Fredagar är bäst

Ovan inlagda rubrik är lika banal som allas vår verklighet. Jag går visserligen inte till något jobb längre. Men jag har jobb. Eget. Måndagarnas måsten, från träning till städning, tisdagarnas mellanläge, försök att reda ut bokjäveln, städa papper, skriva en krönika, skriva in en text till bok nummer 2. Kolla igenom om bokjävel nummer 3 verkligen var en bra idé. Ringa X och Y och Z. Maila P och G och H. Ringa försäkringsbolaget, hinna till biblan, lämna in mattan på kemtvätt. Köpa kronärtskockor, plommon, västeråsgurkor och blomkål på torget. Och en blomma. 

När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla. 

Andra går på Happy Hour nu. Jag drar ur telefonen, sätter på P 2 och börjar scrolla i mitt manus. Happy Hours!

(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)

Sandy, Sandy - ingen ödesfråga?

Det blåser Nordväst och jag går en rask promenad utmed vattnet. Nordväst är bäst, klar himmel och klar sikt. Jag drar ner mössan och njuter.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.

I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).

En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:

"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."


Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.

Brahms - Allt kött är hö

Jag saknar lite grann gravarna och fladdret av ljus som Gunnar Strandberg skriver så påtagligt om här. 

Men idag var det roligare att gå i kyrkan. Full fest faktiskt, ovanpå Full Fathom Five, där de döda ligger. Vilket påminner mig om att det nog bara är Shakespeare som har samma poetiska nivå som de bibliska texterna om döden. Realism, galghumor och medvetenhet om sorgen. Allt kött är hö. Fåfänglighet. Life is a tale told by an idot...full of sound and fury, signifying nothing. Men dödsmässan börjar med några mindre svartsynta rader, från Bergspredikan: Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.

Mäktiga körer är vad som passar en mörkerhelg. Brahms Ein Deutsches Requiem. Jag ska inte analysera Brahms, (it´s beyond my comprehension) men jag lutar rent genetiskt mer åt Verdis requiem, eftersom jag är lite häftig av mig. Mozarts är kanske vackrast ändå. Brahms kan bli lite tradig ibland (förlåt förlåt Maestro). Men det är i alla fall fest. Och just när kören sjunger om att människan är som ett gräs, hö som förtorkar, darrar kyrkan till som en farkost och lyfter oss.

Här är hela konserten från Musikverein i Wien. Walt Disney-grafiken den skyltar med är barnslig. Men inspelningen är bra.

Herbert Kegels version av andra satsen. Ömt.

Otto Klemperers version - ett mäktigt begravningståg. Filmmusik.

Min farfar Oscar

I morgon blir det Brahms: Ein Deutsches Requiem. Idag skriver jag. Och fick av en slump upp den här bilden på min farfar Oscar. Här i rollen som Bellman. Kan ha varit en uppsättning någonstans i början av 1900-talet.
Jag träffade aldrig min farfar, han dog innan jag föddes. Men det har funnits foton av honom hemma, som jag fäste mig vid. Han var en ovanligt stilig karl, med något skotskt påbrå. På den här bilden ser han av någon anledning lite feminin och drömmande ut; kanske tyckte han det ingick i diktar-rollen. Annars var han - har jag hört - en rolig och lätt kolerisk man, som seglade, fäktade och spelade luta, på riktigt. Han var gift tre gånger, och pappa hade sex halvsyskon, fyra som var denne mans, och två på farmors sida. Farmor var andra giftet, och det var en passionerad kärlek. Dock inte helt lätt. Även de skilde sig (ovanligt på den tiden). Till sist kom farfar i hamn hos en mycket yngre, klok kvinna i Göteborg. Där blev han lycklig har jag hört. På sena foton ser han lugn och karaktärsfast ut. Jag tyckte om honom på ett underligt avstånd. Och eftersom det är allhelgona får man väl vara lite mexikanskt coco-banana och hälsa till sin farfar, genom den stora strömmen av levande och döda. Hej, farfar, keep playing!

Ur Svenskt skådespelarlexikon: Carl Oscar Johansson, född i Stockholm. Elev vid konservatoriet och Operan i Stockholm 1886-1887. Engagerad vid Vasateatern i Stockholm 1887-1889, vid Operan i Stockholm 1889-1896, premiäraktör vid Dramatiska teatern från 1896. Far till skådespelaren Gunnar Björnstrand.

Grandiosa Arenor

Joda: ALLA var på plats vid invigningen av den nya Arenan i Solna, som kan rymma 50.000. Ännu ett lyxuöst skrytbygge för en stad som à l´américaine tror att kvalitet går att förväxla med kvantitet. Stort är bra, per se. Om man går in i en väldigt Stor Lokal tillsammans med 30.000 andra så är man Stor. 30.000 gånger större än vanligt.

