Blåsippors barn

Tjatiga dagar. Åker bort från bullerhuset. Kommer hem. Inget har skett på hantverksnivå. Förseningar. Same shit as last year.

Same wonder är däremot blåsipporna. Försenade också de. Men i år fann de mitt öga, vid en himla blåsig blå isblå blåsippe-strand. Blå aprilhimmel och fåglasång, skröplig blåis och bred vattenkant, som speglade himlablått i sina nordvindsveckade vågor.

För sent kan vara fint. Om det bara kommer sig någon gång. Nu har jag sett samma sippor som i min barndoms slänt vid åkern. Lika kallt väder. Lika blå sippor, och deras knoppiga barn. Och aldrig aldrig plockar jag någon igen. På vårt land fanns ett fält av blått. Igår - vid stranden av Järlasjön - fanns två små tuvor.

Alla de andra har tagits upp och bort och hem av samma människor som alltid tar allting de kommer åt. Till sig. Och sitt. Sina bankfack och tomter. Sin egen slänt. Men hörrni: De är fridlysta! Precis som ormarna Fransyskan skriver om på sin blogg.

Söndagens texter

Rilke och Kyrklund. Kyrke och Rilklund. På något sätt befryndade i sina avarter; den ene i sina lånade slottsrum, den andre i sin lilla hyreskoja. Den ene lyrisk, visionär och drömsk iakttagare, stundtals mer stortysk än vi tänkt oss. Den andre ödmjuk, absurd realist, vistandes i nederkanten av sin storrökande tillvaro - men likväl; aristokrat! Hur då? Jo, genom en sorts vägran.
Den ene kanske något imponerad av sig själv, sina samtida, sin relativa tillhörighet till avantgardets Nietzsche och Wagner. Den andre inte imponerad alls, inte tillhörig något särskilt. Berättar om hur han som barn smög sig in under en bro för att kunna tänka ifred. Pappa och mamma älskade mig, sa han. Och så småningom många andra. Doktorander bl.a.

Av Rilke hittade jag av en slump i bokhyllan en norsk översättning "Jeg klinger ved timens berøring", som min pappa förärats av översättaren André Bjerke. Det är lite roligt att tänka på hur dessa två kan ha träffats. Den andra, Kyrklunds "Hermelinens död" har också varit pappas.

Rainer Maria Rilke först:

Alltid på ny

Alltid på ny, skønt vi kjenner elskovens landskap,
og den lille kirkegård med det klagende navn,
og den fryktelig tause kløft hvor alle veier
ender: alltid på ny går vi parvis ut
under de gamle træer, og legger oss alltid på ny
ned mellom blomstene - foran den dype himmel.

Willy Kyrklund:

"Så kunde man aldrig känna sig säker. Alla tings inneboende lömskhet, de små rörelsernas farlighet, de små sprickornas obotlighet. I vilken sekund som helst kunde där vara en växel lagd fel, och i denna avgörande sekund tog hela ens liv en annan riktning, blev allt som man planerat och räknat på med ett slag förvandlat till meningslöshet och overklighet. Det kunde inträffa i den sista idiotiska minuten, när man redan var bränd, pulvriserad, ihälld och korkad, att etiketten som klistrades på blev förväxlad och man hamnade i 4:e galleriet, 5:e hyllan, plats 507990, långt borta från Greteli som stod i 1:a galleriet, 10:e hyllan, plats 498238, bredvid någon helt okänd karl. Det kunde inträffa tidigare, så att man aldrig fick någon användning för denna utomordentligt förmånliga eldbegängelseförsäkring. Det kunde inträffa ännu tidigare, så att man överhuvudtaget inte hade någon önskan att stå i 1:a galleriet, 10:e hyllan, bredvid Greteli och någon annan karl. Det kunde inträffa nu".


Utan att orda för mycket: Båda har en existentiell ton, en susning om något annat; Rilke gör det öppet till själva grejen, Kyrklund gömmer det i sina katalogarior över tråkiga liv.
Rilklund, Kyrke - vem av dem är mest uppbygglig idag? Jag tar Kyrklund, för humorns skull. En söndag utan griller.



Överst: Kyrklund
Undre bilden: Rilke

Papper, Penna, Ipad och Ifån

Spenderade ett par dagar i en annans bostad. Hann läsa ut Ian McEwans Amsterdam, som var exxat välskriven (inte Bookerpriset förgäves) men med ett alltför konstruerat slut. Kanske mer om det en annan gång.

Men det där att vara utan sin Laptop, sina Word-manus etc. är konstigt. Jag kommer på mig med att inte längre kunna tänka och skriva som en pennmänniska. Inte heller kan jag tillföra mitt bokmanus något på papper, eftersom det är alltför färdigt. Det fanns en tid när vissa delar, ofta minnesarbete, kunde skrivas med papper och penna i lämpliga miljöer i Lappland eller sommarhuset. Men inte nu.

