Alltså nu - denna enorma kavalkad av upprördhet och tester, omtagningar och underkännanden, och förslag (ge det till de fattiga - var kanske det mest intressanta). HÄSTKÖTT i livsmedel betecknat med nötkött eller - varför inte blandfärs - är årets största skandal. Glöm Telias korrupta handelsmetoder, glöm Syrien, glöm efterdyningarna av Fukushima och den egyptiska revolutionen, glöm alla proportioner, begrav er i köttberget.
Jag menar bara: Vad allt kan inte ingå i en blandfärs eller en korv, lite hjärna, senor, lungvävnad, fett, tarmar, malet brosk, gamla bitar av öron, men kanske inte ull och hovar, klövar mm.
Alltihop är naturligtvis UPPRÖRANDE, tro mig. Jag tycker visserligen nästan lika bra om kor som om hästar, om grisar som om får, men mest tycker jag om renar. Med vilka samerna levt sitt liv i tusentals år. Och det är det mest positiva jag har att säga om kött och människor.
Men att HÄSTKÖTT i mat under tolv dagar är den största nyheten över hela Europa, att den ropas ut som huvudrubrik dygn efter dygn - det kan väl ändå bara vara i sagan om My little Pony som detta är av absolut avgörande storleksordning?
Grisar innehåller då och då för mycket penicillin. Skulle tro att alla sorters kött, samt grönsaker, frukt, majs, ris och säd, efter år av kemikaliskt jordbruk, och radioaktivt nerfall, innehåller allt möjligt som inte ska vara där. Förutom då livsmedelsindustrins mer obskyra tillsatser.
Men nu var det HÄSTENS KÖTT. Ej att missbruka, då den är en gammal kusin till solguden, går att spela med på travet, blivit oss en kär ungdomsvän och dessutom blivit MÄRKE för en av Sveriges bästa sängproducenter.
Det personliga hos människan är det heliga, det omätbara. I relationen till ett djur kan det också vara så. Men när det djuret, häst eller ej, blir sjukt och måste avlivas, gäller samma som för andra: Allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver...
Hästkött är fördrivet hö. Men nu jäklar blev det allvar. Köttbullarna, kålpuddingen, ut med alltihop. Ursäkterna och bortförklaringarna viner över EU-landskapet.
Men jag minns bara att:
A: Dafgårds Lasagne var den bästa i frysdisken.
Och, av helt annan dignitet:
B: Att livet för romer och judar och somalier och kurder och sorber och sjuka och fattiga och ensamstående mödrar och studenter och kulturarbetare dagligen förvärras i Europa.
Att 25% unga går arbetslösa i Spanien. Att Italien knäar under skulder. Att korruptionen bland politiker och företagsledare ökar lavinartat. Att Grekland delvis lurats in i lånelavinen av ohederliga fifflande amerikanska bankmän. Att pengar och folk skyfflas hit och dit, och att det är svårt att få lagarna att gälla för de mäktiga som skyfflar och grejar, för att ta för sig av ett folks resurser (typ Berlusconi&Riskkapitalet), och allt detta med mera är en miljon gånger viktigare frågor än om det fanns hästkött i den lasagne jag åt i fjol.
Kan inte någon komma och ta väldigt relevanta stickprover på Allt Det Andra?
----------------------------------------
PS: Naturligtvis är det fint att vi i Europa håller koll på vad vi får i maten. Om det nu är så det är. Men ibland kan debatter slås upp som kulisser kring verkliga problem.
Ge bort maten om nån vill ha den. Men ge inte bort 15 skattemiljarder till Nuon till exempel. För övrigt vet jag med bestämdhet vad jag betraktar som ett hot mot mänskligheten, och inte är det att gamle Svarten hamnat i soppan.
För mer saklig information läs Joanna Blythman i The Guardian.
torsdag 28 februari 2013
tisdag 26 februari 2013
Någotsånär Nya Rader - but in English
If you can´t stand them
You can´t bless them
If you can´t run off
turn around and bless
very quickly
and all they can hear
is a sort of birdish chirp
unknown to ears
this is the unsung
song of love
that ain´t bothering
nobody
Just give them a face
conceived by wind
as if you know
from a thousand
directions
snow
dishing it out
through days and days
undaunted
snow indeed
waiting for you
and the whirl
you´re in is
a gift,
a curse,
from the unknown
The Circle
turn, turn
you´re safe
you´re leaving
with the
migrating
mig-granted
all of them
that the Government
spent 18 billions a year
to ward off
the birds
that never heard
of final solutions
and no feathers picked
by the taciturn
for the funeral;
Oh, Brother,
wake me,
but late,
to the Gathering
of Strangers,
their
passions or purses
burnt.
--------------------------------------------------
"Synopsis" från Februari -12 i Lappland till Februari -13 i Stockholm.
(Tillfreds med femte versen. Sångbarheten är tydlig i den här texten. Den skulle bli en sång, om jag spelade gitarr. Får väl höra med piano-vännen).
You can´t bless them
If you can´t run off
turn around and bless
very quickly
and all they can hear
is a sort of birdish chirp
unknown to ears
this is the unsung
song of love
that ain´t bothering
nobody
Just give them a face
conceived by wind
as if you know
from a thousand
directions
snow
dishing it out
through days and days
undaunted
snow indeed
waiting for you
and the whirl
you´re in is
a gift,
a curse,
from the unknown
The Circle
turn, turn
you´re safe
you´re leaving
with the
migrating
mig-granted
all of them
that the Government
spent 18 billions a year
to ward off
the birds
that never heard
of final solutions
and no feathers picked
by the taciturn
for the funeral;
Oh, Brother,
wake me,
but late,
to the Gathering
of Strangers,
their
passions or purses
burnt.
--------------------------------------------------
"Synopsis" från Februari -12 i Lappland till Februari -13 i Stockholm.
(Tillfreds med femte versen. Sångbarheten är tydlig i den här texten. Den skulle bli en sång, om jag spelade gitarr. Får väl höra med piano-vännen).
söndag 24 februari 2013
Is, sol och hus
Vintergäcken har uppstått i rabatten vid båtklubben. Sol fram till klockan fem. Nästan fullmåne stiger upp klart gråblå.
Går långpromenad över isen med S. Nysnön glimmar under hängande låg sol. Vi pulsar i kornsnö, vänder oss hit och dit och spanar ut över de långsträckta linjerna. Arkitektens vinterdröm; hur rummet liksom blir synligt genom skidspårens svalblå linje från södra hörnet av sjön till det norra. Det stora plana golvet kantat av berg och skog.
S pratar om världens minsta "moderna" hus; ritat av Mats Theselius. Inspirerad av Henry David Thoreau´s liv vid Walden konstruerade han redan 1991 ett litet hus som bara omfattade det allra nödvändigaste. S vill bygga ett sånt hus.
Liten kamin för mat och värme. Sängplats. Bord. Stol. Hylla. Eko-hus. Enough. Om omgivningen är vad man mest behöver.