Det syntes faktiskt i ansiktsuttrycken på de som var där: Reinfelt som i EU-sammanhang fortfarande ser ut som en duktig skolpojke, kunde på Arenan glida in nästan som en stekare med evenemangspåtändning. Tätt följd av den alltid lika barnsligt förtjuste Ulf Adelsohn och hans kulturminister-fru, som också gillar Stora Grejer och gärna drar in på de små (teatrar, dansgrupper, gratis museibesök).

Det ger inget extra att räkna upp alla de andra glansörerna som var där, men den alltid flitige Colin Nutley hade åtagit sig att "regissera" spektaklet: Invigningen och dess följder som kommer att kosta varje skattebetalare i Solna 9000 kronor, även om de inte sitter med i publiken.

Det finns inget att säga om den här sortens samhällsförvandling annat än rena självklarheter: Man har pengar till vissa grandiosa saker, och tar det någon annanstans ifrån. Stockholm har nu inte bara en utan två, snart tre, svårfyllda Arenor. Och alla som var där på den stora Invigningen tror alltså att de varit Med Om Någonting, för det måste man ju tro när det gäller upplevelseindustri. Även om man bara ser ett litet sprattlande magert sjungande knyte långt bort, som med all teknisk finess ändå inte skapar mer närvaro än en youtube-video, så måste man tänka: Att det Är Stort. (Om Edith Piaf hade stått där hade hon inte synts alls).   

Så att. Det handlar om Tro. Och så väldigt mycket om pengar och status förstås. Och belysningseffekter. Men först och främst handlar det om Tro. Bara man Tror att man Är Med Om Någonting så är man det. Ja och Amen för den Romerska Cirkusen.

Men om man känner sig det minsta kritisk till att uppleva sprattelgubbar på enormt lång distans ska man hålla sig hemma. Jag har varit i Globen en gång, det räckte för att inse massindoktrineringen i att ana något dimmigt långt långt borta i Eskapistindustrin och betala Verklighets-Höga-Priset för det.

Krohnman i Expressen skriver en del bra om den här Grandiosa Arenaneurosen. Och P 4 Stockholm har granskat mutskandalen kring Arenabygget. Swedbank och Svenska Fotbollsförbundet investerar stort. Och - hallå - vilka var det som tillförde pengar i bonus-banken Sweden för ett tag sen?

Jag kommer inte längre än så här idag: Men en djupare diskussion om Arena-Sverige förs hos Rasmus Fleischer här, här. Och från mer konservativt håll har Philip Lerulf bidragit med en hel polemisk skrift angående Arena-slöseriet.

För att ytterligare understryka bredden i den här kritiken lägger jag in en bit av en recension som liberalen Johan Norberg skrivit, om webb-boken Framtiden är nu. KulturSverige 2040. Samt Rasmus Fleischers kommentar till recensionen, här.

Have fun! 

--------------------------------------------------------
Tillägg: Mer om den grandiosa arenan: Kaos - här

Äntligen blått

Var igår hos den milda ögonläkaren - irakiern (svensk) som ska göra något åt en liten liten gul fläck på mitt ena öga. Utan att det ännu är gjort tyckte jag idag att jag såg strålande klart, bättre än på flera veckor. Isande vind från norr, soldränkta träd i alla färger, och många kala. Det gula ljuset utanför mitt fönster plötsligt borta, almen hade under en natt fällt alla sina löv. Snö på de klunsiga balkongerna gjorde bakgården mer bedårande. Som en målning av Olle Olsson Hagalund (svensk). Det är inte exakt och jag skriver det mest för att jag vill lägga in en bild av honom.

Ute vid vattnet: En blå blå blå ton som jag inte sett på evigheter. På marken små rödgula koppar av löv fyllda med snö. Vågorna i motljus. Solglitter i medljus. Jag i motvind. Vintern kom medan jag sov. Att vänta på bussen var snorkallt. Men som jag föredrar det här. Hög luft från Nordkalotten. Bort tunga regnmoln. Nu fattas bara att byta ut höstrocken mot någon plufsjacka extra lång. Se snön falla. Ta årstiden utan att spjärna emot.

Om man spjärnar blir det förstås mer skrattretande, som här, hos Anders Sparring (svensk).

Inte min gård. Men Victoriahuset i Bergianska Trädgården, tidig vinter. Av Olle Olsson Hagalund. 30-tal.

