Det svartvita vilda

Landskapet mer så här nu. Står och tänker att nu skulle en fan rita i kol i tio dar. Men jag har ritat med pastellkrita och tusch och blyerts och jag har haft en vidunderlig sex veckors tid i berg och myr och ateljé. AM fotar lite bilder idag. Men jag är snål med att lägga ut mina egna. Tills vidare.

Carl Fredrik Hill ritade.

Tionde oktober

Snön har fallit
först nu hör jag
syrsorna.

 

När hösten kulminerar på en spång

Foto: Gerd Ulander

Marken där vi gingo

Stekenjokk  18:e september

Första snön

På två dagar ändrade sig vädret här uppe. Vi åt kräftor och festade, jag cyklade hem i en mild natt. Norrskenet kom. Månen avtog. Vintergatan syntes.

I tre dagar har jag vårdat min träningströtta kropp. (Man går inte gratis upp och ner i höga fjäll nämligen). Samt sett på TV att det sker hemska saker. Och att Kristina Lugn ändå håller i en bokcirkel i Hökarängen.
Så ska man förstås göra. Vad man gärna vill ska man göra, på trots av allt bittert, hårt och djävulusiskt i världen.

Här i Västernorrland hör man mest ordet djävulskt användas som förstärkningsord. Nå så djävulskt ont. Nå så djävulskt vackert. Ja, och det senare stämmer. Först en brittsommar utan like. Alla i byn säger att det aldrig varit så fint. Och i natt kom vintern, med köldgrader. Och på eftermiddagen små stötar av snö, snett från norr.

Och sen, igen, nå så djävulskt vackert.

Från den senaste vandringen

Brittsommar i fjällen

Min enkla uppfattning: Stora vyer tar fram det stora inom människan. Om där finns något.
Jag minns en person som skyggade för stjärnhimlen, hon kände sig antagligen Lost.
Jag är nästan tvärtom: Om jag inte får betrakta stora vyer nån gång emmellanåt, om inte fjäll och dalar, stränder och hav, stjärnhimmel och norrsken möter mig, är jag som fångad i en bur av omständigheter och omständligheter. Som att gå till tandläkaren en hel vinter. Som att alltid, alltid skriva på en bok. Städa, diska - allt det vanliga. Handla på Coop. Gå till Apoteket. Köpa underkläder på Åhlens. Hela den alldeles nödvändiga biten av ärenden.

Men att det finns folk som shoppar bortom allt förstånd är mig obegripligt. Shoppa är det tråkigaste som finns. Här gör jag då och då en generaltur hos handlarn, köper mat för en vecka. Klart, slut. Resten är ett seende, gående, roende, ritande. Och så kritorna, aldrig i lika många toner som färgerna på fjället - nu gör jag en del i svartvitt för att lugna ner kolorismen.

Häromdagen var Gerd och jag uppe på närmaste fjället; där man ser meanderåarna slingra genom mosse och myr, där sju små sjöar ligger ljusblanka i motljuset. Bakom dem berg efter berg av blålila toner. Fjällpiparen som alltid hörs där uppe besökte oss. Fruktansvärt ansträngande vandring, värst på nervägen, medan uppvägen är lätt. Dagen efter var jag omtumlad. Som ett lätt bubbel i hela kroppen. Varenda bit överansträngd. Bortom gränsen för normal "träning". Och det finns alltid någon gräns man bör passera - innan det är för sent.

Idag var Gerd och jag uppe på Stekenjokk, med bil. Ingen ansträngning alls. Gick upp till renvaktarstugan och tillbaka. Satt i vidvinkeln av nio fjäll och glodde, hyfsat tysta. På hemvägen stod tre renar obeslutsamma mitt på vägen. Så fick jag äntligen se dem igen. Dessa de vackraste bland djur.
Dagarna i fjällen har varit fulla av tursamt väder. Brittsommarvärme, ingen vind, klara höstfärger. Nu avsänder jag ett par bilder igen från trakterna där vi varit.