Jag berättar att jag besökt sidor med hus till salu i Norrland. Det roligaste var ett före detta missionshus. Långdraget som en lastbil, två våningar, enorm sal längst ner, förmodligen eternitbelagt utanpå, nästan det fulaste jag vet. Men husets väsen låg i det otippade nästan komiska formatet, Factory-liknande, vid en krök av Ångermanälven.
Egentligen tycker vi nog båda att platsen vi bebor är den bästa, i alla fall i Stockholm. En dag som idag. Nu sjunker glödklotet. Nu blå kväll. Nu månsken. Drygt två månader tills björkarna slår ut. Och svalorna ska ilande säga oss vad vi lever för. Ibland.
Huset på den övre bilden lyckas se ut som om det var taget ur en barnteckning.
Se mer på Mats Theselius websida.
"I början på maj reste jag husstommen, varvid jag hade hjälp av mina grannar, mer för att utnyttja ett sådant tillfälle att skapa god grannstämning, än av verkligt behov. Ingen hade någonsin bättre hjälpare än jag den gången. (---) Jag började bebo mitt hus fjärde juli, så snart det var brädklätt och täckt (---).
Det ligger något lika passande i att en man bygger sitt hus som i att en fågel bygger sitt näste".
Ur Skogsliv vid Walden.
Går långpromenad över isen med S. Nysnön glimmar under hängande låg sol. Vi pulsar i kornsnö, vänder oss hit och dit och spanar ut över de långsträckta linjerna. Arkitektens vinterdröm; hur rummet liksom blir synligt genom skidspårens svalblå linje från södra hörnet av sjön till det norra. Det stora plana golvet kantat av berg och skog.
S pratar om världens minsta "moderna" hus; ritat av Mats Theselius. Inspirerad av Henry David Thoreau´s liv vid Walden konstruerade han redan 1991 ett litet hus som bara omfattade det allra nödvändigaste. S vill bygga ett sånt hus.
Liten kamin för mat och värme. Sängplats. Bord. Stol. Hylla. Eko-hus. Enough. Om omgivningen är vad man mest behöver.
Jag berättar att jag besökt sidor med hus till salu i Norrland. Det roligaste var ett före detta missionshus. Långdraget som en lastbil, två våningar, enorm sal längst ner, förmodligen eternitbelagt utanpå, nästan det fulaste jag vet. Men husets väsen låg i det otippade nästan komiska formatet, Factory-liknande, vid en krök av Ångermanälven.
Egentligen tycker vi nog båda att platsen vi bebor är den bästa, i alla fall i Stockholm. En dag som idag. Nu sjunker glödklotet. Nu blå kväll. Nu månsken. Drygt två månader tills björkarna slår ut. Och svalorna ska ilande säga oss vad vi lever för. Ibland.
Huset på den övre bilden lyckas se ut som om det var taget ur en barnteckning.
Se mer på Mats Theselius websida.
"I början på maj reste jag husstommen, varvid jag hade hjälp av mina grannar, mer för att utnyttja ett sådant tillfälle att skapa god grannstämning, än av verkligt behov. Ingen hade någonsin bättre hjälpare än jag den gången. (---) Jag började bebo mitt hus fjärde juli, så snart det var brädklätt och täckt (---).
Det ligger något lika passande i att en man bygger sitt hus som i att en fågel bygger sitt näste".
Ur Skogsliv vid Walden.
fredag 22 februari 2013
Andra generationens invandrare
I sin bok; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz reflekterar Göran Rosenberg över ordet "överlevande"; hur länge är man en "överlevande" - efter tio år i ett land, och tio år på samma arbetsplats, som hans judiska pappa, är man fortfarande en "överlevande"?
Om attributet andra-generations-invandrare gäller samma irritation för mig och ännu mer för de berörda skulle jag tro; hur länge är man det? Innan man blir svensk, liksom?
Man kan naturligtvis i ett adekvat sammanhang säga att någon är svensk av iransk härkomst, om man har anledning, därför att vederbörande översätter persisk poesi, har öppnat en persisk restaurang, eller deltar i en debatt om kvinnosynen i Iran. Annars kan man låta bli.
Sen minns jag att jag som barn var orimligt nyfiken på var folk kom ifrån; det bodde en herr Mosskin i vår uppgång, jag ville gärna veta om han var jude; av helt andra orsaker än de rasistiska. Jag var fascinerad av jordens storlek, riktningar, språk, folk, allt som jag trodde var underbart och annorlunda. Så hade jag också av alla jag kände den första svarta kompisen, Della från New York, vars pappa var jazzmusiker, ännu ett outforskat område.
I katolska skolan där jag tillbringade två skolår, fanns det vänner från hela världen; Ungern, Polen, Latinamerika, Lettland, Indien, Rumänien, Italien. Då var jag tolv och blev kysst av en försigkommen sydeuropé vars pappa sålde ballonger utanför Skansen. Men det var lettiska Erik som fick mitt hjärta ett par månader och också en första örfil, när jag ville spela vuxen (det var väl något jag sett på film).
Ja, och sen var det rumänska André, skojigast i klassen, och napolitanska Emilia vars familj hade stor salami hängande i taket, som vi åt av, med kranvatten till - när vi var ensamma om eftermiddagen. Barnen i den här skolan kom ofta från stora familjer med tät sammanhållning. De bar med sig något varmare, snällare och festligare än man som svensk var van vid - det brokiga kollektivet blev en tillgång.
Hur som; jag menar att man gott kan vara nyfiken på var taxichauffören eller cellisten kommer ifrån utan att vara otrevlig. Som jag var på grannen i min port, som alltid spelade Fångarnas kör skithögt med öppet fönster, rökte kopiöst, så röken blåste in till mig, och hade den mest gentila väluppfostrade stil varje gång vi möttes i portgången. Jag vet nu att han var turk och lärare. En gång räddade vi tillsammans en halvvuxen fågelunge som inte kunde lyfta från gatan. Nu har den mannen lyft härifrån. Finns inte en enda turk i hela huset, nästan bara svenskar, en ättling till en "överlevande", två från Finland, och så jag, med ett par förfäder som gör att jag till hälften kan betrakta mig som nionde generationens invandrare. Eller nåt ditåt. Keltiska harpor och vallonskt smide har jag däremot inte i blodet. Synd kanske.
--------------------------------------------------
PS:
Jag är lika nyfiken på var folk med mål kommer ifrån: Blekinge eller Halland, Jämtland eller Norrbotten. Hoppas ingen blir kränkt. Men i Västerbotten gillar de inte när jag försöker prata västerbottniska. Lika lite som jag gillar när någon härmar stockholmska och överdriver alla ee-na, eller de där ljudande medelklass-ss-en, som jag bestämde mig för att arbeta bort då jag jobbade med radio. Tror jag lyckades ungefär lika bra som vår skånska väderrapportör som säger ustra i stället för östra. Ju.
