Jag vet hur det är, jag är själv estet. Det vi alltid kan göra, oavsett läget, är att gömma oss i skönheten, andas in den, plocka utsikter från bergens vidder och kvällar med underliga molnformationer. Vi ser på blommorna och liljorna på marken och drömmer bort all skit i världen.
Emil Nolde framstår för mig, just nu, som en målare man gillar i ungdomen: Han är storvulen och klatschig, hans färger är aningen hysteriska och hans närhet till de små tingen, blommorna, är i det närmaste övererotisk. Som ung vill man ha allt det där: Man vill ha färger som stegras och moln som aldrig existerat, men som talar till en om oerhört starka känslor och att jorden är ett häftigt ställe att leva på och det räcker så.
Men när jag ser Nolde, lajv, som man säger - för första gången i mitt liv - blir jag ganska besviken. Inte för att det är så allvarligt - det gäller ju en gammal kärlek, numera endast odlad via några scroll på nätet då och då. Men att se hur han, kallad för en av Tysklands största kolorister, om och om igen målar på med grön-röda kontraster - målar sina gubbar och troll och naturväsen i grova drag, och i oljor som verkar gjorda mycket hastigt och "spontant", som det heter - kan bara få mig att undra över tidens gång och konstens relativitet. Vem kan överhuvudtaget bry sig om dessa väsen han målar, dessa typer och troll, som sedan länge är passerade av liknande väsen i storfilmer och blockbusters? Nä, det går bara inte. Det är som om han kom på "en grej" han kunde göra, och sen gjorde det med en femårings envishet. Oljorna är kass helt enkelt.
Akvarellerna däremot - där finns fortfarande någonting. Det beror delvis på materialets känslighet, som förflyttar Nolde från självsäker penselsvingare till en konstnär som är mer i händerna på görandet. Ett material, färger vått i vått, som bara låter sig behärskas när man ger efter, och sen hittar kontrollen, sen ger efter igen. Men utan erfarenheten av att ge efter skulle Nolde stampat på samma självgoda plats för alltid.
Förutom landskapen med lysande moln, violetta solnedgångar och slaskande hav, är porträtten i akvarell ofta det bästa han gör. Återigen, han ger med sig, slumpen och skickligheten samspelar - så uppstår det en gnista av liv i verket.
Även blommorna är mycket vackra. Men också de på det där lite storvulna sättet som kan få mig att längta efter kontemplativa japanska blomsterstudier. Och jag kommer inte ifrån känslan av att han gömmer sig för sin nazistiska samtid genom att begrava sig i idyllens "boden", eller i naturens dramatiska skådespel. Alltsammans kan verka som kulisser för det han undviker: Sin existens i en politiskt sinnessjuk tid som han höll sig väl med*).
Kolorist, expressionist, och en jävel på att få vattenfärgerna att flyta in och ut i varandra snabbt som ett väders förvandlingar. Där överlever han. Så - det är ändå landskapen jag stannar inför, en god stund, innan jag lämnar salarna med en känsla av någonting övermäktigt.
En lite mer objektiv betraktelse över Nolde finns på Wikipedia.
Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. 30/8.
*) Nolde var medlem av Nationalsocialistiska partiet, men stämplades trots det, senare, som "entartet".
