Mellan Bach och Sibelius

I valet mellan Bach och Sibelius sitter jag och velar över eftermiddagens tekopp. Bach är min älskling sen länge, Sibelius är mer som en rätt grov karl som kommer emot en på Finlandsfärjan och vill prata lite, och som sedan visar sig ha de allra djupaste melankoliska ögon. Man fastnar där en stund, men är inte säker på att man kommer att orka i det långa loppet.
Bach däremot. Ja, ni vet. Alltid lugn, trygg och säker. Gör det han ska. Inga fyllenätter och ingen ruelse. Och så lånar han galant av sig själv till nästa kantat och nästa oratorium. Den som inte säger ja till Bach finns inte.

Magnificat, i den stora kyrkan vid Sveavägen, Sibelius tvåa hemmavid. Lättheten och pompet och den stora kören där - känslosvängningarnas variationer här, närmare mig. Jag känner mig inte ett dugg romantisk idag, än mindre nationalromantisk. Så, mot bättre vetande tar jag Sibelius. Man ska väl gå mot strömmen? Även sin egen.


Här Sibelius 2:a, med Boston Symphony Orchestra, dirigent Leonard Bernstein, 1985.

Varning: Reklam

Reklam för kvalitet alltså - det kan jag acceptera, även om det kommer från ett oväntat håll; mitt.

I en fint belägen shop i hörnan av Gamla Stan ligger Nautiska Magasinet. Där har jag köpt den bästa, snyggaste yllekoftan i mitt liv, märket Boomerang; av en kvalitet som man vet håller fram till 80-årsdagen, minst.
Nu är det kanske något snobbigt förenat med denna shop, anknuten som den är till Kungliga Svenska Segelsällskapet. Men vad katten - man har ju själv seglat. Och stämningen i shopen är i varje fall osnobbig.
Pointen för mig är inte f.n. segellivet utan hela livet. Med en sån kofta står man sig. Dessutom har jag på Nautiska inköpt två par sockor, för 100 kr styck. Enfärgade, formfasta, håller i tre år.

På Åhlens får man tre för hundra, de har blommor, ränder och rutor, men håller högst tre månader/styck. Dagens tips alltså: Nautiska. Finns - och här fattar ni snobbfaktorn - i Stockholm, Sandhamn, Smögen, Marstrand, Waxholm.  Men kvalitet är bra för miljön, och avstressande för människan. Laga, bevara, köpa hållbart. Vandra och leva utan ständiga hål på sockan. Segla vidare.

Dick Bengtsson - en essä

Om konstnären och mig själv och nästan alla de andra; finns på björnstrand backwater.

Ovan: Dick Bengtsson: (Parafras på) Edward Hoppers Early Sunday Morning, 1970.

Ännu inte sett den?

Inte jag heller. Men mer om Universums knappnål finns att veta på den här länken. 

George Harrison in Memory

Vet inte varför jag varje gång känner så starkt för den här låten med George Harrison och då helst den här inspelningen, med Eric Clapton, när det ju egentligen var John Lennon som låg bättre till för mig, för att nu inte alls jämföra med och påtala alla de andra som också spelade. Kanske är det för att jag träffat George Harrison live, men ingen av de andra (jo en sjuk och sur Zappa en gång bakom scenen, och en blyg Jimi Hendrix en gång i det bakre rummet på Philips). Men George Harrisons blick har jag mött, och då var den gladare än på den här inspelningen, och det var något med hans ögon och öppenhet som stämde, trots eller kanske för att, jag höll en pojkvän i handen. Och sen dog han för tidigt, och på hans gravsten skrev jag "enormt snäll". 

Men vad vore den här låten utan gitarrerna och Ringo? Nu rockar den rätt in i the Bloody Universe, på konserten för Bangladesh.

Här hos Ralle finns en sida med andra nostalgiska band till Beatles.

Samhället som skattkista

Först sålde de sina hemman. Sen flyttade de in till städerna och arbetade i fabrikerna och på kontoren. De betalade skatt i hundra år och under hundra år byggde deras skattepengar upp ett Sverige där skolor, sjukhus, järnvägar och telenät fungerade. Med bostadsbyggandet var det lite si och så, men det byggdes kommunala bostadshus där de som fötts i staden eller kommit för att stanna flyttade in. Många bodde kvar i sina lägenheter från tiden för bröllopet, barnens ankomst, barnens utflykt och ända fram till pensioneringen. Kvinnorna överlevde längst.

I huset där jag bor, dit jag flyttade innan jag gifte mig, fanns den gamla stammen kvinnor kvar. De vårdade rabatterna, satte ut nya lökar och drack kaffe på gården. En av dem var från Estland, en annan från Ryssland, de flesta stockholmare, värmlänningar, finnar eller smålänningar. Nu är den gamla stammen utdöd här, men några av dem bor kvar på stadsdelens ålderdomshem.

Huset där jag bor blev uppköpt av en bostadsrättsförening. Folk fick sina lägenheter för en summa tre gånger mindre än marknadsvärdet. Trettio personer har tjänat miljoner på det som den gamla stammen en gång skapade. De har flyttat in, renoverat, flyttat ut. De har totalrenoverat en vind, där nästan allt gick fel och fick göras om igen. De har till två tredjedelar fått sina hyreslägenheter och de har skött kapitalet så här: Tio översvämningar, åtta omläggningar av golv, tre omläggningar av tak, ofullbordat färdigställande av altaner som läcker in i huset, en tredjedels tvättstuga (i jämförelse med den gamla), en hiss som stått stilla tio gånger om året.