Om attributet andra-generations-invandrare gäller samma irritation för mig och ännu mer för de berörda skulle jag tro; hur länge är man det? Innan man blir svensk, liksom?
Man kan naturligtvis i ett adekvat sammanhang säga att någon är svensk av iransk härkomst, om man har anledning, därför att vederbörande översätter persisk poesi, har öppnat en persisk restaurang, eller deltar i en debatt om kvinnosynen i Iran. Annars kan man låta bli.
Sen minns jag att jag som barn var orimligt nyfiken på var folk kom ifrån; det bodde en herr Mosskin i vår uppgång, jag ville gärna veta om han var jude; av helt andra orsaker än de rasistiska. Jag var fascinerad av jordens storlek, riktningar, språk, folk, allt som jag trodde var underbart och annorlunda. Så hade jag också av alla jag kände den första svarta kompisen, Della från New York, vars pappa var jazzmusiker, ännu ett outforskat område.
I katolska skolan där jag tillbringade två skolår, fanns det vänner från hela världen; Ungern, Polen, Latinamerika, Lettland, Indien, Rumänien, Italien. Då var jag tolv och blev kysst av en försigkommen sydeuropé vars pappa sålde ballonger utanför Skansen. Men det var lettiska Erik som fick mitt hjärta ett par månader och också en första örfil, när jag ville spela vuxen (det var väl något jag sett på film).
Ja, och sen var det rumänska André, skojigast i klassen, och napolitanska Emilia vars familj hade stor salami hängande i taket, som vi åt av, med kranvatten till - när vi var ensamma om eftermiddagen. Barnen i den här skolan kom ofta från stora familjer med tät sammanhållning. De bar med sig något varmare, snällare och festligare än man som svensk var van vid - det brokiga kollektivet blev en tillgång.
Hur som; jag menar att man gott kan vara nyfiken på var taxichauffören eller cellisten kommer ifrån utan att vara otrevlig. Som jag var på grannen i min port, som alltid spelade Fångarnas kör skithögt med öppet fönster, rökte kopiöst, så röken blåste in till mig, och hade den mest gentila väluppfostrade stil varje gång vi möttes i portgången. Jag vet nu att han var turk och lärare. En gång räddade vi tillsammans en halvvuxen fågelunge som inte kunde lyfta från gatan. Nu har den mannen lyft härifrån. Finns inte en enda turk i hela huset, nästan bara svenskar, en ättling till en "överlevande", två från Finland, och så jag, med ett par förfäder som gör att jag till hälften kan betrakta mig som nionde generationens invandrare. Eller nåt ditåt. Keltiska harpor och vallonskt smide har jag däremot inte i blodet. Synd kanske.
PS:
Jag är lika nyfiken på var folk med mål kommer ifrån: Blekinge eller Halland, Jämtland eller Norrbotten. Hoppas ingen blir kränkt. Men i Västerbotten gillar de inte när jag försöker prata västerbottniska. Lika lite som jag gillar när någon härmar stockholmska och överdriver alla ee-na, eller de där ljudande medelklass-ss-en, som jag bestämde mig för att arbeta bort då jag jobbade med radio. Tror jag lyckades ungefär lika bra som vår skånska väderrapportör som säger ustra i stället för östra. Ju.
måndag 18 februari 2013
Zaremba om den Opålitliga Sjukvården
Eller - för att modifiera den gamla vitsen: Operationen gick bra - inbringade XX antal tusenlappar till AB Carefree - men patienten dog. Ursäkta. Shit happens.
Om ni bara läser en artikel den här veckan så låt det bli Maciej Zarembas om den utflippade - för att inte säga flumliberala - sjukvården. DN igår. Jag vet hur sann den är efter att jag varit inlagd på ett av de bästa sjukhusen i Stockholm i akutläge. Bra behandling så vitt jag kan bedöma. Men sen: Vem bestämmer över patienten?
AT-läkaren säger att jag ska få stanna en natt till (tack, Rebecca!). Efter att hon gått för dagen får jag i sjukrummet besök av någon underhuggare som ska föreställa sjuksköterska. Han säger att jag måste hem. Han beter sig som en hårdför vakt vid Stureplan. Inte någon jag vill bli vaktad av. Så jag pallrar mig hem, andra dagen efter en stroke. Och sjukhuset ifråga kan dra in X antal tusenlappar på ny patient. Kanske t.o.m någon i större nöd än Stureplansvakten och hans kalkylator. 1)
Efter det "erbjuder" sjukhuset ett sex minuters telefonsamtal med överläkaren. Ett återbesök efter tre månader. En långresa till Vällingby för provtagning m.m. (billigare hyra där ute).
Senare blev jag uppfångad av stroketeamet i Stockholm (tack Anna-Lena, Anna, och Christina!) - där framförallt landstingsägda Danderyd betedde sig adekvat. Efter det fick jag - en omläggning som också kritiseras i artikeln - endast återbesök till husläkare, utan neurologisk kompetens.
Eftersom jag klarat mig bra både fysiskt och mentalt ska jag inte här göra för stor sak av processen; jag hör till dem som haft "tur". Men det kommer att bli mer skriftligt i ämnet, även från mitt håll.
*
Här en annan syn på lokalvården - di kallar´t - i Stockholm. Man fattar genast poängen; att folk sjåpar sig för mycket. Men, sett från ett annat håll, kan det lika väl handla om att både den privata närvården och specialistmottagningar har ett ekonomiskt intresse av att samma patient återvänder två, tre gånger för samma åkomma. Aka marknadsandelar. Utan sängplats då.
Själv gick jag mycket senare tre gånger på undersökning för samma besked, angående mina ögon. Antingen var trefaldigandet en extra omsorg, från den som återkallade mig, eller så var det av pekuniära skäl. Det obehagliga är att inte riktigt veta. 2)
I Zarembas artikel finns det ingen som riktigt vet någonting. Allraminst läkarna. Det är som om de allihop spelar halvautistiska Dr House-typer. Med den avgörande skillnaden att de - i det här fallet - saknar varje strimma av diagnostisk begåvning.
 |
| Asklepios och Hygieia, antik relief. |
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Not 1)
Just det jag anade skriver Zaremba om i sin tredje artikel:
"Lösningen på problemet kallas ”konstnadsytterfall”. Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor."
Not 2)
Kan jämföras med följande. "Då har bland andra danska reumatologer ertappats med att systematiskt kalla patienter till onödiga besök. ”Vi är tvungna att tänka kreativt ... om vi skall få ekonomin att gå ihop”, förklarade överläkaren Claus Rasmussen i Hjørring".
Länk till Zarembas artikel 3, Här.
