Lågtryck och Strindberg

Ett av dessa härliga ljusgrå lågtryck har belägrat staden några dagar. Dis i alla riktningar, utom i huvudet. Jag brukar kalla det Köpenhamnsväder eller Englandsväder, för jag vet inte hur många gånger jag tittat ut ur ett hotellfönster i Köpenhamn eller London och det har varit just så här. Ett milt grått ljus. Passande för museibesök, caféer eller för att tänka och skriva. Igår hade jag en bra skrivaredag, och ingenting gör mig gladare. Svårt, men spänstigt. Stryka, tänka, pausera. Glad.

Häromkvällen såg jag Fröken Julie på TV-teatern. Jag har sett den förr, men glömt. Hur förtrollad jag var av den unge Thommy Berggren och Bibi Andersson: Han är så hopplöst ego, stilig och stark och passionerat frustande, att man känner igen Berggrens svagheter också; den där stirrande blicken, som efter två akter inte kan förhöjas mer än till ännu mer stirrande. Det fattas ett par nyanser i de brunkolsögonen. Men annars är det fullt ös och en rytmiskt stigande och sjunkande attraktion mellan de två. Bibi så ungflickssöt, smalhalsad och utsatt. Spelet som vibrerar mellan maktkamp, klasskamp, könskamp och de små intima momenten som kunde möjliggjort en öppning mellan man och kvinna. Momenten av försvarslöshet. Hon lämnar ut en ängslig dröm; hela ansiktet vädjar om förståelse. Han lämnar ut sina underlägsenhetskänslor, pojken som inte fick leka med den fina flickan på andra sidan staketet.

Sen, pang, börjar kampen om igen. Klasskampen segrar, Jean tar hem spelet, med manipulationer och lockelser om utlandsresa, med en förförelse kort som en sup, och ett efterspel av kvinnoförakt.

Jag har ibland varit tveksam inför Fröken Julie: Allt står så tydligt utskrivet; alla dessa sociala, sexuella, könsliga strider. Betjänt och överklassflicka. Kan det fortfarande överraska? Yes, sir!
I den här uppsättningen, gjord av Keve Hjelm, fångas nyanserna. Omtagningarna, det jag brukar kalla dragspelsdramaturgin, fås att fungera. De blir som en fuga; de två sjunker ner, de dras till varandra, de lyfts av en smula drömmerier, de sugs ner igen av förakt och osäkerhet, självförakt och misstänksamhet, längtan och förtvivlan. Och in och ut i könsdramatiken vandrar den kloka kokerskan Kristin. Praktisk och kristet självgod, hittar hon sin egen överlägsenhet.

Det spelas bra. Men det som mest fångar mitt lyssnande öra är hur Strindberg får till det; den mästerlige psykologen, som kan människans alla underliga tricks, och dessutom kan sätta hoppehindren i rätt ordning i det emotionella och dramatiska förloppet. Så att man rörs och förfasas, och fängslas av skeendet. Och tänker om igen: Strindberg, den djäveln, så stor var han alltså. "Min eld är störst" - ja, varför inte säga det själv om det är sant?

---------------------------------------------

Regi av Keve Hjelm. I rollerna: Bibi Andersson, Thommy Berggren och (en lika skitbra) Kerstin Tidelius. Om ni har tillgång till Svt PLay kan ni se föreställningen.

Auden: Stop all the clocks

W. H. Auden

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Bilder, bara bilder...

Apropå en diskussion med Anna B, som startade i en helt annan ände:

Tyvärr har jag inte årtal på den här målningen, men den måste vara gjord i slutet av 80-talet, eller början på 90-talet.
Ola Billgren 1940-2001.

De två nedre målningarna kan länkas till diskussionen om svenskhet (som kanske är mer intressant för utlandssvenskar) - och mitt enkla bidrag blir då bilder, igen. Kolla hästen, menar jag. Så fattar ni.

Båda gjorda av Hans Wigert, 1932 -

(Klicka för förstoring och visa målningarna i "bildspel".)

