onsdag 6 februari 2019

Emma Reyes - Brev från min barndom

Så kom denna bok lite slumpartat i min hand. Och som det ibland är, när man inte har några förutfattade idéer om en författare så överraskade den mig totalt. Jag skrev om den i Mellansveriges tidningar. Och som vanligt citerar jag bara en del av texten här, och skriver in den senare, när den är mindre ny i tidningarna.





"Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören.
Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus."

"Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret."

"För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket! 
                          

Emma Reyes föddes i Colombia 1919 och dog i Bordeaux, 2003. 
Några länkar:  DT, St.nu. Vlt Gefle Dagblad

måndag 4 februari 2019

Coltrane

Så blir det natt, medan jag skriver, i pauserna lyssnande på Coltrane och annan musik. Jag hörde en relativt nyskriven jazzkomposition på radio idag där den märkliga rytmen Coltrane gör här var direkt kopierad. Men det är väl så det går till i de konstnärliga generationsförloppen. Just den här versionen av Equinox är nog lite horsig, men det blir ju bra. Ändå.





Och så tycker jag om den här nyfunna ambient post-rock-musiken, som Péter Tóth ‏har gjort. Funkar att skriva till också. Det går inte med Beethoven.

fredag 1 februari 2019

Anita Goldman om judarna och inkvisitionen på Mallorca

Författaren Anita Goldman har gjort ett gediget historiskt grävarbete, om tusen år av judisk historia på Mallorca. Om det skrev jag i ett stort antal tidningar, på minnesdagen av Förintelsen.


"På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly.
Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.
De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud."

Hela recensionen av Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Norstedts) finns att läsa bl.a, här och här. Eller här, för de av er som har tillgång till de tidningarna. Skriver in hela texten gör jag senare.

lördag 26 januari 2019

Till er som sover....

....eller inte sover. Till Bodil med sin brutna fot, till Gunnar med sin brutna Brexit, till Lennart med sin lungpajskur, till mig själv i snöig natt, till alla som läser här, till Gerd i Lappland, till Sussi i Nacka, till Mira och Adam i Kärrtorp, till den andra Gabrielle, till Sverker i Skarpnäck, till Inga och Eva alla mina vänner och syskon. Denna violinist står högst på min himmel nu.


fredag 18 januari 2019

Thorild, en ny vän....

Biskop Thomas frihetssång, som jag gillade redan i skolan, toppas bara av denna vers från Thomas Thorild. Glad Fredag, all fria!

Ingens Herre, ingens Träl!
Sade våra Fäder :
Högsta Rätt till högsta Väl
Alla, Alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
Men mitt Väsend, det är m i t t :
Denna Sanning, Vänner,
Man i Själen känner.

Thomas Thorild

Mera av hans skrifter finns här: Att följa ögonblicken.

lördag 12 januari 2019

Och solen har sin gång....

Jag måste bara mäta upp graden av svenskhet och lojalitet med de norröna skuggliven som nu börjar ljusna. Så här ligger det till med solen vid Treriksröset den 12 Januari, alltså idag. Vi vet att vi måste dansa lite för säkerhets skull, så att solen verkligen kommer tillbaka. Eller dansa förresten - det räcker att vara glad. Den långa Natten är över.
Bild hämtad från Astro.info.

lördag 5 januari 2019

#metoo för pojkar

Jag respekterar, men har inte deltagit i, metoo-rörelsen. Sent har jag fattat hur mycket överjävligt skit kvinnor har varit utsatta för. Kanske också att vissa yrken är mer smittsamma för folk som vill "tänja gänser" eller folk som inte kan sätta gränser. Som teater-och-film-världen, musikvärlden, konstscenerna, sportvärlden, restaurangbranschen, med flera. När skådespelerskan Eva Röse i TV pratar om hur många män som stått och dinglat med organet framför näsan på henne, gissar jag att hon talar sanning. Och att "stoppa in den där, vi ska jobba" också är det enda rätta svaret.

På filmbolaget Zentropa i Danmark lär man ha satt i system att ha festliga porrkvällar med nakna tjejer på borden, för att lätta upp stämningen för de hårt arbetande genierna. Antar att bolagets kvinnliga producenter också tyckte det var en fin idé, eftersom ingen av dem hördes protestera på den tid det begav sig.
Den högkulturella klubben Forum har jag - dessbättre tydligen - aldrig besökt, men ryktena om Jean-Claude Arnault har nått mig för länge sen från brudar i grannskapet av KB. Han är naturligtvis inte så ensam som det ser ut, syndabock för en hel generation mansidioter som han blivit.

När det gäller överskridandet av en kvinnas spontana nej och/eller ja, är det nog en av de känsligaste zoner som existerar i det mänskliga livet. Alla som vet ett uns om verklig Eros vet hur tydlig gränsen är mellan det totala ja-et och det tveksamma nej-jag-tror-inte-det. Men porrkulturen har gjort denna subtila känsla helt suddig av "alla får ligga" och liknande hypnotiska termer som inte har ett dyft med sexuell kvalitet att göra. Vi vet redan att alla får ligga, att lansera det som ett ideal är en förolämpning mot prima samlag. Alla har legat någon gång i de där kroppsliga högarna av besvikelse, och alla får - förhoppningsvis - uppleva det verkliga erotiska undret, en annan gång.

Jag är bara så tacksam att jag inte ens varit utsatt för pinsamma plågoandar, det räcker så bra med allt fummel i ungdomen. Samtidigt undrar jag om det finns en inbyggd stolthet som gör att jag faktiskt aldrig ens behövt tveka inför typer som Arnault, och liknande. Se exemplet Eva Röse.

Nu vet alla också att sex och små flirtiga "tjänster" av olika slag kan förekomma i en värld där en flicka, eller pojke, vill fram. En roll, en bok, en utställning, en konsert kan stå på spel. I andra sammanhang kan det gälla pojkar som blir upplockade av "fadersersättare" -  typer som missbrukar deras förtroende och ger sig på dem sexuellt. Patrick Sjöberg, Jonas Gardell och andra har vittnat om det. Det kunde alltså behövas ett #metoo för pojkar också.

Riktigt jävla sorgligt är det att i ett tv-reportage få höra om unga pojkar och flickor som regelbundet och tvångsmässigt säljer sig till sexuella handlingar. Pojken som sa att detta lindrade hans ångest och flickan som sa att hon blev lyssnad på av sina sexköpare är som stora sorgliga budskap till vuxenvärlden och samhället: Var fan är ni när dessa barn säljer sig (var tionde svensk ungdom har någon gång sålt sex enligt en rapport)?

Det är alltså något helt förvridet och olustigt i vår porrifierade tid. På nätet drar de sig fram, sexmissbrukarna, eller på en bakgata. Och i det sjuka nätet hamnar helt unga människor, flickor och pojkar. Det behövs ett #metoo för pojkarna också.

- - - - - - - - - - - - - - -

Här är mitt gamla debattinlägg från AB om pedofiler på nätet. 
Och den här debatten om en porrfri skola är ju så oerhört sen och nödvändig. Vilket pinsamt skitliv man säljer in på barn. Själv tycker jag man skulle gå till källan: Bort med all porreklam i nätbolagen. Vuxna missbrukare får fanemej klara sig själva.
Läs även: Konsten att förstöra sex med sex.
Och i The Guardian skriver Johanna Ekström om det kallkåta kulturella "samlaget".
På någon sorts underlig omväg har den här texten av Gunnar Strandberg också med saken att göra.