Sommarsolstånd

Nu kan jag inte ge er en bättre målare än Zorn, och hoppas ni inte tröttnat. Skulle till att presentera några av hans gam-porr-bilder, men tänkte det blev för livat för mina läsare. Så vi tar den mer klassiska midsommardansen, och så den fina bilden av en kvinna som ror. Sålunda haver man dansat, sålunda haver man rott, och skall göra igen. Skön helg!

Anders Zorn, 1897

Det fina med midsommarsolståndet, som nu blev en smula kallt, är att det pågår i tre dygn, när solen står ungefär lika högt. 21: a är den riktiga peaken. Och så måste jag dela den här med er: Jämtländsk brudmarsch. Lyssna på medelhög nivå. Den nyckelharpospelaren kan!

Anteckningar om Kjartan Slettemark

Med anledning av att Kjartan Slettemark har förärats en stor retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm (hela sommaren) så repriserar jag den här texten från en tid med honom.

Nixon Visions, 1974

Det var 1970-tal. Kjartan hade just då ingenstans att bo, Moderna Muséet hade nobbat honom som hyresgäst, så han fick bo hos Jakob och mig. Vi hade den egendomliga idén att folk var välkomna. Snart blev det för mycket av det goda; men så länge Kjartan var inneboende var det roligt.

Jag ser Kjartan och mig själv sittande på ett fik nära Mosebacke, och hur hans stora blå ögon strök mellan utsikten och mig, mellan att hålla min hand, och att prata skoj. Vid den tiden hade jag en vag känsla av att Kjartan passade bättre för pojkar än för flickor; eller så var han bara ett både-och som jag ännu inte förstod.
Kjartan skrattar; det är ett rakt-ut-skratt, som kommer som en stöt, och sen övergår i fnitter, nära falsetten. Den som inte älskat det skrattet finns inte.

Det var väl tajmat att vi möttes en sista gång på Konstkritikersamfundets julfest 2006. Jag sa något uppskattande om hans konstpudel på Moderna, som jag nyss återsett, och Kjartan svarade på sin omisskännliga sjungande Bergensiska; Ja-a, den är speci-ee-ell.
Vi anekdotiserade om the good old times, och dansade små steg. Kjartan tog då och då en klunk av mitt rödvin; och det var som skulle vara. The good old times innebar ju en flytande gräns mellan mitt och ditt; inte minst från Kjartans sida.

Jakob och jag hade haft ett blomsterbarn från Skellefteå i vårt hem, som stal min bandspelare, och en spanjor som stal en femhundring (J tog den tillbaka under duell). Men Kjartan "lånade" vår dyra, nästan nya Super-8-kamera, och har aldrig lämnat tillbaka den. Han gjorde förstås något bra med kapet. Som att filma sig själv utklädd till Polis, med Nixonaffischen i högsta hugg. Eller sig själv som Konstpudel, inställsamt svassande runt på Moderna för att bli klappad av Etablissemanget.

För mig var han under några år en rolig vän, en generös och barnslig, kvick och galen typ, som gärna omgav sig med människor som satte Kjartan i centrum. Det gjorde däremot inte jag. Kanske var det därför vi gillade varandra; ingen av oss hade planer på att inlemma oss i något annat.

Om Kjartan Slettemarks konst kommer det att talas länge, liksom om hans rebelliskhet, och hans PR-talang. Men kanske inte så mycket – för det ligger inte i tiden – om vad han fick offra, för sin s. k. konstnärliga frihet. Hans liv var både obekvämt och vimsigt, han fick hjälp av sina vänner, men ingen enda liten anpasslig tjänst kom honom till del, så vitt jag vet. Och troligen ville han inte. Paradoxen är väl att han bara kunde sälja sig själv som det han gjorde narr av: Konstpudeln.

Han skapade sitt "Moderata Museum" på Söder, ett litet galleri där Nixonaffischerna och FiskarKjartan-med-sydväst hängde tätt.
Han fick den lysande idén att resa runt med en lätt retuscherad Nixon som sitt passfoto, vilket konstigt nog funkade även vid inresan till USA. Han grundade Kjartanistan, och fotade sig själv som Tribal King.
Och mycket annat.

