En nykter röst om Stadsteatern

Det ska sägas genast: Jag har sett ett par riktigt bra uppsättningar på Stadsteatern, men jag vet ingenting om teaterns inre; inte om dess ledning, inte om skådespelarna, maskinisterna, ljusteknikerna, regissörerna, och heller ingenting om Benny Fredriksson. Dock har jag hela tiden tyckt att det finns något aningen äckligt i de kampanjer som i samband med ordet "sextrakasserier" florerat i pressen. En skådespelerska som blev sur över vad? Över att Fredriksson sagt att hon "var så förutsägbar" som aktris. Väldigt elakt sagt, jag skulle vänt på klacken och sökt annat jobb. Men det är inte direkt kriminellt.

Problemet med teatrarna och filmindustrin verkar vara att väldigt få vänder på klacken och går. Man säger att det är så stor konkurrens, det är så svårt att riktigt säga ifrån. Well. Man är vuxen, eller?
Jag kan tala om att konkurrensen för frilansare är precis lika stor inom kulturjournalistiken, och att jag sagt ifrån till minst två "chefer", och även vänt på klacken. (Sorry för vuxenpoäng där).

Men, som sagt, jag vet för lite om just Stadsteatern. Och jag vet för lite om Benny Fredriksson. Men jag föreslår att ni läser Åsa Linderborg idag, för hennes ton tycker jag om: Man måste städa upp efter sig, när man under skydd av anonymitet skällt en hel hop människor, nota bene, män - för att vara sexuella idioter, förkrympta, manipulativa, etc.
Det må vara sant, en hel del, men det behövs ett stabilare sätt att ta tag i problemen. Det första är: Facklig support, sammanhållning och moraliskt stöd från Teaterförbundet. Det andra är civilkurage. Det tredje är att styrelsen för Stadsteatern/Kulturhuset ska bära sitt ansvar på rätt sätt. Om det senare skriver den alltid klarögda Inga-Britt Ahlenius i Dagens Nyheter idag:

"När ledningsproblemen i Kulturhuset Stadsteatern, för vilka styrelsen bär ett ansvar, kom upp till offentlig diskussion borde styrelsen självklart ha agerat, uttalat sig, intagit scenen. Dessa frågor var ju också deras ansvar, de hade underlåtit att agera tidigare, de hade låtit ledningsproblemen uppstå och kvarstå under lång tid. Men när Kulturhuset Stadsteaterns problem exploderar i det offentliga, då är det vd som står där ensam på scenen.
Styrelsen borde antingen ställt sig bakom sin vd, som ju utsetts av styrelsen, försvarat honom och formulerat just de omdömen som presenterats efter hans död. Om hans begåvning, om hans nyskapande förmåga, om hans stora betydelse för Stadsteaterns framgång. Tagit strid för honom, han var ju styrelsens man, styrelsen hade ju själv utsett honom.
Eller så borde de ha avgått tillsammans med honom för att markera sitt ansvar för de problem som identifierats i ledningen av Kulturhuset Stadsteatern och i teaterns kultur. Styrelsen kan fortfarande ta sitt ansvar, den kan fortfarande avgå".

Läs hela artikeln här.

Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen

Jag skrev om den fantastiska romanen. Ni kan också höra författaren live, på Kulturhuset i Stockholm den 29:e Augusti, kl 19.00.

"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess." 

Läs hela recensionen här.

För ytterligare politisk förvirring...

...och kanske klarhet, läser ni den här artikeln, skriven av några journalistiska snillen på The New Yorker.
Det är sånt man läser med fara för stigande blodtryck, ökande cynism, eller lugn förtvivlan.
Historien om alla lösa och/eller väl riggade trådar mellan USA, Trump-familjen, hans kampanj och ryska intressen kan vi ju, ytligt sett, men det här är hela reservoiren av små händelser som gör journalistik lika spännande som John Le Carré. Läs den, slit den med hälsan, men ge mig ett par rader till.

