Temperament och politik

Jag börjar tro att de gamla temperaments-indelningarna har mer bäring för politik och samhälle än vi tror. Kolla här:

SANGVINIKERN  tror alltid att vi lever i de bästa av världar. Han ser inga utsatta barn och inga föraktligt behandlade anställda. Han tror på fullt allvar – som Fredrik Segerfelt i en debatt i radio – att det är okej att öppna gränserna för ytterligare 8000 invandrare som kan få en lön på 3000 i månaden max. Sangvinikern menar att det är i sin ordning att utnyttja andras fattigdom så länge de får lite mera gröt till frukost än de fick hemma i Somalia. Sangvinikern tycker ofta att det är lattjo att utnyttja kryphål i lagen, lura staten, och en del dumma bimbos som kommer i hans väg. Life is a party.

KOLERIKERN vill alltid morra och hugga. Alla politiska konflikter och trätor blir ett köttben i den hetsade kolerikerns vittring.  Han eller hon vill inget hellre än friska upp sitt koleriska temperament med varje slamsa kött som världen slänger i hans/ hennes riktning. Kolerikern röstar som en motvallskärring, oavsett vem som sitter vid makten, och älskar att dra sina gamla teser fast de sedan länge står ristade som runor i hans/hennes ansikte. Kolerikern är också den som raskt sammanfattar komplicerade sammanhang till drastiska och avancerat elaka slagord. Life is a battle.

FLEGMATIKERN skiter uppriktigt i det mesta. TV.n står på, P 3 står också på, Vinyl eller Gamla Favoriter står på, chips står framme, noggrant genomförd efterrätt med cirka 28000 onödiga kalorier äts i soffan, en del  följdriktiga fläckar uppstår som ackompanjemang till ”Bonde söker fru”. Flegmatikern älskar att säga att de som bestämmer är skit och att vem fan bryr sig, eller skicka hem de bara de där tjuvarna från Ukraina, eller vad fan trängselavgifter, och vad fan då klimatproblem, eller vadå högre lön för sjuksyrror? Flegmatiker jobbar en del svart, gillar att undvika skatt, och helst röstar de inte heller. Life is fucking comfort.

MELANKOLIKERN ser förstås allt i svart. Det finns inte en jävel man kan lita på i politiken, makthavarna är korrupta, snön är förgiftad, kyrkorna borde rivas, gräset är inte grönt någonstans och jordens försurning är allt som återstår efter en dag med rapporter i öronsnäckorna. Melankoliker anser att han/hon är den enda som förstått hur det ligger till och det är knappt någon idé att kommunicera om saken.  Om någon – som en annan Hans Rosling (obs: sangviniker!) - kommer med beskedet att levnadsstandard och hälsa faktiskt har förbättrats avsevärt här i världen de senaste tjugo åren, svarar melankolikern: OK, och vad tänker du göra åt rustningarna, kärnvapnen och de hysteriska religiösa motsättningarna.  Life is a tragedy.

Till min stora förskräckelse måste jag erkänna att jag har en dos av alla de här temperamenten.

Jag måste bättra mig. Ni med.

----------------------------------------------------------

Tillägg: Efter att det här skrevs kom en lämplig koleriker-debatt igång igen. Den behandlas (varsamt)  här hos Gunnar P. och här hos Karin S. och på en del andra ställen som jag inte kommer att intressera mig för. Vi får försöka ta det sangviniskt!

Men det är ändå kolerikern som gör sig bäst i en serieruta. Och det här låg nära till idag på Centralens hittegodsavdelning.

Onyttigdagen

Jag älskar de här dagarna. Vakna med sol. Utan att äta frukost sätta sig vid datorn och skriva ned den text man haft i huvudet under några dagar. En liten bit av en bok. Sen frukost. Sen sola i fönstret. Sen promenad bland utslagen vit blom.
Kastanjen på gården slår ut tre, nej fyra, nej åtta av sina vita små blommor i kolven. Det går att se det med blotta ögat, det går för fort. Kära vår, stanna lite. Hägg och syren, sansa er.