Tillägg: Från Zarembas 4:e artikel om sjukvården:
"Vi må ha den bästa utrustningen och världsledande onkologer, men när det kommer till vårdplatser är Sverige ett u-land. Man måste gå utanför Europa för att hitta ett land med lika få sjukbäddar. Och det är ingen liten skillnad. Låt mig räkna upp de EU-länder som har mer än dubbelt så många sjukhussängar per invånare som Sverige: Tyskland, Österrike, Tjeckien, Ungern, Polen, Frankrike, Belgien, Slovakien och Finland. OECD-genomsnittet är 4,9. Sverige, med sina 2,8 sängar per tusen invånare, ligger i botten av den listan, plats 33 av 40, strax före Turkiet och Kina.
Alltså är det bara följdriktigt att en svensk akutmottagning i influensatider ser ut som en italiensk efter en jordbävning. Vem har bestämt att det skall vara så? Hade något parti år 2000 hotat att krympa sjukhusvården till Sydafrikas nivå, skulle det få lämna riksdagen. Men tretton år senare är vi där, utan att medborgarna tillfrågats om saken."
-----------------------------------------------
PS: Apropå en fortsatt diskussionstråd, bland annat med utgångspunkt från Zarembas artiklar om skogen, lägger jag in en artikel om skogsbrukets historia i Sverige: Länk Här.
Länk till Zarembas artiklar "Skogen vi ärvde" och en del av debatten som följde: Här.
Se även Anders Romelsjös artikel: Filippa och finanskapital förstör vården. Och Här en lämplig påminnelse om hur marknaden leker med sjukvårdsresurser, aka folkets egendom.
lördag 16 februari 2013
Jamil Ahmad: Den vida blicken
Ibland får man i sin hand
en bok som ingen rekommenderat, och som man själv inte letat efter. Det är som med kärlekshistorier – ett otippat sammanträffande.
Så var det med Jamil
Ahmads: Irrande Falk, som jag råkade lägga handen på i bibliotekets hylla för nyheter. Den visar sig vara den vackraste berättelse
jag läst på länge.
Ahmad har levt ett långt
liv i regionerna mellan Indien, Pakistan och Afghanistan, dels som statstjänsteman
i ständig kontakt med folken i Pakistans gränstrakter, dels som ambassadråd i
Kabul. En erfaren man och diplomat. Två egenskaper som sammanfaller med Henri Stendahl,
vilken jag läser parallellt. Men där upphör likheterna.
Jamil Ahmads berättelse rör sig över stora ytor, mellan kala berg och trånga pass, mellan oländigt belägna åkerlappar och magra hjordar, hela tiden bland människor vars traditionella liv är fattigt, fruset och ofta fientligt. Ändå känner man hans kärlek till de här bergstrakterna. Han är en skarp och fåordig iakttagare av platser, deras ljus, månen över bergskammen, ett dunkelt rum där män röker vattenpipa, en kamelkaravan - ja, hela den sinnliga närvaron.
Jamil Ahmads berättelse rör sig över stora ytor, mellan kala berg och trånga pass, mellan oländigt belägna åkerlappar och magra hjordar, hela tiden bland människor vars traditionella liv är fattigt, fruset och ofta fientligt. Ändå känner man hans kärlek till de här bergstrakterna. Han är en skarp och fåordig iakttagare av platser, deras ljus, månen över bergskammen, ett dunkelt rum där män röker vattenpipa, en kamelkaravan - ja, hela den sinnliga närvaron.
Berättelsen tar sin upptakt
med två människor; en kvinna och hennes älskare på flykt från man och släkt. De
lyckas gömma sig i många år, och de får en son, innan de hinns upp av den förföljande
maken och hans stam och dödas.
Sonen överlever. Denne son, Tor Baz, blir skytteln i väven i en historia som påminner om mönstret i en matta: En stund ser vi bara framsidan, men så dyker en figur upp igen, från mattans ”baksida”. Det är en vacker väv, och en sinnrik sammanfogning av de olika, novellartade, kapitlen.
Jag minns inte att jag läst en så lugnt berättad, och djup historia, sen Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen. Liksom getabocken vandrar ut och in i den berättelsen, så gör Tor Baz i den här. Han går genom eld och vatten, varken ond eller god, långt ifrån en hjälte, mer av en trickster. I nutid kan jag bara påminna mig en stor roman - Ib Michaels Prins – som på samma sätt låter en gestalt löpa genom tider och platser, dyka upp och försvinna. Kerstin Ekman gjorde ett mindre lyckat försök med Rövarna i Skuleskogen.
Sonen överlever. Denne son, Tor Baz, blir skytteln i väven i en historia som påminner om mönstret i en matta: En stund ser vi bara framsidan, men så dyker en figur upp igen, från mattans ”baksida”. Det är en vacker väv, och en sinnrik sammanfogning av de olika, novellartade, kapitlen.
Jag minns inte att jag läst en så lugnt berättad, och djup historia, sen Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen. Liksom getabocken vandrar ut och in i den berättelsen, så gör Tor Baz i den här. Han går genom eld och vatten, varken ond eller god, långt ifrån en hjälte, mer av en trickster. I nutid kan jag bara påminna mig en stor roman - Ib Michaels Prins – som på samma sätt låter en gestalt löpa genom tider och platser, dyka upp och försvinna. Kerstin Ekman gjorde ett mindre lyckat försök med Rövarna i Skuleskogen.
Sen är det också
något särskilt med den här författarens blick; den glider som en fågel över markerna. Han berättar om de tappra
traditionella stammarna – om deras hårda liv, deras ömsesidiga fientligheter,
hungersnöd, brudköp, rövargäng, kidnappningar och tillfällig generositet, och
han gör det med en hållning som är skonsam mot människorna: Han betraktar skeendet, moraliserar
aldrig, förklarar föga, höjer aldrig rösten. Homerisk distans råder, eller kanske snarare indisk.
Jamil Ahmad är född i den indiska delen av Punjab; en region i världen som var en högkultur vid den tid då våra isländska sagor befolkades av samma släktfejder och röverier som i den här romanen. Här i gränstrakterna mellan Indien, Iran och Pakistan, har kulturpåverkan kommit från alla håll; perser, greker, turkar, araber, engelsmän. En smältdegelskultur har uppstått i de stora städerna, men aldrig nått de fattiga och torftiga delar av gränsdistrikten som Ahmad skildrar.
Jamil Ahmad är född i den indiska delen av Punjab; en region i världen som var en högkultur vid den tid då våra isländska sagor befolkades av samma släktfejder och röverier som i den här romanen. Här i gränstrakterna mellan Indien, Iran och Pakistan, har kulturpåverkan kommit från alla håll; perser, greker, turkar, araber, engelsmän. En smältdegelskultur har uppstått i de stora städerna, men aldrig nått de fattiga och torftiga delar av gränsdistrikten som Ahmad skildrar.
Där gäller fortfarande en
nomadisk och misstänksam kultur, där varje stam bara ser till sitt eget bästa,
och de facto inte har någonting över för andra. Ett materiellt grundvillkor som
transkriberats till en mental hållning. Flickorna säljs bort till gifte, kvinnor
utan söner löper risk att föraktas, otrohet bestraffas med döden. Följdriktigt
avslutar Ahmad sin bok med ett tragiskt kapitel om trafficking; en återkommande
marknad för försäljning av kvinnor som flytt, eller inte velat stanna hos förtryckande
män.