Men privatisering är så fint: Ständiga renoveringar och ombyggnationer. Ständiga ROT-avdrag från de snälla skattebetalarna. Folk som bor i två år, får bidrag till hälften av sina hantverkarjobb, de river ut kök, installerar nya, flyttar, säljer; dags för nästa renovering. Från att ha varit ett lugnt och trevligt boende har det blivit ett boende på en byggarbetsplats under två år av fem. Allt enligt principen att den som vill tjäna pengar på sitt boende inte har några andra värden i huvudet än att rota runt i materien. Braaa-aaam!

På gården byggdes dyrt uthus som fick rivas efter grannhusets överklagande. Under sommarhalvåret har endast tre grannar brytt sig om att sätta och så, sköta och ordna. De andra trettio flyr minsta möda; aldrig sopa ren en trapp från snö, aldrig vattna rabatterna frivilligt, alltid slänga femtio fimpar intill trappen, alltid ställa ut sina gamla möbler, trasiga datorer, mikrougnar, efterlämnat byggmaterial och maroderade kök på gatan eller gården.

På ålderdomshemmen sitter tanterna och farbröderna som en gång betalade för det här kalaset. De äter inte sällan mat ur svarta plasttallrikar. Men här skålas det i champagne med byggfuskare som efterlämnat fem år av onödiga om-reparationer. De verkade ju så trevliga. Om jag var Inga-Britt Ahlenius skulle jag sätta en kontrollrevision på hela den här stadsdelen. Bara för att statuera exempel: Hur gick det till när bostaden blev marknad, och hur länge, hur ofta ska de boende uthärda bygg-booms-helvetet på grund av rinnande, glidande, rörläckande hantverksfusk? Hur stora är hålen i Schweizerosten? Hur många altaner i de här utförsålda kvarteren läcker in i husen? Många, har jag hört.

De rikaste lägenheterna i den här stan har sin givna politiska väljarkår: M toppar ligan i min stadsdel. De vill ju så gärna "beskydda" egendom - även när den delvis är ett fuskverk.
Vad tog de med i beräkningen när de utförsålde allmän-nyttan? Och varför var sossarna med på det? Betalar vi vårt boendes lugn för en arbetsmarknadspolitik som säger att ständigt bygg-joksande är bra för konjunkturen? Vem vinner på att svenskarna har mer än 700.000 i skuld per hushåll? Finns här några förebilder, förutom de negativa. USA, typ. Miljöförstöring, växande köksmaterial-berg, och att folk jobbar ihjäl sig, som Nina Björk sa.
Existerar det ett samband mellan höga lån, arbetsstress och att 33% fler kvinnor i yngre åldrar får stroke? Eller var staten generös när den transfererade sitt eget skuldberg till köpsugna medborgare?

Bästa fru Blom, hur det blev när de tog din gamla lägenhet och gjorde om den tre gånger. De som senast bodde där flyttade in ett kvartal, lyxrenoverade och tjänade en dryg miljon på försäljningen.Vilken glidande resa på bananskalen för alla de som av en tillfällighet halkade in i hyresrättens utförsäljning. Och vilken supermarket för utlånande banker.

Vilka äger merparten av husen? Svar: Bankerna. Vilka har tagit stora nävars grepp ur samhällets skattkista? Svar: Folk som såg sin chans, inom byggboom, skolor, sjukhus, åldringsvård och förskolor. Varför låta statens inkomster gå till nyttiga ändamål - när i stället byggfuskare, låtsas-skolledare, sjukhus-kaparna, Arrivas dysfunktionella busslinjer och vårdbolagen kan hösta in åratal av utkramade (ofta oskattade/skatteplanerade) miljoner - eller miljarder - på sina egna konton. De får av landet, de lägger vinsten i utlandet.

Lilla naiva Sverige, hör upp: Gamla fru Blom ser ner från sin Himmel och tror inte sina ögon: Gav ni bort allt det bästa vi byggt upp till dem som skodde sig på läget? Varför då?

För att flytta statsskulden från staten till det privata och ett växande berg av lån som med en eufemism kallas för "bostadskarriär", eller "valfrihet"? När det borde heta: skuldsättning för livet. Aka: Vi vill också väldigt gärna leka kapitalister.


---------------------------------------

Notera i faktabladet från EU-kommissionen hur privatskulderna vuxit monumentalt i Sverige samtidigt som statsskulden minskat. You see?

Till sist en liten läxa om de nya Plutokratierna och deras välbetalda "tankesmedjor", den engelska versionen, av George Monbiot.

Ödlan och snäckan - Balthasar van der Ast

 
Ödlan, kvick som en ödla,

rörelsen oefterhärmlig
fångad
Snäckan, stilla,
spiralen
fixerad

Konstnären

efterhärmaren

slösar sin furstliga handstil

på det blixtrande
djuret och in
under skalets
skugga

Balthasar,

teckningens mästare
binder de två

till ett pappershus

en dag utan fruktan.

Ödlan sticker
snabbt

därifrån.

Dagsdikt inspirerad av:

Ödla och snäcka, Balthasar van der Ast. Omkring 1620.