Förra veckan var det mycket vänner, den här är det tomt. Jag gillar det, för tillfället. Tom tid behövs när man ska både läsa och skriva. Onyttigt. Läser Tony Judt och Dante parallellt. Ingetdera en Komedi. Men i Dantes Universum har alla skurkarna, mördarna, de furstliga ligisterna och de svekfulla makthavarna fått sitt straff. Sådan är Den Gudomliga Komedin. I Judts Universum laborerar samma skurkar vidare med sin legala och halvlegala kriminalitet. Det låter som en skröna, men konsten att manipulera ut resurser ur samhället är enorm, och inte bara killen som jobbade med SIDA-projektet i Estland har lagt miljoner i sina egna fickor. Det är legio. I Den Djävulska Komedin.

Nu lämnar vi det, men jag anbefaller varmt läsningen av Judts bok: Illa far landet. För att kunna vila måste man kunna vaka. Ingen är vaksammare på vad som skett och sker just nu än Judt. Och att han skrev den här boken på sin dödsbädd gör den inte mindre allvarsam. Som skrivare tänker man ofelbart: Vad var det nu jag skulle säga innan jag dör?

Men innan dess vilodag, och en onyttig stund: Så som Ingrid Sjöstrand beskriver det, i en dikt jag hittade på Leonardos blogg

Du
som tycker
att dagarna går
och
livet flyr.
Tag dig samman
och gör någonting
onyttigt.

Målning av William BlamireYoung. Lekande sällskap i månsken. Klicka för förstoring.

Barndomstrakt

Jag rör mig i den gamla axeln Odengatan - Sveavägen. Kommer ut från en stunds träning och fäster blicken vid Observatoriekullen som nu är innerligt grön. Passerar det lilla blomstertorget mellan Biblioteket och tidningsannexet, och går vidare förbi  den gamla plaskdammen. En rektangel förr fylld med vatten, nu torrlagd och en plats för skejtare. Pilarna runt dammen är nyutsprugna, som ett limegrönt regn av små löv.

Inte långt från Stadsbibliotekets stora entré finns en konstgjord bit natur. Möjligen inspirerad av japanerna. Förr var där ett litet vattenfall som forsade ner över stora runda stenbumlingar, förbi säv säv susa, och ner till vita kallor och andra vattenälskande växter. När jag var liten hade jag en särskild feeling för det där lilla landskapet. Allt fanns liksom i det kvarteret; bildningens stora Asplundhus, skridskor om vintern, och den konstgjorda bäcken på våren. Nu är det mest lite vass kvar av minilandskapet.

Jag står i skuggan av Observatoriekullen och tar in våren. I den branta backen under Kentauren hasade vi upp och ner som sjuåringar, pojkarna och jag. En brant som jag inte skulle vågat mig på igen ens för trettio år sen. Den är fortfarande avskalad där ungarna hasat sig ner, men längst ner vid kanten av backen har den Goda Staden planterat en lång linje av kaprifol.  Detta plejs är fint. Så fint att jag kan stå där många år senare och gilla min barndom.

På Sveavägen gick jag en gång i samma sol som idag och höll min pappa i handen. Vi skulle köpa begagnade bambustolar till sommarhuset. Vi var på uppdrag för familjens väl. Och muntra. Jag minns en särskild sexårsstämning. Det fanns inte ett hot i världen som vi inte kunde övervinna, pappa och jag.
Om vintrarna satt jag av en hel del tid på biblioteket, och ännu tidigare på sagostunderna i rummet med Nils Dardels målning av John Blund. Om vintern åkte jag och mina syrror skridskor tills vi var stelfrusna om fötter och händer. Då gick man in i värmestugan, slickade på sina isiga vantar, tryckte i gemenskapen och hörde ordet kuk för första gången. Sen gick man hem och drack choklad.

Hundra år senare går jag här och ser mig själv som liten. Fan vad man höll på. Och katade runt och var med överallt. Det enda jag inte var med på, och bestämt motsatte mig, var den artificiella samvaron i ett litet barnghetto nära Handelshögskolan. Jag hittade ingenting där som intresserade mig. Jag var fem år och sa till mamma att den sortens barnkrubba inte var nåt för mig. Hon lyssnade. Det var en bra grej med henne: Att hon hade respekt för barnets känsla. Jag gick aldrig dit mer.