En allvarsam bok, med
talande kapitelrubriker, varav några är:
En fråga om heder.
Kamelers död.
En kidnappningsaffär.
Ett halvt kilo opium.
Med denne författare har jag fört inre samtal. Och fattat det orimliga i att några västerländska välskodda
soldater ska försöka skapa sin ordning i detta myller av toffelklädda stamfolk. Det
måste vara vår tids Stora Illusion. Men vad – i stället? Upplysning?
Ahmads bok har i alla fall upplyst mig, på ett berörande men lugnt sätt, om hur villkoren är, långt
där borta dit våra moralkakor inte når. Det är dessutom befriande att läsa en
bok av en mogen människa från en annan kultur, och slippa ältande
monologer&distraktioner ur någon neurotisk svensk storstadsroman.
Jamil Ahmad fick ut sin
bok efter att i åratal haft manuskripten liggande i olika lådor, nogsamt
övervakade av hans tyska hustru. Han debuterade vid 80.
Utgiven av Lind&Co, 2012. Cajsa Mitchell har översatt, med säker känsla för språkets rytm. En kortare version av artikeln publicerades i Sundsvalls tidning.
onsdag 13 februari 2013
Glad
Stilla snöfall dag efter dag. Ingen vind. Ute i skogen, inga människor, inga bilar, ljudet från motorvägen uppslukat av snöfallet. Tallarna tunga av kuddar med snö. Lindar och lönnar infiltade. Under fötterna tyst.
Den som tyst går finner tyst råd. Tre rådjur står och tvekar under träden när de får se mig. De har korsat isen och ska upp genom skogen. Sjunger jag för dem? Fastän tyst. De vänder sina huvuden mot mig. En tvekar länge i iskanten.
De passerar. Jag passerar. Sen passerar en skidåkare jag talar med. Han berättar att han skidat 40 mil den här vintern. Sammanlagt. Han är lite söt. Han tycker jag ska börja åka skidor igen. Gärna för mig. Han säger; har du märkt hur snön tar bort alla ljuden. Det är så tyst här ute.
Skiljs åt. Samma gamla vinterliv som förr. Samma tappra svenskar. En del av dem kommer från Skåne och är sociala av sig. Lyktorna tänds och belyser flingornas fall. En liten pojke på gatan sträcker upp armarna för att fånga dem. Det skymmer vid fem inte vid tre. Blågrått utanför fönstret. Jag skriver på min bok. Glad.
Målning: Billy Childish.
Den som tyst går finner tyst råd. Tre rådjur står och tvekar under träden när de får se mig. De har korsat isen och ska upp genom skogen. Sjunger jag för dem? Fastän tyst. De vänder sina huvuden mot mig. En tvekar länge i iskanten.
De passerar. Jag passerar. Sen passerar en skidåkare jag talar med. Han berättar att han skidat 40 mil den här vintern. Sammanlagt. Han är lite söt. Han tycker jag ska börja åka skidor igen. Gärna för mig. Han säger; har du märkt hur snön tar bort alla ljuden. Det är så tyst här ute.
Skiljs åt. Samma gamla vinterliv som förr. Samma tappra svenskar. En del av dem kommer från Skåne och är sociala av sig. Lyktorna tänds och belyser flingornas fall. En liten pojke på gatan sträcker upp armarna för att fånga dem. Det skymmer vid fem inte vid tre. Blågrått utanför fönstret. Jag skriver på min bok. Glad.
Målning: Billy Childish.
tisdag 12 februari 2013
Blommor: Life and life only
Köpte blommor idag. Röd lilja och röd tigrerad stor tulpan. Tulpanen bånglar som blommorna på målningen nedan, liljan håller stånd och tulpanen kan liksom luta sig mot den. How very Yin and Yang!
Målningen ovan: Willem van Aelst - Stilleben med klocka, 1665. Den som ser klockan får guldstjärna! Och den som vill kan gå tillbaka till mitt inlägg från 2011 om det årets Carnegie-stipendiat. Två av hans målningar är kopior, "fria" kopior, av just den här målningen. Sådan är postmodernismen! Det är lite som med hästkött i Lasagne; kött som kött - men ändå inte.
Eller: "Horsemeat or not, it´s all junk", som Joanna på The Guardian så riktigt sa.
Målningen ovan: Willem van Aelst - Stilleben med klocka, 1665. Den som ser klockan får guldstjärna! Och den som vill kan gå tillbaka till mitt inlägg från 2011 om det årets Carnegie-stipendiat. Två av hans målningar är kopior, "fria" kopior, av just den här målningen. Sådan är postmodernismen! Det är lite som med hästkött i Lasagne; kött som kött - men ändå inte.
Eller: "Horsemeat or not, it´s all junk", som Joanna på The Guardian så riktigt sa.
måndag 11 februari 2013
Om tiggeri och tiggeri
Jag vet inte om reflexioner kring tiggeri ska handla så mycket om hur man känner för tiggaren. Jag ser det mera som en av de grejer man bara gör; ger bort lite pengar eller låter bli. Går till tandläkaren eller låter bli. Hälsar på sin faster i Sveg eller låter bli.
Alltså på ett enkelt plan är jag helt med på Bergspredikan; allt vad i viljen - unt so weiter. Men samtidigt rationell som om det gällde en kypare: Kan du avvara en tjuga så gör det.
Sen har jag - å ena sidan - ibland haft rätt lite pengar själv, och - å andra sidan - har jag lite svårt för att möta samma tjej i brun mockajacka vid samma tunnelbaneuppgång, på samma klockslag där jag för några dagar sen gav henne...etc. Som om jag var någon sorts inrättning. Alltså känner jag. Riktigt konstigt är det när folk från Östeuropa korsar sig framför mig; Inte sjåpa sig! hör jag i mitt storsvenska inre. Men det är väl som Bengt O. säger i en kommentar på Gunnars blogg; så gör man i katolska länder. Där kan det dessutom vara lukrativt att slå till just vid tiden för högmässan på bästa platsen vid kyrkporten: Pater noster et Filio et Spiritu Sanctu, och en massa andra barmhärtiga typer finns ju där.
Hos oss är högmässan ingen vidare generös marknad (tror jag). Efter kyrkokonserter utan inträde men med förhoppning om kollekt, ser jag ofta de lodenrocksklädda rusa förbi varje tänkbar insamlingsbössa för att snabbt komma bort från tanken att den som just fått något (en fin konsert) kanske också kan ge något. De säger nej till Stadsmissionen med samma resoluta försvarsmekanismer som när moderata riksdagsmän vill förbjuda tiggeri. Vissa saker finns inte. Om man säger det tio gånger.