Kjartan var en märklig blandning av egotrip, och jaglöshet. Han hade ett stort hjärta, och en spröd längtan efter någonting, som jag ännu inte vet vad det var.
Ibland lät det inne i skrattet som en glasklockas pling, eller som en ekorre i en rutschbana, med klorna mot plåten.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länk till Kjartanismen på Kulturhuset.

Liberal, liberal eller liberal?

Jag har inte läst mycket av John Stuart Mill, och det är det nog inte många av dagens liberaler som har, men det lilla jag läst har varit sympatiskt. Han var naturligtvis radikal för sin tid, liksom Engels var det för generationen efter. Men den marknadsliberalism som utvecklats med Ayn Rand och Thatcher som nominella och exekutiva aktörer kan få ögonen att blöda. I Sverige har vi alltmer tröttnat på konsekvenserna av denna roffa-åt-sig och skyll-er-själva-liberalism, så till den milda grad att 50% av svenskarna - enligt en undersökning häromdagen - är missnöjda med den rådande samhällsutvecklingen. Vaket.

Men än mer vaket: En av de mest intelligenta texter jag läst på Blogger har levererats av Åsa Hirdman, medicinforskare och - uppenbarligen - samhällstänkare. Jag  - som väl möjligen kan kalla mig liberal socialist (ej att förväxla med nuvarande socialdemokrati) har stor glädje av hennes strukturerade satir om 7 olika sätt att vara liberal. Varsågoda, texten börjar här, resten länkar jag. Ni kommer att få kul.

"När de negativa liberalerna slutar vara studenter och börjar jobba börjar de betala skatt och detta kommer som en kalldusch.

Medan de fortfarande definierar sig själva som negativa liberaler, som inte behöver pengar för sin frihet, så har de kommit på att de behöver pengar för att vara fria. Detta intellektuella problem kommer de runt genom att definiera skatt som ett tvång, och även om pengar inte behövs för att vara fri, så blir man ofri av att behöva lämna ifrån sig dem. Detta leder till den något absurda slutsatsen att ju rikare du är, desto mer skatt betalar du, desto mer tvång har du utsatts för och desto ofriare är du. De minst fria är de riktigt rika. De är så ofria i Sverige att de borde lämna landet. Det är väldigt synd om de rika. Bara de riktigt fattiga slipper betala skatt och är fria.

Dock att det bara är skatten som innebär ett tvång. Elräkningar, hyror (även ockerhyror), mat och liknande är inget tvång, det är ju helt frivilligt. Att arbetsgivaren tvingar en att jobba över gratis, det är inte heller tvång. Det är sånt man måste ta, det ingår liksom.

Dehär liberalerna kan man hantera genom att föreslå att de kan välja att betala skatt frivilligt, så blir de fria. Då är det nämligen ett val och inte ett tvång, och då blir skatt inte heller en ofrihet."

Läs om Pojkrumsliberalerna, De negativa Liberalerna,”Freedom is just another word for nothing left to lose”- liberaler, 7-sorters-kakor-liberaler, De materialistiska liberalerna, Plutomoderaterna och de Post-materialistiska liberalerna (radikalerna). Hela texten finns här. 

                                      Bild: Max Gustafsson.

Ezra Pound. Canto 1/1.

AND then went down to the ship,
Set keel to breakers, forth on the godly sea, and
We set up mast and sail on that swart ship,
Bore sheep aboard her, and our bodies also
Heavy with weeping, and winds from sternward
Bore us out onward with bellying canvas,
Circe’s this craft, the trim-coifed goddess.


------------------------------------

Tack till @jakobssone och Christer.

Arterna. Dikt

Döden övervintrar inom oss
Ett stort nät med svarta fåglar
kommer emot mig

Gör vågen ovanför mitt huvud
och försvinner ut mot havet
skrikande om sin egenart.

                 *

Det finns tid och tider och
ingen tid alls, utom en enda
tid vi bestämmer oss för.