Idag känner jag en sorts mild lycka när jag passerar här. Det finns fyra axlar av minnen och två axlar historia. Minnen från barndomens intressen, minnen från ungdom vid Stockholms kårhus. I Gaudeamus skrev jag en av mina första artiklar. Och där i trakterna fanns också Galleri Observatorium där många av tidens unga konstnärer ställde ut. Både kåren och galleriet var intensiva sambandscentraler. Kan man kalla det.

Sen fanns den andra axeln, den historiskt politiska. I ena änden av Odengatans sträckning bodde pappas halvsyster med sin enormt trevliga man, Torsten Vinell, envoyé i Berlin och senare VD för exportföreningen. Kanske vår mest konservativa bekantskapskrets. Faster Greta hade ett brunt och ett blått öga och betedde sig oerhört förtätat överklassigt även när man mötte henne på spårvagnen. Det stod en aura av blå kontroll omkring henne som jag fann  fascinerande. I andra änden av Odengatan, i Engelbrekts församling, hade pappa vuxit upp med piga och allt, men flyttat hemifrån så snabbt han kunde för att rå sig själv. Vi hade också pigor. Men det var inget märkvärdigt på den tiden, efter kriget, när tyska flickor behövde jobb i Sverige.

Den andra axeln, Sveavägens, var vildare. I ena riktningen Brunnsvikens isar om vintern, skidåkning och skridskor, och långpromenader i familjär sportsanda. Men där låg också Vanadislunden med ungar som var råa i käften och drog otäcka berättelser om Vad Som Kunde Hända Bakom Kyrkan: Det var ett visst gäng som skar upp vid nagelbanden och hällde salt i såren. Ingenting har senare bekräftat dessa rykten. Det säger bara något om barns otäckhet. Men jag gick inte ofta dit, hade väl redan då en grundläggande självbevarelsdrift.

I Sveavägens andra riktning fanns Hötorget, med de nya skraporna, och ett fik som jag glömt namnet på där vi något senare alltid satt och glodde på varann, sjuttonårspojkarna och brudarna. Ännu lite senare var ABF-huset en plats att räkna med för konstkurser och jazzmusik. Jazzen blev inget stort kapitel, fast jag hann höra Monica Zetterlund. Men när Hansson och Karlsson spelade där var redan en annan tid på G. Rödare. Med mera.

Tänk att allt fanns så nära. Och att man fritt kunde ta för sig. Jag håller inte med Hjalmar Söderberg om att det var för jävligt att vara ung. Det var det inte. Man flöt liksom omkring i ett osmotiskt tillstånd av intryck och övermod, osäkerhet och lust att pröva allt. Nu grönskar pilarna på samma plats och jag börjar om igen. Stryker som en katt intill det som var ett första stycke oplanerat liv, öppet för alla möjligheter.

På vägen hem går jag förbi en bänk där två 50-bastare solar sig och tar varsin öl. Den ena:
- Du, jag köpte din bok!
Jag tittar lite snett tillbaka:
- Det måste varit länge sen.
- Nä, jag köpte den nu.
- Du tar nog fel. Men tack ändå.
- Den om han FN-killen.
- Nä, det var inte jag.

Jag går vidare och undrar över vilken FN-kille som någon (lik mig) skrivit om. Men "Du jag köpte din bok" tar jag som ett gott omen. Liksom det faktum att en fågel skiter på min kappärm. Men senare, vid Odenplan, ser jag en överkörd duva ligga platt tryckt mot gatan. Den ser ut som en egyptisk relief i asfalten. Vingarna perfekt utbredda som en ljusgrå solfjäder. Det är bara jag som ser den. Alla andra rusar på grönt ljus. Tur att man inte är vidskeplig.
 
-------------------------------------------------------------------------

PS: Undrar vad ordet trakt kommer ifrån? Ska jag googla eller ska ni hojta?
Tillägg: Har googlat: Trakt kommer från latinets Tractus  = dragning, sträckning, nejd.

Var kommer alla busschaufförer ifrån?