Jag är lite tom. Det som finns i manuset har många fel, som ska bearbetas, och en radda fina passager som är som de ska vara, men det går bara att jobba med hemma. I min Word-värld. Och så där har jag ju egentligen hållit på i flera år; knappt en artikel, knappt en essä, har skrivits någon annanstans än direkt på datorn.

Undrar om det ändrar oss på något sätt?
Det finns författare som säger att de måste ha handen kring en vanlig gammal penna, för att känna sig med.
Jag skriver bara inköpslistor för hand. Datorskrivandet har förfört mig, lusten som blir större av att orden snabbare följer tanken, och snabbare justeras. Då känner jag mig med. Som om själva snabbheten är en förutsättning för det adrenalin eller vaddetnuär, jag behöver.

Men det finns ett annat skrivande. En fras som dyker upp, en tanke. Eller en bild, som borde noteras genast, innan den förångar. McEwans bok handlar delvis om det; en kompositörs besatthet av att fånga en melodistämma; som går förlorad för honom när den hårda verkligheten tränger sig på.
Jag fattar. Och jag tycker att McEwan konstruerar en alltför stor moralisk problematik kring detta; den skapande människan som i vissa stunder är död för sin omgivning, inte ett jota intresserad ens om någon skulle falla utför ett berg. Det är något liknande som sker i Amsterdam, men jag ska inte föregripa romanens upplösning.

Däremot: Jag tror att det finns en särskild ödmjuk närvaro hos papper och penna, som man har användning för ibland; i kärleksbrev eller ingivelser på en buss, en syn på promenaden. Konturen av ett träd och förlorade stadsdelar i dimmans ingenting. Som idag. Då tänker jag på dem som med otidsenlig trofasthet har papper och penna till hands i någon ficka, för en mening, en skiss, som ska fångas i flykten. Och att jag borde ha det. Igen.

Men varför - och det är en helt annan sak - varför skriver folk numera att de skickat sitt mail från en Ipad eller en Sony Ericsson Xperia mini; är det för att man ska stå ut med kortfattenheten och bristen på redigering, eller är det något annat - som jag inte fattar? Som vanligt? Hälsningar från dimman.

Inte min bild: Svt blogg

Snygg: Bellmans handstil: Fredmans epistlar.

"Newsroom" - nästan helbra

Aaron Sorkin som skrev manus till "West wing", (en serie från insidan av Vita Huset som jag aldrig orkat följa eftersom det var en väluppfostrad och ganska tråkig version av den politiska verkligheten) - har skrivit manus också till serien "Newsroom".

Serien som gjordes 2012 hade premiär i svensk TV igår. Vet inte varför det inte skulle kunna likställas med alla andra premiärer, Shakespeare, Pinter, Moliére, whatever. Inte för att det är lika bra, men för att det är olika bra.
Film; som kan vara just det mest nerviga, närvarande, närsynta, vidsynta, kalejdoskopiska mediet. Och det är de krafterna som utnyttjas här: Bråkigt nyhetsankare - Will McAvoy (Jeff Daniels) -  med cynisk attityd, möter kvinnan han inte sett på länge - McKenzie (Emily Mortimer) - och får en ny moralisk injektion av vad det kan vara att kommunicera från händelsernas centrum och samtidigt "think on your feet".
 
De båda har att snabbt hantera det dramatiska händelseförloppet i Mexikanska golfen; BP-platformen som går läck, dödar människor och djur, spiller ut tonvis med olja i havet. Amerikanska motsvarigheten till TT ligger lågt, slörapporterar, och först när Will McAvoy  gjort sitt nyhetsinslag graderas händelsen upp som ytterst allvarlig.

I storyn ingår en skarp, rolig dialog, en lite uppskruvad psykologi på gränsen till nervsammanbrott och förtvivlan, men också - och inte minst - en väldig feeling för det journalistiska arbetet när det är som bäst; en blandning av intelligent analys, snabba ryck och medvetenhet om key points; nyckelfrågor. Sådana som till sin absoluta natur alltid är besvärande.
Medan amerikanska TT velar i utkanten av tidernas största naturkatastrof till havs, blir "Newsroom" ett cluster av skickligt teamwork, nätscanning, rätt samtal med rätt personer, svåra frågor ställda innan någon hunnit tänka efter vad marknadsavdelningen ska säga; försåtliga små frågor och bang: Storyn är klar. BP har haft en praktikant som kontrollant för sin oljeplattform i havet. Med mera. Jag ska inte vara en spoiler. Se!