För det är när man läser sånt här som man inser att världen, och då särskilt politiken och affärsvärlden, inte alls är uppbyggd på logik, sunt förnuft och andra cartesianska eller judeo-kristna dygder. Den hänger i sköra trådar. Den är en spindelväv av intrikata förvecklingar där små droppar av hemligheter darrar till och faller ner, plask, mitt i magen på kongressen, och där både onda och goda flugor fastnar som mat åt själva systemet, det bräckliga av spott och lite annat vävda trådarna. Lite KGB, lite FBI, lite CIA och en massa ruttna penning-och-makt-intressen.

Skörheten består i att inte ens de som vill ha allting, all makt, allt godis, har en susning om vad de håller på med. Min slutsats: Det är bara ren och skär självbevarelsedrift som kan rädda oss människor, politiker inkluderat. Det är det enda hoppet; att det inte inne i dessa kadrer av misstänksamma, äregiriga, paranoida, giriga och/eller välvilliga makthavare plötsligt uppstår en smitta, en IS-kris, en hoppa-ut-genom-fönstret-mentalitet. Jag är uppriktigt rädd för denna världens självdestruktivitet. Alla sorters folks, alla nationers. Men, visst, jag kan göra en Rosling och peka på den goda statistiken. Som för närvarande dock inte inkluderar vare sig tusentals svältande, flyktingar, eller den uppvärmda polarisen. Vi har en del att jobba med, vi som vill åt rätt håll. Och då gäller det att se klart på spindelväven.

Den paranoide presidenten

Jag vill gärna tänka på roligare, bättre saker, men den här hiskliga karln blir inte sällan en daglig stötesten. Hans egotrippade utbrott på twitter och i tal. Hans vedervärdiga kampanjmöten med upphetsade medborgare på gränsen till rasistiska nervsammanbrott. Hans tremendous, terrific, gonna be the best-mentalitet som får erfarna politiker som Angela Merkel att le distanserat och göra fina, minimala miner, för journalister att skratta åt. Men ingen skrattar någonsin åt Trump, för han har ingen humor. Jämför den charmerande, ofta skrattande, ofta skämtsamma Obama.

Det är extremt lätt att göra satir av Trump. Twitter fylls av roliga gif-ar och bilder där han är grisen som Putin rider på. Han framställs som en grinig toddler som går runt med blöjor och suger på nåt. Mötet mellan Trump och Angela Merkel förkortas till en annan gif som visar skillnaden mellan en intelligent, vuxen, erfaren politiker och en annan som ser ut som en fet plump i protokollet.

Epiteten har haglat runt Trump: Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krügman, har upprepade gånger kallat honom infantil, vilket är rätt kul sagt om en man som tror sig vara stor, större, störst. Andra har påpekat hur hans ekonomiska skryt är tomma tunnor eftersom han dels ärvt en förmögenhet, dels lånat svindlande summor, och kommit undan med att stämma hundratals människor, samtidigt som han sparkar folk för ingenting. En helt oärlig ekonomisk succé, alltså.

Själv är jag fortfarande förskräckt över att en så uppenbart omogen, politiskt okunnig och emotionellt ryckig person kan inneha det högsta ämbetet i USA. En person som gör hittepå av politisk kamp och uppfinner lögnaktiga förbindelser mellan Obama och CIA och Ryssland, samtidigt som han själv har djupa försänkningar i ryska affärer. Han är en parodi på makt. En Kung Ubu. Och kanske just därför en varningslampa för andra länder som går högerut: Holland gjorde t.ex. ett bättre (läs mer socialliberalt) val än förväntat, vänster och gröna gick framåt, och Gert Wilders reaktionära parti ökade visserligen med 4%, men fick inte det förväntade/befarade stödet.

Men Trump står inte bara för rasistisk, nationalistisk, isolationistisk reaktion, han är också den förkroppsligade plutokratin: Att demokratisk maktfördelning alltmer övergår till plutokratisk, att de som äger alltmer manipulerar ekonomi, fördelningspolitik, internationella relationer osv. Det är egentligen allvarligare för demokratiska samhällen än Trumps paranoida infantilism, det försvinner inte även om han försvinner.