Kanske kunde man betrakta SMS-lån som en form av tiggeri, men fint sådant, gjort per mobil, med föräldrar, bank, kronofogde och kostsam skuldutredning som backup?
Men att tiggare finns, och i allt högre antal, i rika samhällen, är dock en lika ofrånkomlig som underlig logik i städer med stort antal miljardärer. Vi löser inte den gåtan idag, och inte den här heller: Häromdagen hände mig nämligen något exxat i samband med tiggeri, som jag måste berätta för att inte bli tagen för en alltför naiv samarit (ingen större risk, kanske):
Jag hade rört mig vid Odenplan ett par dar, gett till en tiggare vid Åhlens, och nu var det hon vid Bolaget. Gick vidare strolling the Sveavägen; då dyker ur mörkret upp någon indier som vill ha något av mig. Jag slår ut armarna i en gest av tomhet och säger. I can´t give any more! Han sätter ihop händerna, namaste, och säger: I know, You have been so generous!
Eeery.
Man vill ju inte gå omkring i staden och bli betraktad som en glad givare när man är en ganska motvillig. Och där kom misstanken: Hade denne något mer välklädde unge indier sett min gåva till den lilla kvinnan vid systemet, hade han koll på vilka som gav och vart de sedan gick och att de gav lite då och då. Var han en organisatör? Uhä!
Varning alltså: Ta era lodenrockar och spring till banken med tjugan; Där är den (kanske) i bättre händer!
Eller: Ge ändå. Om ni känner för det, förstås.
Alltså på ett enkelt plan är jag helt med på Bergspredikan; allt vad i viljen - unt so weiter. Men samtidigt rationell som om det gällde en kypare: Kan du avvara en tjuga så gör det.
Sen har jag - å ena sidan - ibland haft rätt lite pengar själv, och - å andra sidan - har jag lite svårt för att möta samma tjej i brun mockajacka vid samma tunnelbaneuppgång, på samma klockslag där jag för några dagar sen gav henne...etc. Som om jag var någon sorts inrättning. Alltså känner jag. Riktigt konstigt är det när folk från Östeuropa korsar sig framför mig; Inte sjåpa sig! hör jag i mitt storsvenska inre. Men det är väl som Bengt O. säger i en kommentar på Gunnars blogg; så gör man i katolska länder. Där kan det dessutom vara lukrativt att slå till just vid tiden för högmässan på bästa platsen vid kyrkporten: Pater noster et Filio et Spiritu Sanctu, och en massa andra barmhärtiga typer finns ju där.
Hos oss är högmässan ingen vidare generös marknad (tror jag). Efter kyrkokonserter utan inträde men med förhoppning om kollekt, ser jag ofta de lodenrocksklädda rusa förbi varje tänkbar insamlingsbössa för att snabbt komma bort från tanken att den som just fått något (en fin konsert) kanske också kan ge något. De säger nej till Stadsmissionen med samma resoluta försvarsmekanismer som när moderata riksdagsmän vill förbjuda tiggeri. Vissa saker finns inte. Om man säger det tio gånger.
Kanske kunde man betrakta SMS-lån som en form av tiggeri, men fint sådant, gjort per mobil, med föräldrar, bank, kronofogde och kostsam skuldutredning som backup?
Men att tiggare finns, och i allt högre antal, i rika samhällen, är dock en lika ofrånkomlig som underlig logik i städer med stort antal miljardärer. Vi löser inte den gåtan idag, och inte den här heller: Häromdagen hände mig nämligen något exxat i samband med tiggeri, som jag måste berätta för att inte bli tagen för en alltför naiv samarit (ingen större risk, kanske):
Jag hade rört mig vid Odenplan ett par dar, gett till en tiggare vid Åhlens, och nu var det hon vid Bolaget. Gick vidare strolling the Sveavägen; då dyker ur mörkret upp någon indier som vill ha något av mig. Jag slår ut armarna i en gest av tomhet och säger. I can´t give any more! Han sätter ihop händerna, namaste, och säger: I know, You have been so generous!
Eeery.
Man vill ju inte gå omkring i staden och bli betraktad som en glad givare när man är en ganska motvillig. Och där kom misstanken: Hade denne något mer välklädde unge indier sett min gåva till den lilla kvinnan vid systemet, hade han koll på vilka som gav och vart de sedan gick och att de gav lite då och då. Var han en organisatör? Uhä!
Varning alltså: Ta era lodenrockar och spring till banken med tjugan; Där är den (kanske) i bättre händer!
Eller: Ge ändå. Om ni känner för det, förstås.
fredag 8 februari 2013
Kristian Lundbergs nya dikter
Om inte ord var så fattiga som de är, så skulle jag, utan att ljuga - vilja säga att det här är den bästa poesi jag läst i år. Ett rent ljud. En kropp och själ liksom i omvägar rensad från sig och sitt. Tempo: meditativt, med rispor och branta överkliv.
Författaren kallar det: Variationer på ett tema som återfinns hos Johannes av Korset. Eftersom jag inte vet om jag har rätt att kopiera nyskrivet här, så skickar jag er länken till Kristian Lundbergs nya dikter.
Och under detta en målning av en av de mest originella konstnärer jag vet just nu:
engelsmannen Billy Childish.
Författaren kallar det: Variationer på ett tema som återfinns hos Johannes av Korset. Eftersom jag inte vet om jag har rätt att kopiera nyskrivet här, så skickar jag er länken till Kristian Lundbergs nya dikter.
Och under detta en målning av en av de mest originella konstnärer jag vet just nu:
engelsmannen Billy Childish.
 |
| Steam tug...2008 |
torsdag 7 februari 2013
Är kineser modigare än svenskar? Finnegans Wake...
Nu är den ute i Kina; Finnegans Wake - den där underliga underbara uttröttande boken som jag bara försökte mig på ett par månader i min nyfikna ungdom. Man borde sjunga den högt. Gärna med kubanska rytmer i bakgrunden.
Hur som: Jag blir rätt betagen av att någon språkbegåvad kines, litteraturvetaren Dai Congrong, under tio år koncentrerat sig på översättningen av ett verk som ingen svensk hittills mäktat med i sin helhet. Den första delen är ute nu. Och hon säger sig vara mycket trogen mot texten. Men undrar jag - hur går det till, när allitterationer, språkliga påhitt, gudar och brevbärare, i små förskjutningar driver texten vidare, som det kan verka, på egen hand. Fria associationer är till stor del metoden i Finnegans Wake, och en språkdrift som av några kallats "schizophrenic word-sallad". Fast vi alla vet att den här osmotiska anti-romanen inte skulle lämnat Joyce´s skrivbord utan grundlig genommangling, aka redigering.
Så hur gör en kines? Kan ni överhuvudtaget se framför er hur en förskjutning i tecknet för träd blir en storm, eller hur en flod blir en kvinna blir en fitta; eller vad det nu var som rann upp ur Joyce´s hjärnas förvandlingar och nu ska bli små, vackra, stabila tecken. Märkligt. Diskutera det gärna!