Vi sålde våra hemman

Det pågår en liten diskussion om Sverige och svenskheten, på Karins blogg, som jag med nöd och näppe orkar delta i. Hade tänkt göra en historisk bildramsa i stället; men känner mer för att gå ut en stund innan snön (svensk) kommer strilande tillbaka. Så att det här är vad som blev kvar: Huset på liden i Gammelsverige. Vad det står för vet ju de flesta. Och vad de en gång kan återanvändas till får vi väl se. Det kanske blir lite som med Arenabyggena, fast tvärtom: Small is beautiful?

Och emigrantvisan med samma namn som ovan hittar ni här.

Tibast och stilla vatten

Tibasten blommar. Ja, alltså det gjorde den redan under den lilla havererade våren som fanns här nere, medan jag var där uppe, i den riktiga vintern. Så att den Tibast som blommar nu gör det med en utpinad segdragen ljuslila färgton, mörkare än vanligt, och mer klibbig. Den är trots det stora svävflugans sexuella favorit. Doften är ungefär som en dygnsgammal parfym i sämre kvarter. Men vissa kvistar med pillesmå knoppar har tydligen bestämt sig för att blomma om igen, i den riktiga våren.

Den har inte kommit. Jag går med yllemössa och varma handskar till platser där jag förväntar mig blom. Cyklamenbacken, till exempel. Där blommar dvärgcyklamen i minst fem nyanser från vitt till blekt rosa och rödviolett. Marken är full av dem. Vintern här nere var kort och ofarlig. Mårran har inte skadat de små liven. Scillan tutar på.

Efter fem dagar med aprilväder och ett regn som låg i spökfärger över staden, och en vind som var skitsnål, blev det promenaddag igen. Stilla vatten. Ingen vind. Spegelblankt. Dammen i förgrunden, med några ovissa fågelarter, sjön där bakom; vatten efter vatten. Ja, någon utsikt av det slaget har jag inte sett sedan där uppe. Bristen på utsikt kan göra mig krank. Alltså: varför bor folk i skokartonger ovanpå varandra när det finns trehundra mil lediga?

Ibland vill jag bara stå där och drömma mig fast, framför vatten och berg, och inte hörsamma ett skit av världens alla kallelser och egna ansträngningar. Bara stå, som en stork, på ett ben och glo lite. Eller som en gök i ett gökur, som bestämt sig för att stanna ute. Ko-koo. Ko-koo. Ko-koo. Klockan står och det blir långsamt vår. Nästan, på ett ungefär. Kvart över.

Daphne mezereum.

Och: en rad av mannen jag översätter: "Klarhet är bara för nybörjare, och de som har resignerat". Passar i omvälvningarnas tid.

Johannespassionen på andra sidan bron

Två personer står besvikna framför kyrkporten. Klockan är halv sex.
Konserten har redan varit, vi har båda tagit fel på tiden.
- Men, säger jag. De ger samma konsert i Kungsholmens kyrka klockan sex. Hinner vi?
Snabbt in i bil, fortissimo över bron, andante vid parkeringsplatsen.
Jag hoppar ur, hastar upp och köper biljetter. Några av de sista åtta.

Plats snett till vänster i första halvlek. Vi sitter för nära sopranerna, och gör ögon åt varandra när kör och orkester googlar i otakt. Altsolisten gör sitt bästa, men vi gör återigen hemliga miner.
Kort paus.
- Det är så härligt alltihop, särskilt den där lite råa styrkan i första körpartiet, säger jag. Men man kan ju inte rå för att man hör misstagen.

J håller med. Han sjunger själv i kammarkör sedan många år, och spelar dessutom accordion. Han har koll på nyanserna. Men han är också mest av allt glad över att vi hann till konserten.
- Vi kan flytta oss, säger han. Kollar kvickt biljetterna och går före till nästa station. En av de fem bakersta raderna.