Men, varsågoda och läs den fjärde intelligenta artikeln om Trump, av Judith Gurewich, den om hans klart paranoida drag:

"Nobody is more determined to ward off rejection and humiliation than a paranoid, and this is where Mr. Trump’s talent resides. He knows exactly where to go and what to say when it comes to protecting himself from rejection; he plays tough and threatens revenge.
(....)
Through his admonitions, shaped by his reduced paranoid vision of the world, he triggered in them [som valde honom] an emotional regression (witness those rallies) allowing them to feel publicly needy, wet, cold, miserable, but no longer alone. They found themselves in the presence of a strong and loving phallic presence who tells them he is there now and everything is going to be okay."

Hela artikeln finns här.

Och Merkels obetalbara min finns här: 

An outspoken american will do for today

Och här kommer så den fjärde viktiga kommentaren om Trumpish-ism, från en charmerande arg person, som sedan länge lämnat både slaveriet och den rövslickande hövligheten bakom sig. I offer you - Leonard Pitts:

Just last Sunday, senior policy adviser Stephen Miller declared on CBS’ “Face The Nation” that “our opponents, the media and the whole world will soon see as we begin to take further actions, that the powers of the president to protect our country are very substantial and will not be questioned.”
What you do “will not be questioned?” Lord, have mercy. That’s the kind of statement that, in another time and place, would have been greeted with an out-thrust palm and a hearty “Sieg heil!” Here in this time and place, however, it demands a different response:
Just who the hell do you think you are?
Meaning you and all the other trolls you have brought clambering up from under their bridges.

Read more here: http://www.miamiherald.com/opinion/opn-columns-blogs/leonard-pitts-jr/article132721909.html#storylink=cpy

Läs hela artikeln här.

Och så kan ni läsa vad Washington Post skriver om den reaktionära spindoktorn Stephen Miller, här.

Makten och middagarna

Word 3

Martin Luther King på Påskafton

I'm concerned about a better world. I'm concerned about justice; I'm concerned about brotherhood; I'm concerned about truth. And when one is concerned about that, he can never advocate violence. For through violence you may murder a murderer, but you can't murder murder. Through violence you may murder a liar, but you can't establish truth. Through violence you may murder a hater, but you can't murder hate through violence. Darkness cannot put out darkness; only light can do that.

And I say to you, I have also decided to stick with love, for I know that love is ultimately the only answer to mankind's problems. And I'm going to talk about it everywhere I go. I know it isn't popular to talk about it in some circles today. And I'm not talking about emotional bosh when I talk about love; I'm talking about a strong, demanding love. For I have seen too much hate. I've seen too much hate on the faces of sheriffs in the South. I've seen hate on the faces of too many Klansmen and too many White Citizens Councilors in the South to want to hate, myself, because every time I see it, I know that it does something to their faces and their personalities, and I say to myself that hate is too great a burden to bear. I have decided to love. If you are seeking the highest good, I think you can find it through love. And the beautiful thing is that we aren't moving wrong when we do it, because John was right, God is love. He who hates does not know God, but he who loves has the key that unlocks the door to the meaning of ultimate reality.

And so I say to you today, my friends, that you may be able to speak with the tongues of men and angels ; you may have the eloquence of articulate speech; but if you have not love, it means nothing. Yes, you may have the gift of prophecy; you may have the gift of scientific prediction and understand the behavior of molecules ; you may break into the storehouse of nature and bring forth many new insights; yes, you may ascend to the heights of academic achievement so that you have all knowledge ; and you may boast of your great institutions of learning and the boundless extent of your degrees; but if you have not love, all of these mean absolutely nothing. You may even give your goods to feed the poor ; you may bestow great gifts to charity; and you may tower high in philanthropy; but if you have not love, your charity means nothing.

Läs hela hela Martin Luther Kings tal här, om kampen för rättvisa. Och lägg märke till att han själv, fortfarande vid mitten av 60-talet, använder ordet neger. Det ord som numera väcker större indignation än alla samhällets orättvisor tillsammans.

 "Let us be dissatisfied until from every city hall, justice will roll down like waters, and righteousness like a mighty stream."