Ulf Kristersson & Lööf och deras skatteprivilegierade bidragstagare går in i väggen med sin RUT-slav före.
(Utlys extraval att hållas samtidigt som EU-valet. Heller Kleins recept. Mitt med.)
onsdag 12 december 2018
måndag 10 december 2018
Recension av Agneta Pleijel
Jag lade in min recension av Agneta Pleijels självbiografiska roman, del 2, "Doften av en man" på björnstrand backwater. Där kan ni som följer henne, eller inte, läsa vidare.
Senare ska jag lägga in en lång, bra intervju jag gjorde med
henne, för många år sen. Vår avdelning av The Paris Review, non?
Och, viktigare: Här finns Agneta Pleijels artikel om migration och flyktingpolitik, från häromdagen.
fredag 7 december 2018
Roligt med Stendahl
Om kärleken är såklart och utan all filimetrig tvekan Stendahls finaste bok: Här är mannen som vet allt det där om kärleken som man behöver veta (hallå alla kulturmän, läs och begrunda: "Överdriven tillvänjning till njutning förhindrar kärlek från att uppstå") - och jag minns det som att jag kunde stryka under varje ord han skrev. Det om hur kärleken växer i de återkommande avstånden är förstås berömt; kristalliseringen, som han kallar det - när två människor går ifrån att vara obeslutsamt förälskade till att veta: Det är du.
Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.
Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.
Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.
Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.
Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.
Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.
Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.
Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.
torsdag 6 december 2018
Flickan hoppar över berg
Hon, den där unga flickan som sprang
över gråbergen, över renlaven, som
ett rådjur och lätt utan tankar, det var
somrarnas torra knaster, det var höst
det var vått och slemmigt under laven
det hoppade hon över, hon ensam
Det var kattmjuka kattblommor
små viol och tysta runor under
det var ingenting och ingenting
motståndet fanns inte under
himlarna, molnen, de hundra
drömmarnas outsläckliga dag
Det var ingen konst, det var allt
som var konst. Det var hennes
liv som rann utmed stammarna
tallarna, björkarna, eken, alen,
det var kärret och ynglen i en
kupad hand som var Guds glipa
Hur lätt, hur stark, hur vild hon
tar sig i ländernas riktning söder
och norr och i öster havet det
vida, det djupa, det sällan varma
och modern samma, stel där borta
men flickan, flickan växlade, visste
Det är nu jag ska säga att hon ännu
är en del av mig, att hon är kvar
obruten och lätt innanför skalet
av äldre kvinna med värk i knät,
i rygg, att hon är kvar med sin iver
upp över bergen, långt in i skogen
Det är nu jag ska säga att momenten
är odödliga och ja, momenten är
på grund av nåden så lätta så
strömmande rätt igenom att de
aldrig går förlorade. Det är det alltför
stela, ägda, färdiga som går förlorat
Flickan hoppar som en get i bergen
fågeln från den höga grenen svingar
som en pil rätt in i hennes öga och
igenom, ut på andra sidan med vingarna
utbredda bärande två ögon vidare
vidare, synsk, över bergmossans fält
6.12.14
work in progress
över gråbergen, över renlaven, som
ett rådjur och lätt utan tankar, det var
somrarnas torra knaster, det var höst
det var vått och slemmigt under laven
det hoppade hon över, hon ensam
Det var kattmjuka kattblommor
små viol och tysta runor under
det var ingenting och ingenting
motståndet fanns inte under
himlarna, molnen, de hundra
drömmarnas outsläckliga dag
Det var ingen konst, det var allt
som var konst. Det var hennes
liv som rann utmed stammarna
tallarna, björkarna, eken, alen,
det var kärret och ynglen i en
kupad hand som var Guds glipa
Hur lätt, hur stark, hur vild hon
tar sig i ländernas riktning söder
och norr och i öster havet det
vida, det djupa, det sällan varma
och modern samma, stel där borta
men flickan, flickan växlade, visste
Det är nu jag ska säga att hon ännu
är en del av mig, att hon är kvar
obruten och lätt innanför skalet
av äldre kvinna med värk i knät,
i rygg, att hon är kvar med sin iver
upp över bergen, långt in i skogen
Det är nu jag ska säga att momenten
är odödliga och ja, momenten är
på grund av nåden så lätta så
strömmande rätt igenom att de
aldrig går förlorade. Det är det alltför
stela, ägda, färdiga som går förlorat
Flickan hoppar som en get i bergen
fågeln från den höga grenen svingar
som en pil rätt in i hennes öga och
igenom, ut på andra sidan med vingarna
utbredda bärande två ögon vidare
vidare, synsk, över bergmossans fält
6.12.14
work in progress
söndag 2 december 2018
Advent med Duccio
Den här målningen tänkte jag lägga in redan till allhelgona, men nu är det advent och det passar lika bra. Den är från altartavlan i Domen i Sienna. Målaren är Duccio di Buoninsegna, och den är målad mellan 1308-1311. Somligt får ta tid. Naturligtvis hade han också en massa hjälpande händer från lärlingar i verkstaden som fick jobba med mantelfall, guldglorior och skägg, men inte så mycket mer.
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.
Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.
Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!
lördag 24 november 2018
Elif Batuman - Idioten
Läs Elif Batumans Idioten, om ni vill ha roligt!
Jag
tycker om hur hon sätter mig i kontakt med min egen ungdom; hur hon gestaltar
ett specifikt ännu inte jagstabilt tillstånd, där intrycken från världen verkar
strömma rätt in i en, samtidigt som man befinner sig lite lätt vid sidan av. Selin
är en vänlig själ, men samtidigt ständigt lite off-side, det viktiga som händer
henne glider liksom förbi, hon hinner inte greppa det, innan det är över. Det
gäller både den presumptive pojkvännen, Ivan, och mer alldagliga ting, som
måltider, collegefester, släktmiddagar och resor. Medan Elif Batuman excellerar
i slapstickartade anekdoter och absurda iakttagelser, rinner hennes alter ego
förbi som en strimma rök, knappt märkbar i sin unga, självutplånade tveksamhet.
Jag har tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt befriande att då byta till en allvarsam komedi.
Hela artikeln finns här.
Utdrag ur min recension:
Jag har tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt befriande att då byta till en allvarsam komedi.
Hela artikeln finns här.
onsdag 21 november 2018
Lydia Davis
Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is, again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better, then.
But the words of head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)