Här inledningen till Finnegans Wake: åtminstone den har väl alla mina läsare läst och särskilt de som inte tillhör "kultureliten"?
riverrun, past Eve and Adam's, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodius vicus of recirculation back to Howth Castle and Environs.
Här en kort artikel i Tidningen Kulturen. Och en notis i danska Politiken.
Hur som: Jag blir rätt betagen av att någon språkbegåvad kines, litteraturvetaren Dai Congrong, under tio år koncentrerat sig på översättningen av ett verk som ingen svensk hittills mäktat med i sin helhet. Den första delen är ute nu. Och hon säger sig vara mycket trogen mot texten. Men undrar jag - hur går det till, när allitterationer, språkliga påhitt, gudar och brevbärare, i små förskjutningar driver texten vidare, som det kan verka, på egen hand. Fria associationer är till stor del metoden i Finnegans Wake, och en språkdrift som av några kallats "schizophrenic word-sallad". Fast vi alla vet att den här osmotiska anti-romanen inte skulle lämnat Joyce´s skrivbord utan grundlig genommangling, aka redigering.
Så hur gör en kines? Kan ni överhuvudtaget se framför er hur en förskjutning i tecknet för träd blir en storm, eller hur en flod blir en kvinna blir en fitta; eller vad det nu var som rann upp ur Joyce´s hjärnas förvandlingar och nu ska bli små, vackra, stabila tecken. Märkligt. Diskutera det gärna!
Här inledningen till Finnegans Wake: åtminstone den har väl alla mina läsare läst och särskilt de som inte tillhör "kultureliten"?
riverrun, past Eve and Adam's, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodius vicus of recirculation back to Howth Castle and Environs.
Här en kort artikel i Tidningen Kulturen. Och en notis i danska Politiken.
onsdag 6 februari 2013
Vår dagliga Skönhet
Idag gjorde Skönheten sig påmind. Efter en fullständigt urboring gårdagskväll - sista
kampen med nackspärren (den är över idag, tack sjukgymnast!) - kom jag ut till ett stilla snöfall. En kråka sa sitt uttryckliga krax på gården. Trädens grenar var japanska träsnitt. Det är i det ögonblicket jag vet att det fullkomliga finns i Skönheten vid sjön.
Ute och går där, ett par timmar. Nysnön skummar in över sjön, träden, stränderna, allt i ett vitt ljus som en överexponerad svartvit film. Och mitt ute på isen en figur, som efter långt stirrande visar sig vara en ruska. Tystnad. Höga svarta alar som härdar sig i det ljusgrå.
Jag tål lika mycket vinter som en al, inser jag. Om den är vacker, som idag. Det jag inte tål och mot alla odds försöker skära bort ur mitt livs film, är gatorna runt Odenplan en februarieftermiddag klockan fem, med slask och grus och skvättande bilar, och en frusen sittande kvinna vid Bolaget, som jag ger en tjuga, och nästan alla runtomkring är svartklädda utom tiggerskan med sin blommiga sjal från Kaukasus, och en mamma med två rosa barn, ett i vagnen, ett vid handen, under en seg grå himmel med avgaser som säger att här kan man bara inte bo. Inte ens med ett fett Visakort.
Nä, vinter är jag inte rädd för. Men Fulheten. My heart is in the Highlands. Men det visste ni.
Här en länk till en annan romantiker: van Morrison.
kampen med nackspärren (den är över idag, tack sjukgymnast!) - kom jag ut till ett stilla snöfall. En kråka sa sitt uttryckliga krax på gården. Trädens grenar var japanska träsnitt. Det är i det ögonblicket jag vet att det fullkomliga finns i Skönheten vid sjön.
Ute och går där, ett par timmar. Nysnön skummar in över sjön, träden, stränderna, allt i ett vitt ljus som en överexponerad svartvit film. Och mitt ute på isen en figur, som efter långt stirrande visar sig vara en ruska. Tystnad. Höga svarta alar som härdar sig i det ljusgrå.
Jag tål lika mycket vinter som en al, inser jag. Om den är vacker, som idag. Det jag inte tål och mot alla odds försöker skära bort ur mitt livs film, är gatorna runt Odenplan en februarieftermiddag klockan fem, med slask och grus och skvättande bilar, och en frusen sittande kvinna vid Bolaget, som jag ger en tjuga, och nästan alla runtomkring är svartklädda utom tiggerskan med sin blommiga sjal från Kaukasus, och en mamma med två rosa barn, ett i vagnen, ett vid handen, under en seg grå himmel med avgaser som säger att här kan man bara inte bo. Inte ens med ett fett Visakort.
Nä, vinter är jag inte rädd för. Men Fulheten. My heart is in the Highlands. Men det visste ni.
Här en länk till en annan romantiker: van Morrison.
 |
| Foto: Gerd Ulander |
måndag 4 februari 2013
Marguerite Duras - andra gången
Jag lyssnar på radio och hör Anita Björk läsa radioföljetongen: Älskaren, av Marguerite Duras.
Till en början är jag extremt irriterad på Anita Björk, en skådespelerska som liksom aldrig släppt loss ur de fina tonfallen. Hennes personlighet lägger sig som en glasyr omkring Duras´ text. Där Duras är cool och trevande, är Björk sensuell på ett lite ansträngt vis. Förlåt min kritik av en död.
Men sen - kanske är det en helt annan inläsningsdag - är Björk ikapp texten. Hon ÄR den. Och det ska väl sägas att en kärlekshistoria av det här slaget, med en jag-person i centrum, är bland det svåraste man kan läsa. Skådespelaren måste vara den unga flickan, och den äldre kvinnan, författaren, samtidigt. Den som berättar om sin älskare, på ett långt avstånd, men i ett enda nu.
Det som alltid retat och fascinerat mig hos Duras är hennes ditanseringsförmåga, även när hon skriver om de mest intima ting, kärlek, död, sjukdom. Hon håller sig i sin ton, som om hon gick på lina. Någon av de kloka i Paris, kanske Julia Kristeva, har sagt om Duras att hon har en schizoid författarpersonlighet. Det betyder att hon skriver som om livet ligger lite grann i glasburk. Noli me tangere.
Jag minns inte, vet inte, vill inte värdera. Av Duras har jag läst den här - som nu går som följetong - samt Förgöra, sa hon, där hon, som nästan alltid är fallet, lever högt på sin stil, sin kalla blick, i en skissartad story där alla mest verkar hata varandra.
Det bästa jag hitills läst av Duras, det oomtvisteligt geniala, finns i den fruktansvärda krigsdagboken: Smärtan - La Douleur.
Man kan inte skriva som Duras gör, om kärlek, om erotik, om smärta, utan att ha varit med om den, hela vägen. Det finns ett mod hos henne. Vad som sedan händer med stilens alla glasburkar vet väl ingen.