Jag har utmätt en klädnad nu
av ringblommor och vänskap
av arbete och likgiltighet.

                  *

Om likgiltigheten: Den gäller
allt som passerar för något
men är intet, Fåfängligheten.

Om vänskapen: Den har ingen
gräns i tid och rum, den är
den eviga återkomsten.

                    *

Och kärleken, den flockar sig inte.
Men den skriver, långa brev
vecklar ut en text om sin egenart.

Och kärleken tänker jag mig så:
Ingen kommer inpå en som
inte redan innan har svarat.

Fallet Albert Camus

Camus´ Fallet. Så blev den äntligen läst. Många decennier efter att jag läst Främlingen, Myten om Sisyfos, och andra. Kanske har jag till och med läst Fallet, men jag minns det inte.

Det mest frigörande med språnget in i den här texten är talandet; hur författaren påtar sig en roll - ungefär som Joyce Carol Oates gjorde i Vad jag levde för - och buktalar inifrån en helt annan typ av människa, en avdankad advokat med hedonistisk livsstil och ett kallt dåligt samvete. En människa som pratar, pratar, pratar, och tycks prata av sig allt han varit med om. Pratar av sig, inte minst, sin skuld.

Bakgrunden till skuldkänslan är skenbart enkel: Denne man har försummat att rädda en medmänniska. En kvinna som hoppat från en bro i Paris, vars självmord han möjligen kunde ha hindrat, men var för trög eller likgiltig för att besvära sig med. Så han pratar, om sina äventyr, sina juridiska affärer, sina kärleksaffärer, kvinnor han tog från deras män, kvinnor han snabbt lämnade. Och så vidare. Han är en totalt ensam människa, och det är underbart skickligt och lyhört hur Camus får oss att tro på detta evighetsrabblande, intelligenta, underhållande monster.

Men är han ett monster?
Han kan aldrig glömma det ögonblick där han missade att hjälpa till. Det återkommer som en ond dröm och ett ständigt ackompanjemang till allt han tar sig för. Han är som på flykt. Och någonstans i mitten av romanen hör man alltmer att det är Camus själv som talar - om sig själv.
Det är hårt, det är en självuppgörelse som påminner om författarens eget erotiska playboy-liv och hans utsvävningar i Paris litterära klubbar. När Clamence - notera bokstavskombin - alltmer anklagar sig själv för högmod, för ödmjukhetens högmod, och för ytlighetens "trevlighet", när han avslöjar sin likgiltighet och cynism, sin nihilism och egocentrism, hör man hela tiden ett strängt överjag som bearbetar honom: Det är Camus själv som vrider sig under bördan av ett känsligt samvete.

Storheten i denna bok är just det; att uppgörelsen inte bara gäller en annan, den gäller författaren. Den gör honom trovärdig och - man blir beklämd. Varför? Kanske bara för att hela detta existentialistiska allvar inte förde längre än till eviga diskussioner; om människans ansvar, etik, hennes hållning visavi andra och samhället. Men också - rätta mig om jag har fel - för att jag inte kan uppfatta Camus som värdig alla dessa slag mot sig själv. Det som gör ont att läsa. Det som gör ont därför att man påminns om att de bättre människorna vojar sig och de andra inte vojar sig alls.

"Jag ansågs vara aktiv och energisk och mitt kungarike var sängen. Jag ropade ut min lojalitet och jag tror inte det finns någon enda bland dem jag älskat som jag inte till slut bedragit. Naturligtvis hindrade inte mina förräderier att jag var plikttrogen, jag uträttade ett ansenligt arbete tack vare min slentrian, och jag hade aldrig upphört att hjälpa min nästa just därför att jag fann nöje i att göra det..."

Den inre diskussionen fortsätter i all evighet; den som Clamence presenterar för författaren och därmed för oss. I bakgrunden hör jag 50-talet genljuda med sina höga ideal, sin valfrihet in absurdum, och en kör av kloka män och kvinnor som kanske tänkte alltför mycket och självbestraffande på hur man borde leva. Men jag hör också en subtil inlevelse, i de delar av berättelsen som inte kan vara Camus själv. Där han tecknar en förfärlig människobild (nota bene en man) inte så olik Shakespeares karaktärer - en Jago, en Lear, en Othello - eller Dostojevskijs Ivan Karamazov eller Stavrogin. Det är den hårda linjen från 1600-talets nihilism, över 1800-talets Ryssland till Frankrikes 50-tal.