Där visar det sig att vi får mycket bättre akustik, en samlad ljudbild, och en klanglåda av Storladan i alla riktningar. Sopranen tar sig. Alten glömmer vi. Tenorsolisten, Evangelisten, sjunger rent och dikterar fint. Joakim Schuster, basbaryton - är säker, och har en helt ljuvlig stämma. Kör och orkester börjar fatta varandra.

Långsamt, långsamt sjunker musiken in i mig. Två timmars konsert, och först de sista tjugo minuterna har jag landat.
Det har varit för mycket strul och småskit i veckan som gick. Jag längtade ut - eller in - och valde Johannespassionen. Den näst längsta av Bachs två passioner. Två timmars harmonier och berättelser ur den kristliga romanen där just den långa sittningen för en in i en meditativ stämning. Mitt ibland femhundra andra. Kyrkan smockfull.

Sa till J:
- Nästan inga går till nattvarden längre, men det här går hem.

Med J vid min sida kunde jag också känna att där fanns en person som tog det hela på visst allvar, både musiken och tron som ljuder ur Bachs hjärterliga koraler:
Er nahm alles wohl in acht
in der letzten Stunde,
Seine Mutter noch bedacht,
Setzt ihr ein´Vormunde.
O Mensch, mache Richtiggkeit,
Gott unde Menschen liebe,
Stirb darauf ohn alles Leid,
und dich nicht betrübe!

(O, låt dig ej förskräckas, förmörkas, förminskas, förintas, försorgas, och gör dig inga bekymmer i onödan, lyder min svenska översättning i fritt fall. Fast det kanske stämmer bättre på "Lass dich nicht unterkriegen"?)

Jag tycker ofta att koralerna är det vackraste i den utdragna historien om Jesu sista dag. Hoppet satt mot Helvetet, så att säga.
Och själva historien, som varje gång får mig att undra, varför vi berättat den oupphörligt i 2000 år, bär ju på Livets elementa; kärlek, svek, mod, feghet, lidande, lojalitet, ängslan, övergivenhet, ömhet och övervinnande.
Lass dich nicht betrüben!

---------------------------------------------------
Tre nyanser av betrüben; här i tysk/engelsk ordbok:
betrüben [betrübte|betrübt] {v.t.} (also: Kummer machen, Sorge bereiten, quälen)
to distress [distressed|distressed] {vb}
betrüben [betrübte|betrübt] {vb} (also: belasten, plagen, zusetzen, quälen)
to afflict [afflicted|afflicted] {vb}
betrüben [betrübte|betrübt] {v.t.} (also: traurig stimmen)
to sadden

Och här en länk till Trinity College of Music Choir som sjunger inledningen till Johannes-passionen.

Samt en något mer gravitetisk och fulländad version, innehållande hela första delen.

Och så här skriver en som vet mer än jag:

The St John Passion is a dramatic representation of the Passion, as told in the Gospel of John, constructed of dramatically presented recitatives and choruses, commented by reflective chorales, ariosos, and arias, framed by an opening chorus and a final one, followed by a last chorale. Compared to the St Matthew Passion, the St John Passion has been described as more extravagant, with an expressive immediacy, at times more unbridled and less "finished."
Nikolaus Harnoncourt
Concentus Musicus Wien

Long Ing och Lang Lang

Cadillac Mountain, Acadia National Park, Maine.

Och apropå Schubert-diskussionen i veckan, får den lämna ännu ett spår efter sig. Lang Lang som jag ofta tycker drar på i mekanisk dramatik, gör inte så här. Utan, ja, det blev en fin liten vandring. Märkbart bäst när man inte glor på pianisten. För då kan man vilja skjuta honom. Särskilt i forte - fortissimo, eller var som helst där han agerar geni. Men kanske, kanske att den asiatiska distansen till romantikens mästare, är ett plus. Även om jag kan tycka att det blir lite väl självgående virtuositet, emellanåt.

Jo, ja, nej. detta blev en vacklande text. Det beror på att jag sällan länkar till andra än de absoluta Maestros som man inte behöver säga något om. Ännu mer beror det på att det ultimata konstverket enligt min nuvarande feeling är berget ovan. Long Ing.