Domens dag. Pukor och trumpeter, änglar med brinnande svärd. Själarnas bön om försoning och förlåtelse. De förbannades dom till brinnande lågor.
Texten i den katolska mässans Requiem är fylld av svart dramatik. Om man var en känslig själ - född för trehundra år sen - skulle man troligen ta alla dessa varnande ord på djupaste allvar:
"Vredens dag, den dagen
skall upplösa all världen i aska,
enligt Davids och Sibyllans vittnesbörd".
"befria alla avlidna trogna själar
från helvetets straff
och från det stora djupet"
De profundis lacu: Det stora djupet.
Dies Irae: Vredens dag.
Nu får man ta det symboliskt. Så jag går glad i hågen till Kungsholmens stora kyrka, för att första gången i livet höra Verdis Requiem, live. Två körer, fyra sångsolister, samt Stockholm Concert Orchestra.
Min förväntan saknar inte allvar. Inte för att jag är det minsta rädd för domens dag, eller mörksens krafter. Men för att den västerländska konstmusiken äntligen får ta den tid i mitt liv som den är värd. Jag är uppfödd med litteratur, konst, film, teater, men inte i samma utsträckning med konsertmusik. Och som av en händelse, ganska sent i livet, betyder den klassiska musiken mer för mig än någonsin tidigare. Det hela blir inte sämre av att den, på en helgdag, är en kollektiv fest; man är tillsammans, inte bara med de närmaste trehundra personerna, utan med alla de tusen härskaror av levande och döda som någon gång lyssnat på detta Requiem, och steppat över avgrunden, på en våg av katharsis.
Verdis Requiem har dessutom en personlig bakgrund för mig. Jag lyssnade första gångerna på det tillsammans med en man i Danmark. Han brukade säga att det var lite "too much". Men det var nog det vi tyckte om.
Nu, denna dimmiga novemberkväll, får jag en i det närmaste fulländad version. När Dies-Irae-satsen går i gång för full volym, är det som om kyrkan darrar till. Här finns krafter som inget i världen kan förgöra. Jag lyfter, på en sorts glädjerus, som övergår till tårar i ögonen. Too much är fint. Och medan det pågår ska man hålla ögonen på en person till höger i orkestern. Slagverkaren, som sätter in sina stötar i precis rätt ögonblick.
I pausen strosar jag runt på kyrkogården, bland fladdrande ljus. På ett ställe sitter en klunga ungdomar som sörjer någon, på ett annat ställe finns en ny grav, med friska blommor. Jag går in till de avslutande satserna:
"Giv dem, Herre, evig frid
och låt det eviga ljuset lysa för dem".
Och jag tänker att människor i alla tider kan ha haft trassel med sina familjer, med avlidna släktingar som inte riktigt var som de skulle, eller andra som betett sig illa före sin död. Att all den här musiken, vare sig man är kristen eller ej, kan översättas till försoningstanken: Låt nu alla jävlar vila i frid.
Lyssna, om ni vill, på delar av en mässa som ibland liknar en opera och gjorde mina steg lätta, italienska, hela vägen hem. Nynnande på Lacrimosa-satsen, som sedan, i mitt huvud övergick till
Beethovens sjua, andra satsen. Hur harmoniskt som helst. Sampling pågår.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tre varianter av den dramatiska Dies Irae-satsen,
1. En distinkt och balanserad version, under ledning av
Zubin Meta.
2.
Dies Irae
3.
Dies Irae
Här några varianter av Lacrimosa-satsen, den
första ovanligt långsam. Den andra, något raskare, med
Violeta Urmana/Renee Fleming.
Extra bonus: José Carreras sjunger
Ingemisco, tenorsolot ur Dies Irae-satsen.
Bild,
El Greco. Klicka för förstoring.
Sångarna i Kungsholmens kyrka ska också nämnas:
Paulina Pfeiffer, sopran. Mathilda Paulsson, mezzo (ljuvligt klar och direkt), Sune Hjerrild, tenor och Anders Larsson, bas (basar är nästan alltid mina favoriter).