Ja, ni vet, de där busschaufförerna och sjukvårdsbiträdena som Fredrik Reinfeldt alltid stöter samman med när han kommer hem från Bryssel, och som ofelbart och liksom alldeles spontant talar om för honom hur glada de är över sina trehundra spänn mer i månaden, trots att samma summa motsvarar höjd A-kasse-avgift, och inte inkluderar höjda Allt Annat.

I kvällens partiledardebatt var de där busschaufförerna aktuella igen. Samt sjukvårdsbiträdena, samt några unga livsmedelsarbetare på ICA som var så nöjda med, vad-det-nu-var de var nöjda med. KD-Göran och M-Fredrik hade i alla fall träffat dem, alla tre. Gamla mammor och hur de blev tvättade eller inte tvättade var också med, både till höger och till vänster. Men ursäkta mig; jag blir ändå mest förbryllad av de stora elefanternas - till höger - ständiga referenser till det arbetande folket och deras tacksamhet. Man baxnar: Antingen är det arbetande folket ett blåögt gäng, i blåställ eller städkläder eller tjocka brillor, whatever, eller så räcker det med de där tjugo styckna per år som de höga herrarna träffar. Och hämtar all sin folkliga cred ifrån.

Inte var det heller särskilt upphetsande att se en trygg men defensiv Stefan Löfven mota en arrogant men hundögd Reinfeldt i grind. Jag tycker nog den egendomligt coole Gustav Fridolin, med sin blandning av engagemang och distans, höll fortet bäst. Samt att den rejälaste repliken var Jonas Sjöstedts: "Ni har sett till att ge till rika män och ta från fattiga kvinnor". Inte för att han i övrigt var så fängslande, men där fick han ju rent statistiskt hammaren på rätt spik. Miljardärerna - majoriteten män -  får någon miljon över av skattesänkningar, och de alltid lika tacksamma busschaufförerna och sjukvårdsbiträdena och författarna någon eller några tusenlappar om året. Som sen försvinner i höjda sjukvårdsavgifter, höjda dagisavgifter, höjd hyra. Medan bonusmiljardärerna i "VÅRD och OMSORG" kommer undan med sina ur Sverige utsugna miljoner, motsvarande skatteintäkter på 8 miljarder om året, på tio år 80 miljarder, på 20 år 160 miljarder. Vad räcker det till? Tips: En väl fungerande järnväg!

Det tycker jag Stefan Löfven ska ta i beaktande nästa gång det högra "arbetarpartiet" talar om realistiska budgetar. Skillnaden mellan s.k. sosseslöseri och moddeslöseri ligger nånstans där; att en cancerpatient och en med eftervård för hjärtinfarkt kan få längre tid på sig att bli människa igen, om sossarna får slösa, och att en redan djävulskt rik får chansen att sopa mattan med utförsåld statlig egendom, om moddarna får slösa.

Sälja billigt till de rika som säljer vidare halvdyrt till andra rika som säljer vidare svindyrt, ur ett Kapital (hus, skolor, sjukhus, förskolor) som en gång var samhällets? Moderat ekonomi ser ut ungefär som värsta sortens bostadsrättsförening; alla tjänar pengar på att skyla över felen, sälja dyrt och sticka innan det märks. Efterlämnande rinnande avlopp och felbyggda golv till andra att leva med och betala reparationerna för.

Att en vinst på 19 miljoner gjordes på Serafens sjukhus, vid en försäljning där Stockholms stad (under Moddarnas regering) fick in 700.000. är en sån liten bostadstrip. Sex snabba läkare betalar för ett sjukhus mindre än för en etta på 22 kvm. Multiplicera den affären några tusen gånger: Se där kan man tala om en budget i slöseriets tecken. Men för vad? Och för vem? Och hur länge?

(Obs: Frågorna är retoriska).


Här en länk till ett besläktat inlägg på Den Blinde Argus.
Och här ett alldeles utmärkt citat från John Maynard Keynes:
Capitalism is the astounding belief that the most wickedest of men will do the most wickedest of things for the greatest good of everyone.

Pausgrodorna hälsar...

Ja, det blir en liten paus här, känner jag. Mera gräs, mindre ord, mera liv, mindre mord, mera kvack, mindre snack. Nu hoppar jag ut i det ljusaste gröna bland pilträd och vänner och firar ljuset. Och avslutar denna snutt med Mullvadens ord  - ur Det susar i säven - till alla er som vill skriva något inifrån kommande, poesi eller ej.