För er som tycker om att lyssna medan ni diskar, sträcker ut er på sängen, eller ser ett snöblask dra förbi utanför fönstret, finns en länk till radioföljetongen här.
Sen - och det behöver väl knappt sägas - är det mycket mer att ta av i en litterär produktion som varit vad man på tråksvenska brukar kalla "flitig".
Till en början är jag extremt irriterad på Anita Björk, en skådespelerska som liksom aldrig släppt loss ur de fina tonfallen. Hennes personlighet lägger sig som en glasyr omkring Duras´ text. Där Duras är cool och trevande, är Björk sensuell på ett lite ansträngt vis. Förlåt min kritik av en död.
Men sen - kanske är det en helt annan inläsningsdag - är Björk ikapp texten. Hon ÄR den. Och det ska väl sägas att en kärlekshistoria av det här slaget, med en jag-person i centrum, är bland det svåraste man kan läsa. Skådespelaren måste vara den unga flickan, och den äldre kvinnan, författaren, samtidigt. Den som berättar om sin älskare, på ett långt avstånd, men i ett enda nu.
Det som alltid retat och fascinerat mig hos Duras är hennes ditanseringsförmåga, även när hon skriver om de mest intima ting, kärlek, död, sjukdom. Hon håller sig i sin ton, som om hon gick på lina. Någon av de kloka i Paris, kanske Julia Kristeva, har sagt om Duras att hon har en schizoid författarpersonlighet. Det betyder att hon skriver som om livet ligger lite grann i glasburk. Noli me tangere.
Jag minns inte, vet inte, vill inte värdera. Av Duras har jag läst den här - som nu går som följetong - samt Förgöra, sa hon, där hon, som nästan alltid är fallet, lever högt på sin stil, sin kalla blick, i en skissartad story där alla mest verkar hata varandra.
Det bästa jag hitills läst av Duras, det oomtvisteligt geniala, finns i den fruktansvärda krigsdagboken: Smärtan - La Douleur.
Man kan inte skriva som Duras gör, om kärlek, om erotik, om smärta, utan att ha varit med om den, hela vägen. Det finns ett mod hos henne. Vad som sedan händer med stilens alla glasburkar vet väl ingen.
För er som tycker om att lyssna medan ni diskar, sträcker ut er på sängen, eller ser ett snöblask dra förbi utanför fönstret, finns en länk till radioföljetongen här.
Sen - och det behöver väl knappt sägas - är det mycket mer att ta av i en litterär produktion som varit vad man på tråksvenska brukar kalla "flitig".
söndag 3 februari 2013
Var de så här söta?
Alltså förr? Var de så här söta redan på den tiden, och även om de inte kom från Borlänge? Jag minns inte genast. Jo, kanske en, eller två, tre. Jag erinrar mig B och P också för att inte C ska bli för mallig. Tror att även Fröding hade skuttat upp, tvättat skägget, och tänkt sig en grammis. Nu - inte då.
lördag 2 februari 2013
Pannkakor med tranbärssylt
Superkocken slog till. Ja, alltså hyfsat super med tanke på att tävlande till Sveriges Mästerkock serverar halvrå kyckling.
Men - detta är, som vanligt här på annexet, utom tävlan, och enbart till lyst:
PANNKAKOR MED NYKOKT TRANBÄRSSYLT OCH VISPGRÄDDE.
Man tager och gör en pannkakssmet, och den som inte kan det utantill får titta åt ett annat håll. Ibland kan man växla lite av mjölken mot youghurt, ibland kan man ha i lite skalade sesamfrön. Resten vet ni sen ni var tolv.
Sen till det viktiga: Man tager och köper ett paket djupfrysta tranbär. Tinar direkt i kastrullen och har lagom mycket socker till. Förr sa man hälften socker mot bär, jag skulle föreslå högst en tredjedel.Tranbär ska smaka av syra, inte av socker.
Nå. Tag normal vispgrädde; vispa kraftigt. Ja, ni vet väl hur man gör - eller?
Steken så pannkakor, helst bara två i taget, beroende på antal gäster: Är man två kan den sittande med fördel mumsa medan den stående vänder lagg. Krispig pannkaka är bäst.
Tranbärssylten är som den ska vara när den inte längre rinner skvalpigt utan saftar sig tjockt. Man kyler den en aning i en springa vid köksfönstret. Grädden ska vara fluffigt konsistent. Pannkakan hyfsat brunprickig och gul.
Lägg en generös strimla tranbär mitt i pannkakan, klicka ut vispgrädde på raden. Rulla ihop och njut.
Detta är godaste enklaste maten i år. (Ja alltså på trettiotre dar).
Hej, Mästerkockar, face it!
Men - detta är, som vanligt här på annexet, utom tävlan, och enbart till lyst:
PANNKAKOR MED NYKOKT TRANBÄRSSYLT OCH VISPGRÄDDE.
Man tager och gör en pannkakssmet, och den som inte kan det utantill får titta åt ett annat håll. Ibland kan man växla lite av mjölken mot youghurt, ibland kan man ha i lite skalade sesamfrön. Resten vet ni sen ni var tolv.
Sen till det viktiga: Man tager och köper ett paket djupfrysta tranbär. Tinar direkt i kastrullen och har lagom mycket socker till. Förr sa man hälften socker mot bär, jag skulle föreslå högst en tredjedel.Tranbär ska smaka av syra, inte av socker.
Nå. Tag normal vispgrädde; vispa kraftigt. Ja, ni vet väl hur man gör - eller?
Steken så pannkakor, helst bara två i taget, beroende på antal gäster: Är man två kan den sittande med fördel mumsa medan den stående vänder lagg. Krispig pannkaka är bäst.
Tranbärssylten är som den ska vara när den inte längre rinner skvalpigt utan saftar sig tjockt. Man kyler den en aning i en springa vid köksfönstret. Grädden ska vara fluffigt konsistent. Pannkakan hyfsat brunprickig och gul.
Lägg en generös strimla tranbär mitt i pannkakan, klicka ut vispgrädde på raden. Rulla ihop och njut.
Detta är godaste enklaste maten i år. (Ja alltså på trettiotre dar).
Hej, Mästerkockar, face it!
fredag 1 februari 2013
Den underbare Eric Schüldt
Mannen som vet hur man gör radio på ett sätt som ingen kunnat i SR på 35 år, sen Maud Reuterswärds tid. Eric Schüldt, alltså. Som har en enda likhet med Maud - närhet till och respekt för att lyssnarna kanske vill veta något som de bara nästan vet, och inte samma gamla halvopportunistiska halvsanningar från de kulturella öknarna. Han är också en lyhörd intervjuare som vet rätt väl vad han vill ha fram. Jag behöver inte orda mer om detta, men känner mig under lyssnandet av hans program behagligt återbördad till etstetikens område, och inte minst musikens. Min mest ambitionsfria och därför ostörda oas. Här en länk till programmet: Skönheten. Troligen lyssningsbart även för bloggvänner utomlands.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)