Men jag har fått en ny skådespelare på kartan: Jeff Daniels. Auktoritär i sin roll, men sensibel i mimiken, plastiken, repliken, pauseringarna. En man. Vad skönt att slippa gullepojkarna Pitt&Company. Daniels har en dynamik som gör honom alltigenom trovärdig, en humor och berördhet under ytan av Alldeles Omöjlig Mansjävel. Bra, bra, bra!

Några få invändningar: Inte helt övertygande att den supersnygga och begåvade Emily Mortimer - McKenzie - just kommit hem från långa år som krigsreporter och är, som det sägs, "utmattad", när hon samtidigt visar alla tecken på ringledaregenskaper, men framförallt ser ut som om hon varit på både manikyr och yoga. Detsamma gäller hennes medhavda producent och assistent (John Gallagher Jr). Hans pojkcharm sitter fint, men bär inga spår av att ha varit med i nyhetskamp på komplicerad nivå. Här skulle man önskat sig lite mer Stanislavski/Strasberg, lite mer under-huden-svettig-psykologi. Men, men.

Sam Waterston, Dev Patel, Alison Pill med flera gör fina biroller. Vi har bröd, nu har vi skådespel. Det här ska bli kul!

Jeff Daniels, Sam Waterston, Dev Patel och Emily Mortimer.

Meningen med äldre människor

Hon går Östgötagatan fram och tillbaka med sin gåstol. Hon vill klara sig själv. Handlar gör hon bara lite. Hennes granne som har reumatism har hemtjänst och får hjälp var fjortonde dag. Den pigga sjuttioåringen i etagevåningen har tvättning, städning, fönstertvätt, boning av golv, rengöring av garderober och skåp, strykning, varje vecka, hon betalar hälften, resten betalar Rut-bidraget.

Vilken av kvinnorna i det huset är mest värd? Enligt samhällskalkylen borde det vara hon som får mest och biligast hjälp till en tre gånger större lägenhet än fru självständig gåstol på andra våningen. Vem är mest tärande?

Vi hör sedan länge hur gamla har det i sina sängar här och var, hur få ambulanser det finns i små orter, hur ofta ambulanspersonalen måste vänta med ett viktigt ärende, hur fulla sjukhusen är och hur det liggs i korridorerna på länssjukhusen. Vi hör om dålig mat och vanvård, instängdhet av gamla, även icke-dementa, som om gamla vore barn. 

Vi hör ordet ättestupa uttalas allt oftare, bland komiker och andra. Vi hör ständigt hur den växande åldersgruppen mellan 70 och 90 till 100 kommer att bli tärande på hela Europas ekonomi.  Men vänta lite, är det inte ofta samma människor som byggde upp Europas ekonomi?

I en amerikaniserad ungdomskultur som älskar botoxade stenansikten, plastläppar och hårdpattar mer än det verkliga livet, kommer det verkliga livet alltid att utgöra ett hot. En del köper nya tuttar redan vid 35. De gamla är ett hot. Grått hår signalerar fara: Hjälp, jag kan också bli gammal.

Förlyfta män och kvinnor färgat håret korpsvart eller skärt medan händerna förflyttar sig in i ett annat sekel och halsarna döljs av sjalar. 

Vad håller alla på med? Dödar döden?

Vad är meningen med de gamla människorna?

Okej, jag har svaret och jag ska fatta mig någorlunda kort.

Meningen med de gamla i vettiga kulturer är att de sitter inne med livserfarenhet, en viss mognad och mättnad i sina kunskaper om människan, en annan ro. De ska inte längre tävla bland de värsta babianerna, inte kasta sig så prestationsdesperat i lianerna. De kan utgöra en ringmur av visst lugn, omkring dem som fortfarande lär sig, stretar, ävlar och tävlar.

I mycket fattiga samhällen har ättestupan funnits, men där har också funnits seden att sätta ut nyfödda barn i snön för att se om de överlever (Tibet). Vi har kommit lite längre än så, vi räddar hjärtsjuka barn, vi räddar cancersjuka till friskhet och förlängt liv. 

Du sökte en blomma och fann en vara - Nina Björks travesti på Södergrans dikt - gäller dock. Det är den framväxande bilden av ett människovärde som likställts med penningvärdet. Att vara eller inte vara – en vara. 

Den äldre människans kvalitet nonchaleras av dem som bara vill se unga hungriga opportunistiska knapptryckare omkring sig. Den äldre kan vara tillräckligt vuxen för att inte säga ja till vad skit som helst. Med ålder följer inte sällan perspektiv, distans, en större urskiljningsförmåga. Men vi suddar  bort det; vi låtsas att 33-åriga pokerspelande hajdykande IT-investeraren Smurf vet bäst om ALLT. 