Och var står vi nu? Inför en ärkekonservativ hembygdsnihilism som kör över alla värden med en schlager om mig, mitt och de mina? Det vore intressant i denna tid av självbiografiska jagromaner om en enda författare klev in i huvudet på en nationalist och gjorde det med samma ferme som Camus. Någon?

 

I dessa dagar

Reta inte upp dig på de onda, avundas inte dem som gör orätt! De torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan.
Psaltaren 37 


I dessa dagar skulle man kunna trösta sig med något från Psaltaren; nästan vad som helst går bra, ty de onda "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Sådana hoppfulla ord har Psaltaren och många andra Bibeltexter i stort omfång. Problemet är bara, om man ser det objektivt, att även den gode "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Jag, du, och alla våra bästa kamrater och älsklingar. 

Och ändå är det något med Bibeln, som precis som alla tyngre litterära texter med kärlek i sig, bereder människan på både sin storhet och sin litenhet. Hon faller och förföljs, hon upprättas och beskyddas. Hon lider hungersnöd och hon får färdigkokt cous-cous från Himlen. Herren är hennes herde och intet skall fattas. Men det är mycket som fattas, och det lilla människor ändå har vill gärna någon annan Belsebubisk makt ta ifrån dem. 

Nu vet ju alla vad som händer i världen och hur nödvändigt det är - så som det egentligen alltid varit - att goda krafter håller samman. Men inte bara goda utan även intelligenta, samhällsintelligenta krafter. Jag ska inte besvära er med politik idag igen, men räknar med att mina bästa läsare har hjärtat på samma ställe som jag.

Ändå är det alltid något som fattas i människolivet, en dag av tristess kan man betänka alla de tusentals människor vars lidande övergår varje uns av självömkan man kan uppbåda, vars motgångar i livet är enorma och vars kraft att motarbeta dessa är beundransvärd. Man väljer namn som Mandela, King, eller vanliga fiskare som får sina kuster förstörda av olja, eller barn som utsätts för krig och måste använda åratal av sitt liv för att reparera skadorna. Ja, det vet ni.

Och alla dessa människor, nästan alla, har någon religion. Denna av Högvördigheten Dawkins så föraktade umgängesform med det ovetbara. (Parentes: om man hittat Dawkins twittersida förstår man omedelbart att han är offer för den grasserande narcissismen. I, me, and Myself God).
Den förankring som även den mest utsatta människa kan ha i sin religion - med Gandhi och Mandela och King som mest sjävlysande exempel - ska inte bespottas.
För mig handlar det ytterst om en tillit till livet; att någonting finns som är större och mer omfattande än det jag just för ögonblicket kan föreställa mig. 
Tillit. Förtröstan kanske. Och då menar jag inte uppgivenhetens förtröstan, jag menar den som besitts av präster som bröderna Berrigan eller Latinamerikas röda katoliker. Men jag menar också varenda människas mer poetiska del. Den som längtar och lullar och undrar. Och som inte - med vetenskapligt högmod - tror att intellektet/nyhjärnan löser allt, bara man grubblar ihjäl sig på sin kammare.

Alltså: En konst i livet; att umgås med det ovetbara. Något som sjunger under ytan av allt som händer och pågår, krig och förföljelse, sjukdom och tillfrisknande, amor och terror. Och då finns texter som Psaltaren där: Det är själva sjungandet som hjälper. Jag tänker på Kung David. Och jag tänker på den judiske mannen som Viktor Frankl berättar om i en av sina böcker, han som mitt uppe i koncentrationslägrets förbannelse förmådde vara god. Varifrån han den kraften fick vet ingen. Men jag vet att han i sitt inre måste ha lullat på Psaltaren, många gånger. 

 

Målning: Marc Chagall.