Den där bastudamen jag nämnde häromdagen; hon som sa "det är en konst att vara tant" - hon berättade också att hon numera måste ta sig nerför trappor genom att sätta båda fötterna på varje trappsteg, "som en litta onge". Jag tycker det verkar som hon åldras i sin egen takt, och med huvudet högt.
Annars är ju den moderna supermännisko-tanken att vi alla, oavsett ålder, handikapp och social bakgrund, har möjlighet att vara som Stephen Hawking, jättefula, rullstolsbundna och geniala. Det är inte sant, och inte ens Margaret Thatcher kunde leva upp till det när hon blev äldre och dement. Gissa hur stora illusioner som rasade där!
Men föreställningen om att alla kan bara de vill slår till med förnyad kraft, sprider sig till TV-program efter TV-program, tävling efter tävling, och utsöndrar en stark indoktrinerande fiktion; det är din egen vilja det hänger på din lilla arbetslösa, cp-skadade, depressiva sate.
Nu senast det överjävliga programmet "mot alla odds", med ett gäng handikappade som ska ta sig genom halva Afrika på en rekordtid som inga frifräsande Hemingwaygubbar skulle orka, eller vilja.
Hemingway hade minst en slav med sig ut i markerna, en fru som väntade vid lägerelden, en pava whisky, en lugn, lång kväll utan förpliktelser.
De rörelsehindrade sätt i rörelse med scoutaktig effektivitet, guidade av en stålvacker svenska med gevär på axeln. Varje dag ska de tillryggalägga plågsamt många mil, vara framme först i skymningen, och stiga upp igen tidigt nästa dag. Klockan är safarins egentliga ciceron, och varje deltagare, med rullstol, proteser på båda benen, och händerna, utan armar, med blindhet eller tredje gradens hopläkta brännskador, ska stappla fram över grusig mark i fyrtio graders värme.
Man undrar hur den medföljande läkaren lyckas stålsätta sig; och övertala sig själv att detta är för deltagarnas bästa. Mot slutet av serien (det enda avsnitt jag pallade att se) ser denne läkare mycket sorgsen ut i ögonen. Varje eftermiddag sitter han med människor som inte längre orkar; de har trefaldiga skavsår på sina knän, vid protesens fästen. Eller de har tappat förmågan att hålla takten med de andra i gruppen. De har för jävligt ont, de gråter, avbryter och reser hem. Andra uthärdar att varje kväll få sina skavblåsor tömda på var och blod och bli omplåstrade, för att nästa dag börja skava på sina utsatta delar, igen. En av dem faller ner halvt avsvimmad, på grund av vätskebrist. Turledaren, den stålvackra kvinnan, säger: "Egentligen borde det var som under engelsmännens raider i Afrika; den som försinkade de övriga i gruppen fick böta. Jag menar, vi kan hjälpa er med allt, men vi kan faktiskt inte dricka åt er. Det får ni klara själva. "
Sisådär ja, efter fyra, fem veckor kom den lilla fascisten fram hos den store ledaren av de rörelsehindrades Afrikaresa.
Den vänlige läkaren ser alltmer utmattad ut. Deltagarna klagar över att de aldrig får någon vilotid. De ska hela tiden prestera X antal mil per dag. Ciceronen är tufft på dem med klocktiden. Man trodde annars att vitsen med en långtur i vildmarken är att komma från det ohyggliga lärarinneschemat.
Så jag undrar vem, vilka, är den här "underhållningen" tänkt för? Att uppmuntra människor med funktionsnedsättning till att ta ut sig lite mer? Att ge oss tittare en moralisk lektion: Titta vad de kan, med proteser och allt; kan de så kan du. En idé som passar förträffligt med den nya människosynen; att det alltid är dig själv det hänger på. Okej, handikappad, so what? Okej, arbetslös, so what? Okej nerskärningar och rationaliseringar och utlokaliseringar till Thailand, so what? Ta ut dig fullständigt, lille vän. Och gör allt för de rika farbröderna som styr landet, kapitalet, arbetsmarknaden och de smarta skatteflyktarna. Spring genom Afrika Broder Halt och Syster Lytt, rusha på ett sätt som det aldrig skulle falla de rika in att göra.
Vem njuter av denna sorgliga vandring? De som blev bjudna på resan - de som kanske såg sitt livs chans att få komma till Afrika? Visste de verkligen att de skulle pushas fram med piska, av en dam med stilfull profil, som säkert blev rikligt belönad för sin guidening. Visste de vad som väntade dem? Tror inte det.
Men tittarna fick sin underhållning. Ett kollektivt Via Dolorosa lagom till fastan. Det fascistoida kynnet kör inte med Förintelsen längre. Det kör med Förnedring, även kallad Utmaning, även kallad För Ditt Eget Bästa, lille vän.
Sådana som Stephen Hawking, med all sin flit och allt sitt geni, har indirekt gjort andra med rörelsehinder och medfödda sjukdomar en orätt. Satt upp sig själv som föredöme, och använts till en ytterkonservativ social ideologi: Man kan det man vill. Ja, ibland. Men de flesta är inte Stephen Hawking. Och de ska inte behöva flänga fram på blödande sår och rinnande blåsor, och få bannor för att de inte skyndar sig ännu mer. Det är en Via Dolorosa vi inte vill se - inte ens till Påsk.
Det enda fina i sammanhanget är hur deltagarna fäster sig vid, och tar hand om varandra. I övrigt är "Mot alla odds" ett äckligt, sadomasochistiskt program, kamouflerat som safari. Inte konstigt alls att produktionsbolaget har namn efter en kamphund: Mastiff. Det verkar vara det nya människoidealet; kamphunden. Framtiden - "Ett ansikte av tänder", för att låna Tranströmers formulering.
