...har inte öppnat än.
måndag 18 augusti 2014
söndag 10 augusti 2014
Hamlet får spel
Var på en ovanligt trevlig fest igår kväll. En väninna fyllde femtio år, och vi återsåg hennes vänner, släktingar och barn. Lyktor upphängda bland träd och buskar, Cava, god mat, bra samtal, massa skoj och blahaj. Och så kom då den typiske unge mannen in i bilden. Arg ung man, så där som man bara trodde fanns när Osborne och Pinter var unga.
Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring.
Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma resurserna i samhället. Det som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.
Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.
Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem.
Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:
To be, or not to be--that is the question:
Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring.
Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma resurserna i samhället. Det som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.
Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.
Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem.
Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:
To be, or not to be--that is the question:
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune
Or to take arms against a sea of troubles
And by opposing end them.
Det var Hamlet. Men Brecht är också evig:
Denn für dieses leben ist der Mensch nicht schlecht genug:
söndag 3 augusti 2014
En målning av Jan Håfström
Min text om en av Jan Håfströms målningar kan man läsa på björnstrand backwater.Den publicerades första gången i DN. Serien där hette Galleriet. Synd att den togs bort när inte Ingela Lind fick bestämma. Men popsångare, heminredning och dataspel är ju mer kultur - eller hur?
Damn it, Adorno!
100.100 besök
EN SÄRSKILD HÄNDELSEJaha ja. Nu har jag uppnått den i bloggismens kalender så viktiga dagen där mitt besökarantal blivit 100.000. Naturligtvis inget för en belevad människa att göra stor affär av. Men ni vet att det finns något som heter Blommogram - va? Ähum. Goddag då.
lördag 2 augusti 2014
En ovanlig Vivaldi
Hörde till min glädje att Vivaldis L´Estate - Sommaren - fortfarande rockar fett. I Lex musikprogram häromdagen spelades en helt konstig udda variant av denna gamla slagdänga. Om det var för att det samtidigt var så varmt och julidagen så söt vet jag inte. Men den gick rätt in. Bered er på vital virtuous italiensk flirt med Duilio Galfetti och Diego Fasolis. Länk till CD:n.
fredag 25 juli 2014
Blixtar över Storbrittanien
 | |
| Justin Stokes tweeted this incredible shot of lightning over Canary Wharf (Twitter/@Justinstokes_) |
måndag 21 juli 2014
Varken tala eller tiga
En munk frågade Fuketsu: "Tal och tystnad förenar
och åtskiljer. Hur ska man bära sig åt för att varken tala
eller tiga?"
Fuketsu sa: "Jag minns våren i Konan. Fåglarna sjunger
bland hundratusentals doftande blommor."
Mumon säger
Fuketsus zen är som en ljungeld. Så fort han får tillfälle
slungar han den. Men varför kom han den här gången
dragande med en gammal dikt? Om du kan svara på det
öppnar sig vägen för dig. Så gör dig kvitt alla vackra
fraser och berätta för mig om din zen!
Det var ingen vacker vers han läste
men den talade utan ord.
Den som låter tungan löpa
råkar alltid vilse.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Ur Mumonkan, Muren utan port
översatt och utgiven av Johan Laserna
i en sällsynt vacker utgåva
på Umbra Solis, 1999.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)