"It's quite a long time since you did any poetry,' he remarked. `You might have a try at it this evening, instead of -- well, brooding over things so much. I've an idea that you'll feel a lot better when you've got something jotted down -- if it's only just the rhymes."

(Klicka för förstoring, grodorna är jättefina, och jag vet inte var de kommer ifrån...men just nu närmast från Kanada)

Come she will

Jag räknar till elva lyftkranar vid tullarna. Höga spöken som liknar underliga insekter, spretiga och sprötiga. Går man rakt under dem blir man – i alla fall jag – lite orolig för den där tunga motvikten som är monterad i baken av insekten. Kompakta cementsäckar ser det ut som. Sånt ingen vill ha i huvudet.

Jag skyndar mig lite när jag går under dem medan de rör på sig. Ja, allt som bullrar och skräpar och skorrar och gnisslar och styrs av andra vill jag bara förbi. Gränsen till en stad är som gränsen till ett samhälle; man ser vad det handlar om, och inte är det gående kvinnor, män eller barn.  Men ovanför Karolinska sjukhuset ligger en helikopter och flapprar, avvaktar sin tur på landningsplattan, väntar på att rädda liv. 

Utanför tullarnas barriärer av byggjoks och fartdårar, händer andra saker. Måsarna, till exempel. Att de nu skriker över vattnet igen. Att vattnet är alldeles blått liksom himlen, och att fyra syskonsvanar rör sig graciöst över vattenytan. Att backarna står fulla med vit och blå scilla och att den lilla ynka Tibastbusken, som redan fått sin story här, fortfarande blommar, om än på sista versen.

Körsbärsträdens knoppar är som små vilda kulor. Häggen viftar med spetsiga knoppar: om-en-vecka, om-en- vecka. Under de gamla ekarna katar sig de små vitsipporna fram, men det är ännu långt till det man kallar mattor. Solen är röd. Stranden är blek av gammelvass. Blek är också jag.

Sydlig vind. Det går att knäppa upp kappan. Sitta ner på en bänk. Resa sig och bländas av att marken är grön. Den är grön. Grön. Grön. Grön. April – come she will. Men det var en fan så vintrig April i Uppland år. Och i Lappland bara snöar det. Tyst. Så tyst.



För omväxlings skull: Simon and Garfunkel. Hur gulligt som helst.
Och här en av alla tiders bästa poplåtar. "It´s just a springclean for the may-queen..." 
Men det bästa börjar först efter sex minuter, är det inte alltid så, eller ungefär så?

Har man tagit fan i båten…

Så får man ro honom iland? Eller måste man det?

Jag känner mig djupt besvärad och illamående varje gång jag ser Anders Breivik äntra rätten med nazihälsning och sedan hålla ansiktet på plats som om allt det andra inte riktigt finns. Han ser ut som en uppstoppad broiler. En enda gång faller detta ansikte i gråt; Det är vid visningen av hans manifest och – gissar jag – honom själv i soldatkostym. Man förstår att han gråter över sig själv, sin dröm, sitt misslyckande, fängslandet. De andra – de 77 döda – har hela tiden bara varit staffagefigurer i hans pjäs om sig själv. Medan sextio ungdomar låg och dog satt han, i första polisförhören, och pillade på ett skärsår i fingret som helt upptog honom.

Norsk rätt och norsk juridisk artighet tillåter honom nu att berätta vidare om sina ”motiv”, hans verklighetsförvrängda skäl till de bestialiska morden. Jag är inte säker på att det är helt okej, eftersom han får orimligt mycket mediatid över hela världen och möjligen väcker en hel del björnar som halvsover.