För de äldre återstår att med eller utan verbal kraft minnas sin värdighet. Sitt unika värde. Sin rätt till god omsorg i det samhälle som de flyttat fram från en stel hierarki till en modern demokrati, från privilegiesamfund till spridning av välstånd. Minns det – trots att en del vill ha klassamhället tillbaka. 

Jag har inte längre några gamla omkring mig. Föräldrar, släktingar döda. Min sista äldre vän dog för fem år sen.  Hon var en av de mest levande människor jag mött, full i fan intill sin död, alltid beläst och kreativ, alltid stolt och humoristisk. Hon var säkert en lätt patient på det judiska vårdhem i Köpenhamn där hon slutade sina dagar i ett stort rum med höjd i taket.

Men inte bara starka och vitala gamla ska få sitt värde erkänt. Alla de med stora behov och svagheter, fysiska eller psykiska, har ett egenvärde. Varför? Hur? Måste det förklaras? Vi andra lär av dem vi lever med. Oavsett svårigheterna.

Och vad med den där gamle lungsjuke sotaren, han som bara ligger och dör i tre månader, med små fluktuationer. Vaknar upp en kort stund, och somnar in igen? Du kan väl inte påstå att det också är meningsfullt? Det är det kanske inte, nej. Men kan vara. Det kan ju vara så att vi behöver fatta hur det är att dö. Lite i taget. Långsamt. Att vi fattar genom andra, som vi stundtals sitter hos. För mig en betydande erfarenhet. De gamla lär oss att leva. Eller – att dö, men där tittar vi bort. 

Sens moralen slutar inte här. För som alltid blir man provocerad av tillvaron om igen. Som idag på bussen, när vi passerade en gubbe som stank kiss och lite bajs. Stor burkpåse mellan benen. Vi gick ovanligt långt bak i bussen. Esteten vände näsan åt ett annat håll. Jag drog upp sjalen.

Men alltså: Vi kan inte älska allt och alla. Bara önska oss den där fortsatta möjligheten att folk av alla slag får vara rena och hela och mätta. Denna gubbe såg ut som en åldrad Anthony Quinn. Gud vet var han kom ifrån, men det finns flera. Och många av dem vill inte bo på något hem. De vill vara ”fria”. Nomadisera mellan skräpkorgar  och Ica-butikernas överblivna varor. Göra sina dagliga turer med stans längsta busslinjer. Who am I to judge? 

På den tiden när min första pojkvän och jag var mycket unga och idealistiska hände det en gång att en liten sliten grå farbror sov utanför vår dörr flera gånger. Vi märkte det när vi kom sent hem från fester. En gång sa vi åt honom att han kunde få sova i vårt vardagsrum. Jag tror inte han luktade som den idag, så stor barmhärtighet finns inte. Men grå farbrorn sov snällt på gästsoffan och när vi kom upp på morgonen var han redan borta. Ännu en gång stötte vi på honom i trappen, och erbjöd natthärbärge. 

- Tack ska ni ha. Tack så mycket för sist. Men det blir bra så här, som vanligt, sa han.

Sov förmodligen utanför vår dörr. Har sen dess inte synts till. 

Sällan blir det som man tänkt sig - the Beatles

Sverker Sörlin om miljö och högkonsumtion

"– det är inte ´vi människor´ som i dag vältrar över skulden på våra barn, det är de rikaste som vältrar över mest och de fattiga minst och allt vi vet om i morgon är att bördan då skall bäras tyngst av dem som då är de fattigaste. Klimatkrisens planet är ett planetärt klassamhälle. Och för att göra saken ännu litet värre: ju mer dessa orättvisor hävs, så att de fattigaste får mer välstånd, desto mer fördjupas klimatets och miljöns problem. Det är i själva verket vad som sker just nu, när Kinas och Indiens miljarder håller på att tredubbla den högkonsumerande medelklassens antal."

Så skriver Sverker Sörlin i sin DN-artikel om Naturen, kulturen, de intellektuellas relativa likgiltighet, och vårt behov av framtida strategier:

"Vad som sker i vår tid är att klimatets berättelse möter tillväxtens, det materiella framstegets, berikandets och det är för den senare som vi under flera århundraden utvecklat institutioner, tänkande och moral. Tänka om konsekvenserna av klimat och miljö har vi som mänsklighet börjat med alldeles nyss. Vi har nästan allt kvar att göra."

Läs hela artikeln Här. Den är inte rasande innovativ, men en god sammanfattning.
Tidigare artiklar i en serie kallad "Min stund på jorden" finns här: Harald Welzer,
och här: Ann Heberlein.

Bild: Metro