Romneys Blinda Ljus

Ibland tror jag att C G Jungs begrepp ”Skuggan” är bland de smartaste under 1900-talet. Freuds ”Det undermedvetna” är lite för luddigt, inbegriper allt från mordiska böjelser till sexuella mardrömmar, fobier och maktkomplex. ”Skuggan” är tydligare – eftersom Jung kopplar den till det medvetna jagets föreställningar om sitt ”ljus”: Jag som är så klok, dygdig, bra chef, älskande mamma, trogen make, sparsam ekonom, flitig student, engagerad jurist – whatever. JAG kan väl bara vilja väl här i världen. 

Det Jung klarlade var att de största dygde-ljusen, ljus-brigadiärerna, moral-ljusen – eller vad man nu vill kalla dem, ofta – i analys – visade sig ha den största skuggan. Ur den goda modern växte ett maktmonster, ur den ansvarsfulle maken växte en känslostum perfektionist, ur den engagerade juristen växte en allt-under-sig-läggande girigbuk. Till exempel. 

Kom att tänka på detta – för mig självklara – ikväll när jag såg Kobras utomordentliga program om mormonerna. Den ”sekt” av verklighetsfrämmande kristendom som Mitt Romney tillhör. I deras koncept – de skulle inte gilla ordet - ingår bland annat en extrem och naiv föreställning om utvaldhet: De som är födda i Amerika i denna tid är extremt utvalda för att göra extremt bra grejer. Mitt Romneys karriär är inte bara en vanlig fund-samlande politkertripp, den är en himlastege på vilken han samtidigt ska träda fram och vittna om De Enda Sanna Värdena. 

Det blir tydligt hur alla dessa religiösa Enda-Sanna-Grejer luktar Satan själv. Lucifer, som han kallades. Högmodets ängel.

Rättshaveristen med gloria och hans kompisar har sedan länge bestämt sig för att de verkliga fienderna för en rejäl mormonsk-konservativ frammarsch inför ett kommande möte med Jesus-K-Reist är, håll i er:

1        Feministerna

2    De homosexuella

3    De intellektuella

Jag vet inte om de tre grupperna är rangordnade och om man därmed kan känna sig lite mindre ratad såsom varande intellektuell än man skulle göra som bög. Jag gissar att det är så. Men programmet påminner i vissa delar om nazismen, jihadismen, och säkert en brötig samling av andra ismer och sekter, varibland Scientologerna hör till de värsta (i USA).

Problemet med de här rara killarna och deras fruar är precis samma som med alla andra inskränkta grupperingar som tar sin inskränkthet till vapen och moralisk sköld. De tar sig fram i världen under beskydd av en egendomlig pervers självkänsla - den som kan få en medioker kille som Romney att bestämma sig för att bli president innan han ens lyft ögonen från sin egen näsa. 

Av intervjuerna från Utah förstod man att han är att betrakta som den utvaldaste bland de utvalda. Samt att Jesus Kristus absolut har för avsikt att landa på en f.d. majsåker i Utah för att samla ”sitt folk” (Är mormoner ungefär desamma som verklighetens folk, undrar man, majs included?). Samt att miljöförstöring och andra globala problem är oförargliga småsaker jämfört med den stora allomfattande lösning som den arme Jesus anses kunna bibringa världen vid sin ankomst (om så där trettio år, hoppas jag är på månen då).

Jag tror alltså att Obamas (debatt-)problem med den här mormonska tennsoldaten delvis kommer av att Romney har ett idiot-självförtroende: Ett Blint Ljus utan någon som helst medvetenhet om sina egna skuggsidor, vilka han generöst projicerar ut på andra människor, som inte har samma vidunderliga egenskaper som han själv, och de andra kottarna i Kyrkan. Rika, friska och moraliskt perfekta.

Den typen kan bli riktigt farlig. Har alltid varit farlig. Det är visserligen politik, men det finns en politisk psykologi. Maktens Blinda Ljus. Vad man än vill kritisera Obama för – den självgoda överjagiska stålkanten har han inte. Han är för klok, öppen och dialogisk för det.

Vill ni veta mer som inte jag kan berätta: Se KOBRA, och läs Monbiot, samt kolla här vad som är Rättfärdige Romneys ”Magiska Trick”, enligt Robert Reich. 

Mer läsning, två artiklar av Paul Krugman: Här och Här. Den ena handlar om hur man berikar sig genom att låta andra dö. Tala om Skugga. 

 - - - - - - - - -

Tillägg: Länkar även till en ny artikel av George Monbiot, som beskriver donationernas/donatorernas sanslösa makt över amerikansk politik. Läs, och förstå varför somliga svenska partier, inte minst moderaterna, försöker avstyra offentlig insyn över donationer/donatorer. Vad är det man inte vill att folk ska veta om sambandet mellan politik och företagspengar/privilegier? Nominell demokrati som "muterar... i riktning av plutokrati"?