Men jag kan ha fel: Den norska inställningen har hela tiden varit – att nu ska vi visa världen och nationen hur en riktig demokrati fungerar: Alla ska bli hörda, alla ska kunna redogöra för sin uppfattning. På så sätt agerar man lite som i judo – låter den andre ”pågå” tills han faller på eget grepp.
Det är nog enda vägen. Men då blir nästa steg: Hur rapporterar journalisterna om det här? I TV 4 News häromkvällen satt en kvinnlig juridikjournalist och redogjorde ganska så i detalj om Breiviks tankebanor, hon liksom bara repeterade hans utsagor, utan särskild kommentar eller distans eller försök till analys. DET var obehagligt. Jag tror naturligtvis inte att hon sympatiserar med den norske terroristen, men att låta neutral är också en sorts evigt maskhållande juridisk attityd. I praktiken betyder det att en mördares tankebanor får föras fram om och om igen. På elementär tittarnivå blir det en strid ström av (inte så) subliminala budskap.

Har han väntat på det här? Ja, självklart. Rättssalen är en del av hans planerade uppmärksamhets-trip. Det är den gamla vanliga visan: Kan man inte bli älskad, kan man alltid bli farlig. Kan man inte älska kan man alltid skrämmas. Nu skrämmer han de facto Norges invandrare och andra grupper med sina idiotier om att "andra väntar på att slå till", och med sitt misch-masch av korsriddar-romantik och terrorist-imitation; detta misch-masch som dagligen ska kommenteras av alla från kristna kyrkoherdar till rättspsykiatriska proffs. Det är ett eländigt och delvis tjatigt skådespel. Och jag – som hela tiden vänt bort ansiktet, som på ett väldigt enkelt och instinktivt plan tycker att han ska ha livstid bums, så att han aldrig kan göra något ont mer – kan ändå märka hur jag trots mitt förakt, långsamt nyanserar min uppfattning. Där kommer det mänskliga in: Vem är den här tokiga ”pojken”? Vad har han gått igenom? Varför vill han alls inte träffa sin mamma? Varför blev pappan så tidigt utraderad? Varför var han alltid så ensam? Det är på allvar frågan om psykologi som inte går att hoppa över - och som, rätt förstådd och brukad, skulle kunna befria honom från monstret i hans huvud. Men det behöver jag nog inte understryka.

Kan det vara så – som en svensk psykiater tolkat det – att AB lider av en speciell hjärnskada? (Hade Hitler och Idi Amin och Nero samma skada undrar man då?) Och om inte den skadan är relevant – så har han ju ändå helt klart vuxit upp till en psykopat. Det är inte detsamma som att han varit psykotisk. Det psykologerna enats om är att han har grandiosa och verklighetsfrämmande föreställningar. Det jag själv kan se med blotta ögat är att han har tjocka lager med försvarsmekanismer. Det har många människor utan att vara farliga, men hos AB kan de fungera som förstärkning av hans paranoida ideologi. Rigida försvar – i psykologisk mening – uppstår ofta hos en människa som inte får tidiga gensvar på sina känslor, som tidigt vänjer sig vid att sätta upp en mur omkring sig. Kontakten med det egna känslolivet stängs av och kvar står en ihålig tennsoldat med huvudet fullt av konstiga idéer. Om den intellektuella apparaten då får tag i något så storartat som ett manifest, är dramat snart igång (Det här gäller ju allmänt och inte bara för AB) – han blir huvudroll i sin egen världsbild och kan fortsätta fly från allt som inte stämmer med den.

I rätten, eller senare, kommer det psykiska försvaret långsamt att rasa, tror och hoppas jag. Kanske vet de som har hand om honom att ett sammanbrott kommer, och vill låta honom tala färdigt, under en begränsad tid. Den Otäcke står där och mal sina teser, och samtidigt faller masken långsamt och man tänker: Herregud, vilket förvuxet gammalt sjukt barn han är. Stackars sate, som så djävulskt förintade 77 människors liv, och förstörde sitt eget.
Men jag tror vi kan få vänta länge på att han ska gråta över verkliga ting och verklig sorg. Till dess önskar jag att fascinationen sjunker en smula, hos mig själv, och all världens journalister. Anders Breivik är helt klart en skadskjuten typ; men det finns alltför många av den sorten, extremistanslutna eller ej. Press och annan media borde passa sig noga, och inte bidra till att pladdrigt vidarebefordra tankemonster från en känslokall kontrollfreak med storhetsvansinne.

---------------------------------------

Och här i juli 2011, en första reaktion på tragedin.