Snö i ögonfransarna

Just det. One of my favorite things. Klockan två kom snöfallet. Stora vita flingor, typ franskt tvåltvättmedel. Promenad med fluff på ögonen och näsan och kindbenen. Alla hundar svarta mot vitt. Alla tanter och farbröder i silhuett mot vinterhimlens nederbörd. Bilarna aningens omskulpterade. Träden aningens vita.
Efter en halvtimme avtog fluffet och blev till små oansenliga korn. Jaha, det var White Christmas det. Den millimetertjocka snön låg i alla fall kvar under hela promenaden. Ungefär som pudersocker på en mastig chokladkaka. Ungefär som mjäll på en kavaj. Ungefär som strösocker på asfalt. När jag kom hem var den redan smält, utom på gräsmattan utanför vårt hus. Det gick fortfarande att hurra lite inombords. För ett sjukt kort snöfall.
(Allt som ska värderas på TV just nu är nämligen sjukt bra).

Jag önskar alla mina fyrtioåtta läsare en fin trettonhelg, med musik och fluff, mera snö, trevlig samvaro, och bra musik.
Här tänkte jag bjuda på tre heliga konungar, men de vingförsedda gyllene hästarna (antika) får bli en bra bild av det vi alla längtar efter. Lugnt trav och vingar. Mot det gyllene ljuset.

Rysk trängsel på Nationalmuseum

Jag tog mig ner till Skeppsholmen och gick en runda. Ville se om Turner/ Monet/Twombly på Moderna. Icke. Det var trångt som en lagård, och luktade åt det hållet. Vände i dörren. Gick ner till Nationalmuseum, och tog mig an den stora utställningen med rysk konst, som länge legat på att-göra-listan.
Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.

Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.

Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.

Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.

Jag får en känsla av att det stränga repressiva Ryssland, (där inte ens de bysantinska bildstriderna var särskilt avlägsna), har lagt en auktoritär hand över måleriet. Men jag lär mig en del. Mest av de medkännande bilderna ur de allra mest slitna arbetarnas liv: tvätterskor, koleldare, bönder och pråmdragare. Den finaste bilden jag hittade var ingen av de stora paradnumren, inte Repins berömda Pråmdragare vid Volga 1870-73, men en mindre studie gjord vid samma tid. Ett porträtt av en anonym, namnlös pråmdragare med selen runt axlarna. Han står lätt framåtlutad, som om det ständiga dragandet har förändrat hela hans kropp. Han är en mager rysk oxe, med stora händer. Huvudet är lutat neråt, som om han ogärna ser målaren i ögonen. Mössan skuggar halva ansiktet, och vi kan inte se hans karaktär, hans vilja, hans personlighet – så som i de andra porträtten. Vi ser en människa utan val. Den delen av utställningen berör mig mest: Målare som börjar studera sitt folk; cirka tjugo år före revolutionen.

Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.

--------------------------------------

Utställningen pågår till 22 Januari 2012.

--------------------------------------

Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.

(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."

Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.

Ivan Kramskoj: Porträtt av en bonde, 1868,

Somna in och vakna upp och speeda ner

Jag somnade in som en välformulerad fullblodskvinna och vaknade upp som Freddie Wadling. Hur länge jag sov? En vanlig natt bara. Och med avseende på vissa avgörande kvalitéer, var det kanske ändå inte så dumt. Om det är nåt Freddie Wadling har så är det ju trohet mot sin inre röst.

Nej, jag går inte med käpp, som Freddie, och har inte hans fysiska problem. Hela liknelsen är förstås att betrakta som en omåttlig konstnärlig överdrift, kanske en dröm. Jag sjunger inte som Freddie, jag bara sjunker ihop efter sexdagarsloppet. Den astronomiskt minimala dosen av det föreskrivna pillret, läkarens idé, visade sig speeda upp mig i överkant. Visserligen gick jag dubbelt så långa promenader, men jag kom inte heller i säng före fyra. Visserligen var jag piggare än förut, men också mer aggressiv. Alltså noterade jag en tydlig förlust, en förlust av inre ro. Minskad aktivitet i höger hjärnhalva till förmån för den vänstra, skulle jag tro. Det som hela vårt samhälle är inriktat på: mindre frid och mer action, på gott eller ont. Men vi som arbetar kreativt vet att den högra hjärnhalvan, och därtill den mer meditativa alfarytmen, är a och o för dem som vill följa en annan bana än logikens, handelskammarens, tävlingens och snusförnuftets.

