Idag: Sergej Rachmaninov

Sergej Rachmaninov som ung, med sin hund och en bok

Jag har en plan, rätt lös, men jag vill lära mig "allt" om Rachmaninov. I och med Symfoniska danser, op 45, har han fångat mig med sin musik; sin rika eleganta orkestrering, klangvärlden, de folkviseenkla sångliga momenten. Han kan måla både det ljust melodiösa, oskuldsfulla i människolivet, dess melankoliska längtan och dess bullrande stampande kamp. Han skriver romantiska och rytmiska sånger på horisontalen som laddas upp med expressiva tvärslag från brass och puka. Det viktiga är att det dramatiska och sorgliga får vara med. Bara så kan det fånga in både hans tid, och min, eller rättare sagt vår.

Det är stora problem i luften, man behärskar dem inte med ett reklammässigt: Ha en bra dag! (för att nu inte tala om politiska utspel med tummen upp). Inte heller får det riktigt plats hos vissa lättare (trots det älskvärda) tonsättare. Men hos Rachmaninov finns människolivets hela spektrum och motsättningar integrerade. Man hör både mörkret och ljuset, det tunga och det alla vackraste. I Opus 45 blir den lågmälda dansen sakta vildare och vildare, i andra satsen fräckt arrangerad med blåsarna, trumpeter, saxofon, fagotter. Därtill klockspel och pukor. Man anar ett det är ett formidabelt svårdirigerat stycke.

Sista satsen är återigen mer svepande känslosam - rysk, tänker man - innan man uppfattar det stoiska draget, toner som följer en stramt upprätthållen struktur kring verkets obändighet, som både kämpar och överraskar och så plötsligt  - kabang! - har hörbart kul i sin uppfinningsrikedom: Så vill jag se Rachmaninov, och särskilt detta stycke. 

Här en respekterad inspelning med dirigenten Kirill Kondrashin och Moskvas symfoniorkester från 1963. För er som kan dela min begeistring så finns, så här nära alla själars dag, även en inspelning av De dödas ö, med Stockholmsfilharmonikerna, under Andrew Davis ledning. Men börja med den första, som är hans sista stora.

Emily Dickinson: Låg himmel

 
The sky is low, the clouds are mean, 
A travelling flake of snow 
Across a barn or through a rut 
Debates if it will go. 

A narrow wind complains all day 
How some one treated him; 
Nature, like us, is sometimes caught 
Without her diadem.


- - - - - - - - - - - - - 
 
Poesi i November 
Väggmålning från Knossos, Kreta.

Ikväll: Robert Frost

 
Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay.





- - - - - - - - - - 

Poesimånad
November 

Målning: Per Kirkeby

Och idag blir det Szymborska

POSSIBILITIES

I prefer movies.

I prefer cats.

I prefer the oaks along the Warta.

I prefer Dickens to Dostoyevsky.

I prefer myself liking people
to myself loving mankind.

I prefer keeping a needle and thread on hand, just in case.

I prefer the color green.

I prefer not to maintain
that reason is to blame for everything.

I prefer exceptions.

I prefer to leave early.

I prefer talking to doctors about something else.

I prefer the old fine-lined illustrations.

I prefer the absurdity of writing poems
to the absurdity of not writing poems.

I prefer, where love’s concerned, nonspecific anniversaries
that can be celebrated every day.

I prefer moralists
who promise me nothing.

I prefer cunning kindness to the over-trustful kind.

I prefer the earth in civvies.

I prefer conquered to conquering countries.

I prefer having some reservations.

I prefer the hell of chaos to the hell of order.

I prefer Grimms’ fairy tales to the newspapers’ front pages.

I prefer leaves without flowers to flowers without leaves.

I prefer dogs with uncropped tails.

I prefer light eyes, since mine are dark.

I prefer desk drawers.

I prefer many things that I haven’t mentioned here
to many things I’ve also left unsaid.

I prefer zeroes on the loose
to those lined up behind a cipher.

I prefer the time of insects to the time of stars.

I prefer to knock on wood.

I prefer not to ask how much longer and when.

I prefer keeping in mind even the possibility

that existence has its own reason for being.

Wisława Szymborska (1923– 2012)

Dickinson, när mörkret sjunker...

We grow accustomed to the Dark —
When Light is put away —
As when the Neighbor holds the Lamp
To witness her Good bye —

A Moment — We Uncertain step
For newness of the night —
Then — fit our Vision to the Dark —
And meet the Road — erect —

And so of larger — Darknesses —
Those Evenings of the Brain —
When not a Moon disclose a sign —
Or Star — come out — within —

The Bravest — grope a little —
And sometimes hit a Tree
Directly in the Forehead —
But as they learn to see —

Either the Darkness alters —
Or something in the sight
Adjusts itself to Midnight —
And Life steps almost straight.

Emily Dickinson (1830–1886)

Greta och Botticelli

 

Han hade kunnat måla henne. Hennes ansikte ar av just det slaget som han ofta tecknade och kanske idealiserade.
Men det fina med Gretas rena ansikte är att det framträder i en tid när det gått troll i kvinnors skönhet, när plastikoperationer och ankläppar  och bröstförstoringar och bisarra frisyrer gör sitt bästa för att synas vackrare än de är, så finns med ens Gretas ansikte där, i alla media. Och en annan sorts skönhet träder fram. Kalla den gärna klassisk. Den kommer att överleva allt tjafs och bök med kvinnors utseenden, som nu säljs in på osäkra själar. Här - en säker själ, och en Botticelli-madonna.

Men, för att det inte ska bli för fint, och förljuget, länkar jag till en av de senaste artiklarna om miljöproblematiken: Våldförd skog. Avdelning tropiska regnskogar.

Efteråret findes...

Efteråret findes; eftersmagen og eftertanken findes...

Hösten finns. Och det allra sista av hösten finns,
oändligt vackert som allt som går förlorat.
Och vi går utmed vattnen som är blåsvarta i skuggan,
och ljust emaljblå där himlen skiner ner, den stora lönnen
har fällt alla sina löv, och den har brutit en kraftig gren,
och vi säger: måtte den överleva, parkens praktfullaste
träd, men återstår gör också en lätt orange rymd kring
de sena sälgarna, raka som körsångare står de, och vakar
över de två svanarna i strandkanten, som lyser
vita mot det smaragdgröna gräset vid stranden,
där en enda björk ännu bär sina gula löv,
faller grenarna hängena ner mot vassen,
som är tät och kraftfull och fylld med ett obestämt
ljus i sina ulliga krafsiga brungrå toppar.
Vassen och säven som bildar fasta former av öar
målade av jag vet vilken konstnär som kan det här.
Det är vackert nu, det är alltid vackert här,
och lyktorna tänds och en ensam pojke på
tolv år går framför oss på vägen och ser ner
i sin mobil och det sista rosa lyser över husen österut
och ett flygplan sticker förbi, så litet mellan trädens
kronor och några springer sin sista tur och andra
är helt stilla, som änderna intill bryggan där de
brukar få mat av barn och gamla. Vi ser ner i vattnet,
ser upp mot molnen, en dag ska vi måla allt detta
så som det är värt, men innan dess:

efteråret findes; eftersmagen og eftertanken
findes; og enrummet findes; englene,
enkerne og elsdyret findes; enkelthederne
findes, erindringen, erindringens lys;
og efterlyset findes, egetræet og elmetræet
findes, og enebærbusken, ensheden, ensomheden
findes, og edderfuglen og edderkoppen findes,
og eddiken findes, og eftertiden, eftertiden


Inger Christensen, Alfabet