrycksfulla ansikten. Men jag kan också se på foton från Elfenbenskusten och konstatera: Å, så långa, smala och graciösa de är, de där svarta männen. Jag skulle naturligtvis aldrig komma på idén att ragga på nån ung, eller att forsa iväg till Gambia för att leva med en 30 år yngre man, men jag moraliserar inte över de kvinnor som gör det. Låt folk sköta sin sexualitet själva så går det nog bra. Och uppfostra eller träna unga kvinnor att vara så säkra på sig själva, och ha sån självrespekt att det blir lätt att säga nej, även till män som lockar med jobb och framgång och nån jäkla liten kulturposition. 

Och, naturligtvis, behöver det ens sägas: Straffa förgriparna.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ 

 

Och lite vid sidan av, men ändå apropå ovan sagda, denna:

https://www.svtplay.se/video/30480060/the-reader?position=19&id=jBEokVq

Plunges /Before and after/ Epiphany

 

Many men I loved

Many men loved me

but why oh why, Ferlinghetti

under the Cypress tree?

 

Why not where the cedars grow

why not on a mountain slope

and in the garden of delight

accompanied with  party dope

Or on a shelf, by the sea

where nobody can listen

to the sounds of him and me

or steal or change the vision

Many men I loved

many men loved me

so let me gather in

the fair epiphany

 

Before is always after

and after is before

and some men do the plunge

an action I adore

Some stay for ever on the fringe

of this & that to do

then very much belated

try the steps of kangaroo

 

And when they are belated

there´s nothing love can do

it´s time and chance and courage

they should have broken through

Sweet Kierkegaard did tell 

to consider choices well

and then to jump with vigour

be it heaven, be it hell 

_____________________________________________

 

När jag vill skriva på engelska

En dikt av Joseph Brodsky

 1 January 1965

 

The Wise Men will unlearn your name.                                         

Bild: Gabi Björnstrand

Above your head no star will flame.

One weary sound will be the same—

the hoarse roar of the gale.

The shadows fall from your tired eyes

as your lone bedside candle dies,

for here the calendar breeds nights

till stores of candles fail.

What prompts this melancholy key?

A long familiar melody.

It sounds again. So let it be.

Let it sound from this night.

Let it sound in my hour of  death—

as gratefulness of eyes and lips

for that which sometimes makes us lift

our gaze to the far sky.

You glare in silence at the wall.

Your stocking gapes: no gifts at all.

It's clear that you are now too old

to trust in good Saint Nick;

that it's too late for miracles.

—But suddenly, lifting your eyes

to heaven's light, you realize:

your life is a sheer gift.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Hämtad från Poetry Foundation. 

 

Brodsky som också skrev: "Tiden uppfanns av döden".

En hjärna i händerna på teknikjättar

Årets andra, mycket initierade, text handlar om hur vi människor förlorar (och bedras på) vår koncentrationsförmåga i en tid av ständig media-och-internet-och-texting-tweeting-instagramming-facebooking distraktioner.

Jag bestämde mig för att sluta med twitter. Att det sammanföll med nyåret var kanske mest en slump, men det känns ändå fint att se det som ett nyårsval. Jag har haft mycket roligt på twitter, och lärt mig mycket, fått lätt tillgång till information som jag annars inte hade haft. Det har funnits kontakter med andra nya människor som har känts både roliga, meningsfulla och vänskapliga. Alla möjliga kul och kunniga begåvningar finns ju där, och ibland blir det liksom party. MEN - det ÄR distraherande, och särskilt mycket så under en lång pandemi-period när det naturliga umgänget varit inskränkt och jag ibland hänger alltför länge på twitter för att "parta" lite, bidra, få en massa svar. 

Jag har inte tid med det mer. Jag behöver min koncentration för att skriva, och läsa böcker, och så småningom även måla igen. Efter två dagar utan twitter känner jag en helt annan frid. Rent märkligt, men så är det. Jag hör ju inte till dem som genast ersätter denna frid med att bingea TV-serier och filmer och - aldrig någonsin - spel. En lustig synchronicity var den här artikeln som jag läste nu på morgonen, efter att jag redan bestämt mig. Den berättar och förklarar vilken jävla stöld av vår hjärnkapacitet som internet, ständig uppkoppling och gloendet i Ipaden är. Och så det där att betrakta varje vacker plats som bakgrund för en selfie, för ens ego. Patetiskt.

Hela artikeln från The Guardian ligger här. Läs, och ta hand om era hjärnor!

"I went to Portland, Oregon, to interview Prof Joel Nigg, who is one of the leading experts in the world on children’s attention problems, and he told me we need to ask if we are now developing “an attentional pathogenic culture” – an environment in which sustained and deep focus is harder for all of us. When I asked him what he would do if he was in charge of our culture and he actually wanted to destroy people’s attention, he said: “Probably what our society is doing.” Prof Barbara Demeneix, a leading French scientist who has studied some key factors that can disrupt attention, told me bluntly: “There is no way we can have a normal brain today.” We can see the effects all around us. A small study of college students found they now only focus on any one task for 65 seconds. A different study of office workers found they only focus on average for three minutes. This isn’t happening because we all individually became weak-willed. Your focus didn’t collapse. It was stolen".

"...one study at the Carnegie Mellon University’s human computer interaction lab took 136 students and got them to sit a test. Some of them had to have their phones switched off, and others had their phones on and received intermittent text messages. The students who received messages performed, on average, 20% worse. It seems to me that almost all of us are currently losing that 20% of our brainpower, almost all the time. Miller told me that as a result we now live in “a perfect storm of cognitive degradation”.