Alltså tog jag ut det lilla halva pillret. Litar på att tre Konungar kommer att överlämna helt andra gåvor. Myrra och rökelse i varje fall. Vänskap och kärlek. Mer ont om guld, men det gör inget. Igår kväll kom jag äntligen ned i den meditation jag praktiserat i ett år, som samlar ihop min hjärna i en vilsam frekvens, som timmen efteråt kan övergå i nya idéer. Något alla hjärnforskare vet om. Hjärnans vila är bara ett annat sorts arbete. Helt nödvändigt för nya lödningar, kopplingar, rensning och synaptisk frigörelse.


Ute igen i det ständiga diset mellan träd och uddar. Lunkar på. Från vattnets issörja lyfter sex svanar, det ritschar i luften. De svänger runt udden för att söka öppnare vatten. Tolv vita vingar mot tjugofyra svarta träd. Nej, det är inte siffermagi.
När jag gått min vardagsrunda, mött den vänliga fransyskan, och min roliga ungdomsvän teaterdirektören, är jag rätt nöjd. På hemvägen ser jag svanarna igen. Nu lyfter de på nytt, alla sex, västerut, kanske mot Solna strand.
Svanar, svanar på himlen där, säg vad som finast i världen är? Änderna, ligger och kajkar alldeles nära avloppet mot sjön; vattnet är väl varmare där. Men för mig finns det inga andra riktningar än svanarnas, söka friskare vatten, lyfta dit näbben pekar. Förändras inom ramen för det möjliga. Byta kropp, och fjäderhamn.
Är metamorfoser möjliga? Ja, men långsamma. Så långsamma att de som aldrig undergår metamorfoser, sällan förändras och håller fast vid allt gammalt, når fortare fram. Men inte till samma mål förstås.

Nyårshälsning från en bortgången

"Vad återstår då för oss att göra?
Enligt min åsikt finns det en ganska enkel möjlighet att låta bli att plåga sig med ideologiska pseudoproblem och i stället - nu, här, alltid och överallt - försöka se till att konkreta saker förändras till det bättre, att friheten blir större, att den mänskliga värdigheten blir mer respekterad, att ekonomin fungerar bättre, att jordklotet blir mindre förstört, att förnuftigare politiker styr, att sanningen får sägas - och att människor inte bara misströstar om denna sanning, utan tvärtom försöker dra praktiska konsekvenser av den".

Vaclav Havel,
ur En dåre i Prag.

Maffiafamiljen sammanträder

De ståndaktiga hyacinterna står som små svärd, vita mot den svarta fönsterrutan. Den ståndaktiga familjen sammanträder kring ett födelsedagsbarn. Två rätter och brylépudding till efterrätt. Sedan frukt, choklad, tokajer och diskussioner i soffan.

Min äldre syster har läst Tranströmer. O, så tråkigt, säger hon. Jaha ja. Javisst. Solklart. Eller jasså jaha. Må dä. Hon tycker också det var konstigt att Zymborska fick Nobelpriset. Jaha ja. Jojo. Jag prövar att undersöka hur mycket poesi hon läst för att fälla dessa tvärsäkra omdömen. Inte så mycket visar det sig. Min yngre syster tar över rodret genom att fästa uppmärksamheten på Martinsson. Hon säger att hon läser om Aniara ungefär vartannat år och att hon fortfarande blir helt tagen av den, språket, atmosfären. Jag tror aldrig jag läst Aniara mer än en gång, kanske två, jag är ingen stor omläsare. Men jag vet att Aniara håller.

Sen kan jag inte låta bli att tänka: Okej, jag kan ingenting om opera (min svågers specialitet). Anta nu att jag går på Operan för första gången, för första gången ser Don Giovanni, och sedan kommer ut därifrån full med tvärsäkra omdömen om rollbesättningen, dirigenten, första violinisten, etcetera. Unthinkable. Så att, säger jag till min äldre syster; det är kanske bra att veta lite mer om ämnet innan man sätter sig på någon (diktare eller annan).

Svågern och jag övergår till att tala om klassisk musik. Mycket roligare faktiskt; eftersom detta är ett nästan vitt område på kartan som jag är igång med att genomströva. Svågern gillar som sagt opera, det gör inte jag så värst, en och annan aria, javisst, men min riktiga musik är symfonier, koraler, partitor, och spansk gitarr. Svågern och jag talar om röster, klanger, René Fleming, Nina Stemme, Cecilia Bartoli. Jag tror att vi båda, utan att säga det, tycker att Ann- Sofie von Otter är lite tråkigare än de nu nämnda. Så – alla tycker sitt.

Vi leker inga lekar den här kvällen, men systrarna och jag sjunger Staffan Stalledräng. Den och mycket annat sjöngs alltid unisont under vår barndoms jular. Jag gillar att vi sitter där alla tre och ser ganska söta ut. Så många år senare; och vi sjunger fortfarande om ”den fula ulvens spår”, samt Stjärnan. Och Staffan, ”rask och oförskräckt”.

När svågern är tillbaka efter kaffekokningen kan jag inte låta bli en liten gissningslek. Jag nynnar något ur en sats av Beethoven, och svågern säger genast: Femman eller sjuan. Att det är Beethoven betraktar han som en självklarhet. Systrarna kan inte alls det här. Jag envisas med att det inte är sjuan, men jag har faktiskt glömt vilken det var. Sen går vi in på datorn och kollar, det ÄR sjuan, andra satsen. Kramar om svågern. Nördarna har fått sitt. Pladdret pågår i rent otroliga decibel, men musiken höjer alltid nivån en smula.

Ibland tycker jag vi är som en liten maffiafamilj. Varma, påstridiga, och med klassisk musik i bakgrunden. Samt ett stundtals outhärdligt tjatter. Fattas kanske bara en riktigt mörkögd Al Pacino i ett hörn, och en tystlåten Robert Duvall. Och så förstås någon maktlysten skata som gillar att förgifta folk, hämnas och ställa till det. Fast den sorten finns ju i många familjer. Hur snälla vi än vill vara. Och det vill vi för det mesta, tror jag. Det är ingen åsikt.

Tranströmer på Ica

Min jul har inte riktigt börjat än, den är ungefär som Karins. Vilket jag tycker är enormt skönt. Jag gick en promenad i den stora tomheten; ja, jag skulle kunna bli som taoisterna och ständigt prisa tomheten, men jag är väl bara en mänska i en jävla stad full av buller och brus, bång och vitt snus, tills vidare.

Idag var joxet bortsopat. Alla uppköp var gjorda, affärerna stängda, julrosor och amaryllis ensamma kvar i blomsteraffären mumlande i mörkret. De arma bilarna med innehåll hade gett sig ut på snorhala vägar, som jag inte vågar tänka på. Två gånger i mitt liv har jag snurrat runt på en hal väg, med man ett och man två. Båda klarade det enligt boken. Den boken har jag inte läst, men en annan.

Igår när jag valde de sista delarna av en julmiddag på Ica och insåg att bara småplocket redan var uppe i 500, tog jag bort en saltig italiensk salami. Ostarna behölls; världens godaste gorgonzola samt en Västerbotten och en liten rackans Saint Albray. Sen fick jag se honom. Tranströmer. Det var inte som på Moderna Muséet, där han log mot mig som en frände i rullstol. Det här var ett uppfordrande och allvarsamt porträtt. Omslaget till samlade dikter. Hans.

Snabbt ner i korgen bland korvar, ostar, färska fikon, dadlar, clementiner, julbröd. Done! Första julklappen; en pocket. Mycket bra land det här där man på Ica, bland storsäljande Marklundare och Ingvarssonare och Läckbergare kan hitta en poet. I alla fall i år.
Läste länge och sent, men utan att hitta den dikt jag framförallt sökte. Började bekymra mig för baksidestexten: Hallå Bonniers; är det här verkligen ”Tomas Tranströmers samtliga publicerade diktsamlingar” mellan 54 och 96?

Ni ska få en sida Tranströmer en annan dag. Nu måste även jag börja med gratängen (potatis, palsternackor, scarlottenlök, grädde, toppat med Västerbotten). Men innan dess, companeros literati, om ni har tillgång till den dikt jag söker, skriv in den här hos mig: Den handlar om en man som flyger nere i en kulvert, en mäktig man, som försöker finna… vad? Dikten slutar med raden: Han måste leva om sitt liv.

Ni skickar till mig? Jag skickar mera Tranströmer till er? Ljus i mörkret.
Varen glada! Vackrast på engelska: Rejoice!

Vad det handlar om

I radio idag hörde jag den förnämlige sinologen Göran Malmqvist berätta om kinesisk kultur, arkitektur, mytologi, poesi. Han avslutade pessimistiskt med att säga: Nu är det så många som dragit till sig stora penningflöden. Det innebär en enorm vulgarisering (av kulturen), där pengar betyder allt.

Känns igen ?

 

Girighet är kostsam
samlade rikedomar går förlorade
Den som är förnöjsam blir aldrig förnedrad
Den som vet när han ska hejda sig tar inte skada

När palatset är ståtligt
då fylls åkrarna med ogräs
och kornbodarna är tömda
Somliga har praktfulla klädnader
bär skarpa svärd
och frossar i mat och dryck
De vältrar sig i rikedomar
de är rövarbaroner
Detta är förvisso inte Tao.


----------------------------------------

Lite om taoismen här.
Bilden: Hanshan och Shide, tusch på papper, 1300-tal. Klicka för förstoring. Kuggfråga: Är bilden ovan minimalistisk? Och i så fall varför? Om inte - varför?